Lars och Urban: Valparna tar över
– Ja, den ser ut som en karamell. Den är underbar att hålla i tycker jag. Blir lite sugen på att läsa den själv faktiskt.
Hur föds historierna om de två hundkompisarna som råkar ut för olika rafflande äventyr?
– När jag började skriva om Lars och Urban någon gång i det förra århundradet så visste jag vad som skulle hända med dem, från den första månfärden i bok 1 till bok 3 där de blir ensamstående fäder till tre små valpar i några år. Mamman och mormodern kommer så klart tillbaka i slutet för jag hatar sorgliga slut. Inte så att det skulle vara sorgligt att vara ensamstående pappa, men det är kanske lite sorgligt att ha en mamma och en mormor som är gerillasoldater i djungeln.
Hur har du utvecklats som författare medan du skrivit de här tre böckerna – arbetar du annorlunda idag än när du skrev första boken för snart fem år sedan?
– Jag tror att jag blivit något bättre på att lägga upp mina historier; att hålla berättelsen flytande. Men vad vet jag, det ska barnen svara på. Däremot vet jag att jag har fått en bättre rutin när jag väl sätter mig och skriver. Då är det en heldagssysselsättning i fem, sex veckor. Från de första post-it lapparna med kapitelstruktur till den sista stavningskollen
Vad har du fått för läsarreaktioner på de tidigare böckerna?
– Det känns väldigt kul när barn kommer fram till mig och berättar att de älskar Lars och Urban och samtidigt inte har en aning om att jag egentligen håller på med musik. För dem är jag enbart tanten som skriver om Lars och Urban. Då känns det som på riktigt (konstigt nog). – Kanske har jag blivit lite skadad av den här mediabilden av att det är lite fånigt med kvinnliga sångerskor som skriver barnböcker. Att det ska vara någon slags trend bara för att Madonna skrivit en barnbok. Och så går man omkring på stan och känner sig som- hej hej , jag är lite fånig jag som skriver barnböcker och sjunger lite om vartannat. Därför blir jag väldigt glad i mina möten med barnen som enbart pratar om hundarna och frågar när nästa bok kommer.
Finns det någon särskild som du tänker dig att du skriver för?
– Nej, jag ser ingen läsare framför mig när jag skriver. Det är en helt egoistisk historia, faktiskt. Jag tror som så att om jag har kul själv så kommer barnen och deras föräldrar också ha roligt. Det är kanske förmätet att tänka så, men om jag skulle sätta en massa läsare framför mig när jag skrev så tror jag att jag skulle bli för inställsam. Jag har ju den läggningen, hmmm…
Har du bestämt hur många böcker det ska bli om Lars och Urban?
– När jag började på en här tredje boken var jag fullt övertygad om att det var den sista, att efter detta skulle jag ta hela den härliga hundfamiljen till veterinären och ge dem en spruta. Men när sedan de första bilderna började komma från Pål Jansson så blev jag genast lite blödig och nu känner jag att jag inte kan ta död på dem. De ser helt enkelt för härliga ut och en ny historia har börjat snurra runt inne i huvudet på mig. Jag har dock inte tid att skriva den det här året, men om det finns intresse från de kortväxta o´boy-mustachprydda så skriver jag den kanske nästa år.
Skulle du kunna tänka dig att skriva för vuxna?
– Jag tror det. Lars och Urban är ju i och för sig även för oss. Men kanske vore det härligt att släppa loss fantasin på samma sätt fast i en vuxenvärld. Om det nu är möjligt.
Vad jobbar du annars med nu – har du någon ny platta eller annat musikprojekt på gång?
– Just nu håller jag på med musik, men så mycket mer kan jag inte säga om det.