Intervju Anhörig

Anhörig är en fiktiv roman som i stora delar är identisk med ditt eget liv som anhörig till en missbrukare. Hur kom det sig att du bestämde dig för att skriva den här boken?
– Jag har haft historien i mig ända sedan slutet av Roberts missbruk, men då hade jag aldrig kunnat skriva. Då var jag för sjuk själv. Sjuk av medberoende.
– Men sedan, när Robert blivit drogfri, kände jag allt starkare att jag borde skriva den här historien. Jag som alltid skrivit så mycket, varför skulle jag inte kunna skriva också om det här? Jag skrev hela boken under förra hösten. Då hade Robert varit drogfri i snart tre år.

Var det svårt att skriva?
– Nej, det gick fort och lätt. Jag skrev i något slags raseri. Jag kände att jag var tvungen att skriva snabbt för annars hade boken kanske aldrig blivit skriven. Om jag väntat för länge hade jag kunnat förlora känslan. Eller kanske blivit så ledsen att jag inte kunde skriva.

Även om Anhörig är en fiktiv roman, är den enormt utlämnande – inte bara för dig utan också för Robert som du lever tillsammans med. Får man göra så?
– Robert är en väldigt speciell man. Alla skulle inte gå med på att den de lever med skrev en sån här bok. Men har vi klarat av hans missbruk tillsammans utan att separera, så ska vi väl klara av det här också
– Det är klart att jag funderat mycket över hur mycket man får lämna ut en annan människa. Det finns de som sagt till mig att ”en sån här bok ska man inte skriva så länge den det handlar om är i livet”. Men Robert har stöttat mig hela tiden. I början, innan han läst, var han rädd att boken skulle bli bitter. En hämnd på honom. Men när han läst tyckte han den var jättebra. Idag ser han inte boken som något problem alls. Däremot kan det kännas jobbigt med media. Man har ju inte någon kontroll över vad tidningarna skriver.
– Självklart är det inte behagligt att bli utmålad som Alkoholist med stort A. Det är ju något han och vi som lever med honom kommer längre och längre ifrån och det är inte kul att hela tiden bli påmind. Samtidigt kan man inte glömma det. SKA inte glömma.

Känner du dig modig som skriver en sån här bok?
– Jag förstår inte varför det skulle vara modigt. Jag tänker inte så. Jag skäms inte, tycker inte att jag har något att skämmas för. Tvärtom, jag är stolt över mig själv och stolt över Robert. Han är en bra pappa och en bra man. Generös, snäll, omtänksam. Han fixar det här och har tagit ansvar för det, det tycker jag är fantastiskt.

Det är inte den vanliga bilden av en missbrukarfamilj du skildrar i Anhörig. Här är ytan nästintill perfekt – det unga, snygga, framgångsrika paret som skaffar massor av barn… Tror du många kommer att känna igen sig?
– Ja, absolut. Det här ”snygga” missbruket har alltid funnits inom överklassen. Idag har det spritt sig till medelklassen. Och det är så lätt att låta sig luras av den fina ytan. Det finns säkert de som läser Anhörig som kommer att säga att ”SÅ hemsk är inte min man, så vi har säkert inga problem”…
– Andra kommer att börja fråga sig om deras anhöriga har missbruksproblem. Mitt svar är enkelt: Om du som anhörig ser det som ett problem så är det ett problem. Punkt.
– Själv tycker jag att det är tur att min man slog i botten så hårt att han blev tvungen att nyktra till. Det utdragna, dolda missbruket är ofta värre, för det kan hålla på i ett helt liv. Med barn som alltid är rädda när det drar ihop sig till jul eller påsk. Med skammen man bär på som anhörig men som aldrig någon får se.

När man läser Anhörig kan man inte låta bli att tänka att ”herregud, varför skaffar hon en massa barn med den här mannen?”…
– Livet är inte så enkelt och endimensionellt att kärleken och viljan till barn försvinner när den man älskar går in i ett missbruk. Man vill inte inordna sig i alla måsten. Robert har alltid varit otroligt livsbejakande och som kvinna är det fantastiskt att bli så oerhört bekräftad och få höra att ”jag älskar dig och vill ha en massa barn med dig”.
– Länge kändes allt som en lek, men sedan kom verkligheten ifatt oss.

Hur är det egentligen – var går gränsen mellan fiktion och verklighet i boken?
– Jag ville inte skriva helt självbiografiskt, det skulle ha blivit outhärdligt. Jag skapade romangestalter för att kunna se alltihop utifrån, för att distansera mig.
– Verkligheten är inte alltid så dramaturgiskt upplagd och jag ville skriva en berättelse som var spännande att läsa. Men en sak ska man komma ihåg: Känslorna av förtvivlan, vanmakt och ångest som skildras i boken är helt och hållet sanna. Och även om jag gjort om en del scener så har jag inte överdrivit något, snarare underdrivit…

Hur jobbar du när du skriver en bok? Är det inte en väldig skillnad mot att skriva artiklar?
– Nja, jag jobbar på samma sätt. Sätter upp deadlines för mig själv och ser boken som ett uppdrag som jag måste bli klar med i tid. Sitter man bara och såsar och väntar på inspiration så blir det aldrig gjort. Att skriva är faktiskt ett hantverk.

Hur hinner du – fem barn, en massa frilansjobb, stort hus och en man som är en av Sveriges mest anlitade reklamscenografer…
– Tja, när jag skrev min förra roman, Våta Spår, var jag ensamstående mamma med en treåring. Jag skrev artiklar på dagarna och boken på nätterna. Det var svårare att få ihop än det här.

Har vi fler böcker att vänta?
– Ja, absolut. Jag har faktiskt redan skrivit en efter Anhörig, som förhoppningsvis blir färdig att ges ut under nästa år. Det är en mor-dotter-historia fast med en helt annorlunda infallsvinkel. Mer kan jag inte avslöja