Intervju Bländad av makten
– Jag har täckt varje amerikanskt val sedan 1976 och sett allt mer av hur samspelet mellan den politiska makten och media fungerar; hur den som vill ta makten i ett demokratisk system har alla möjligheter att lyckas om han lägger sig framför journalisterna. Lär man sig det kan ingen komma åt en. Se på Bush, Blair och Clinton – de har lärt sig utnyttja systemet och bli osårbara för journalisterna.
– Historien fick sitt eget liv när jag insåg att det inte är helt ovanligt att det inträffar olyckor under presidentvalskampanjerna. Ett flygplan kraschar och någon som skulle kunna vara ivägen för någon annan omkommer. Senast det hände var under mellanårsvalet 2002.
– Nu är den här berättelsen skruvad, men absolut inte verklighetsfrämmande. Det är fullt möjligt att något sådant skulle kunna hända i verkligheten.
Huvudpersonerna i Bländad av makten är bägge drivna kvinnliga journalister, precis som du själv. Övriga likheter?
– Att sätta två kvinnor i huvudrollerna var självklart, de är lättare att identifiera sig med. Men när jag ser på mig själv och mina vänner och bekanta upptäcker jag tråkigt nog att ingen av oss håller för en roman. Men självklart finns det drag av både mig och folk jag känner hos Caroline och Victoria.
– Precis som jag är de intresserade av allt från storpolitik till skvallertidningar, de kan tänka sig att leva både som hemmafruar och utrikeschefer…
Din bok genomsyras av en tydlig hatkärlek till USA. Vad väger tyngst – hatet eller kärleken?
– Det väger jämnt, faktiskt. Jag har tillbringat mycket tid i USA och sett både det som är fantastiskt och det som är dåligt.
– Ibland när jag satt och skrev och tyckte att jag fått till en riktigt elak formulering som beskriver tillståndet i USA, kom jag på att det där precis lika gärna hade kunnat hända i Sverige. Utvecklingen inom media, till exempel.
Ja, det är ingen vacker bild du ger av det tidiga 2000-talets media…
– USA ligger före, men utvecklingen inom media har gått oerhört fort även här i Sverige. Det kändes viktigt att få beskriva detta; hur man kan starta en tevekanal med de mest fantastiska idéer och ambitioner, men hur det sedan plötsligt blir en slaskkanal utan att någon hinner reagera. Och de som opponerar sig blir kallade bakåtsträvare och förändringsobenägna och manipuleras bort.
– Idag lär journalister själva ut sina yrkeshemligheter till politiska makthavare och ger dem ännu större möjligheter att lägga sig framför och komma undan. Det är en skrämmande utveckling, men jag tror och hoppas att det inte kommer hålla i längden. Rätt som det är snubblar såna där maktfullkomliga människor på sig själva. Jag tror till exempel att Göran Persson till slut kommer att bli offer för sin egen uppblåsthet.
Till sin form känns Bländad av makten mer amerikansk än svensk, tankarna går lite åt Tom Wolfe. Tycker du det stämmer?
– Jag vet inte. Jag är journalist, inte litterär, och detta är vad jag förmådde skriva. Som tidningsjournalist tvingas man tänka i bilder för att tydligt kunna gestalta det som sker.
– Jag är själv förvånad över att jag fick ihop en hel roman. Det svåra var att låta det ta sin tid, att inse att jag inte jobbade mot deadline utan kunde fortsätta skriva dagen därpå.
Vad var allra roligast med att skriva en roman jämfört med att skriva i tidning?
– Att kunna skriva allt det som absolut inte går att trycka i en morgontidning, nämligen allt man tror, misstänker och anar men inte kan belägga till hundra procent. Jag kan sätta fingret på de ömma punkterna; säga att så här kan det faktiskt gå till, utan att riskera att anklagas för förtal.
Vilken typ av skönlitteratur läser du själv helst?
– Allt möjligt. Just nu håller jag på med Marika Cobolts senaste roman, som är utmärkt. Och så läser jag förstås allt som Piratförlaget ger ut.
– Egentligen läser jag för lite skönlitteratur, det blir mer sånt som är relaterat till mitt jobb; tidningar och tidskrifter. Jag brukar be min man Sören plocka ut en hög med böcker han tycker jag ska läsa, men sedan blir de liggande halvlästa vilket retar mig till vansinne.
Slutet på Bländad av makten bäddar för en uppföljare. Har du någon på gång?
– Jag skriver gärna en uppföljare, men frågan är om den kommer fortsätta på det här spåret eller handla om något annat.