Intervju Barnliv

Barnliv innehåller 720 fullmatade sidor om allt från bebislängtan och graviditetstester till att åka rulltrappa med barnvagn och hur man hanterar tonåringens kärleksbekymmer. Det låter som ett projekt du hållit på med länge…
Ja, jag har skrivit på den här boken i tio år, mer eller mindre. Det började med att jag skrev artiklar om barn, graviditeter och föräldraskap för olika tidningar när min äldste son Ludvig var liten. Så gick åren och jag fick fler barn och när det femte, Ingrid, föddes var det allt fler i min omgivning som tyckte att jag skulle skriva en bok. Och till slut insåg jag att de hade rätt.

Det finns gott om handböcker för föräldrar. Vad skiljer Barnliv från resten?
De flesta andra barnhandböcker är problemorienterade på ett lite torrt och pekpinnemässigt sätt. Jag vill att de som läser min bok ska känna det som att de står i parken och pratar med en morsa som har lite fler barn och är lite mer erfaren. De ska få handfasta tips, sånt som inte BVC säger, men också igenkänning och ett personligt tilltal. Jag har velat ge en uppriktig bild av hur det verkligen är; om att man ibland känner sig som världens uslaste förälder och hur man kan känna skuldkänslor när ens lilla bebis ska få ett syskon.
Jag hoppas att den här boken ska kännas som en vägledning, ett stöd från en annan mamma. Men också en bok där du snabbt kan hämta fakta; gå till sakregistret och slå upp mjölkskorv…

Det är svårt att inte dra paralleller mellan dig och niobarnsmamman Anna Wahlgren och hennes Barnaboken som gavs ut för första gången på 80-talet…
Javisst. Själv läste jag inte Barnaboken när jag fick mitt första barn Ludvig, men när tvåan Jacob kom läste jag den och tyckte om den på många sätt. Dels för att hon är så mänsklig, men den har också ett litterärt värde eftersom hon skriver underhållande och är personlig.
Det jag inte tycker så mycket om med Barnaboken är att det som fungerat för Anna Wahlgren presenteras som den enda sanningen. För det första är jag övertygad om att det finns en massa olika sätt att göra saker på, och att olika sätt passar olika barn och olika föräldrar. För det andra tycker jag inte det behöver vara så komplicerat. Anna Wahlgren tillhör den äldre skolan, och det märks ibland.

Det går lätt trender i det här med barn och barnuppfostran. Är det något du tänkt på när du skrivit?
Ja. Jag har försökt att förmedla en universell bild av livet kring barn, en bild som inte känns tidsbunden. Men visst finns det saker som ligger i tiden, till exempel detta med gränssättning och curlingdebatten – som jag för övrigt vägrar befatta mig med.
I dag har vi så stora krav på oss själva och livet. Man stöter ofta på lyckade och framgångsrika människor som tar för givet att de ska få lika lyckade och framgångsrika barn. Men någon sådan garanti finns ju inte. Den enda garanti man får som förälder, är att man kommer förlora kontrollen och att ens eget ego får stå åt sidan för oöverskådlig framtid. Ju mer man försöker styra, desto svårare blir det. Och det bästa man kan göra är att ge upp och acceptera att så är det.

Relationen mellan föräldrarna får också mycket plats i boken.
Ja, den kommer ju verkligen i fokus när man får barn. Man kan faktiskt kalla det en skilsmässa från det tidigare förhållandet. Inget blir som förut, man måste hitta helt nya roller och få dem att fungera.
Det kan vara svårt, men min inställning är att man måste försöka så långt som det bara är möjligt. Inte ge upp, komma ihåg att oftast blir det bättre när man väl kämpat sig igenom krisen. Skilsmässa behöver inte vara en lösning, man kommer ju alltid ha barnen tillsammans ändå.

Du har fem barn – hade du kunnat skriva den här boken utan att ha så många?
Nej. Alla fem är så olika och det har gett mig perspektiv på föräldraskapet. Om jag bara haft ett eller två och utgått från det, hade det inte blivit bra.

Vad är det viktigaste du lärt dig som förälder på resan mellan Ludvig, som idag är 16, och Ingrid, som är 3 ??
Att det mesta löser sig. Och att det som är ett problem idag, förmodligen blir bättre med tiden. Det spelar faktiskt inte så stor roll vad och hur man gör – inom rimliga gränser, förstås – i slutändan blir det ändå OK.
Som nybörjarförälder är man ofta så fruktansvärt rädd för att göra fel. ”Nu la jag mig bredvid lilla Lisa när hon skulle somna – tänk om hon aldrig kommer lära sig sova själv?”. Det är tillåtet att prova sig fram.

Har du några särskilda metoder när det gäller t ex mat och sömn, som du lär ut i boken?
Nej. Jag hatar metoder! Alla barn är olika, man får pröva sig fram och utgå från det barn man har. Om du har ett barn som vaknar fem gånger varje natt – utgå från det. Visst, det är jättejobbigt, men det blir ännu jobbigare att försöka sig på någon metod som ändå inte funkar.
Vad mat beträffar så är det bara att ta det lugnt. Vill ungen bara ha köttbullar och makaroner i en månad så låt honom få det. Sedan kommer han att längta efter annat. Jag har kämpat med maten med ett av mina barn – den enda som fortfarande inte vill äta.

Hur resonerar du när det gäller sånt som regler och gränssättning?
Det där är svårt. Alla vill ge sina barn det bästa, det är lätt att skämma bort dem. Det där upplever många som ett problem, vi lever i ett allt hårdare samhälle och barnen måste skyddas från mycket ont. Och media älskar att skrämma upp småbarnsföräldrar med olika larm. Föräldraskapet utmålas som något extremt farligt och riskfyllt, medan de allra flesta barn i själva verket mår alldeles utmärkt och vi är världens bästa föräldrar.
Men visst måste vi lära oss sätta gränser och där har jag faktiskt en metod: Att vara mentalt bestämd. Vill du att det ska vara på ett visst sätt, så bestäm dig för det. Barnet känner direkt om du tvekar och kommer dra nytta av det.

Har du några andra käpphästar som vi kommer få ta del av i boken?
Ja, flera: Jämför dig inte med andra föräldrar och jämför inte ditt barn med andra barn. Ha inte dåligt samvete. Och kom ihåg att alltid, alltid skämma bort dina barn med kärlek och närhet. Se dem, prata med dem. Det är något de alltid kommer ha med sig i livet, oavsett vad som händer.