Intervju Det som aldrig sker
– Jag känner mig helt trygg med den. Det är den bästa bok jag skrivit – och det säger jag inte om alla mina böcker.
Utan att avslöja för mycket kan vi säga att upplösningen är både oväntad och ovanlig. Hur fick du ihop den?
– Inom kriminallitteraturen finns ett antal parametrar som används för att skapa en intrig. Jag ville vända och vrida på dem lite, se hur de kunde användas på nya sätt. Det är det som är så roligt med att skriva deckare; att man får leka sig in i formen.
– Jag var själv väldigt spänd på hur den skulle tas emot när den kom ut i Norge, men det gick ju jättebra. Det som aldrig sker blev förra årets mest sålda skönlitterära roman i Norge .
Hur föddes idén till historien?
– Den föddes ur något som fascinerat mig i många år, nämligen att människors liv i det moderna välfärdssamhället blivit så tråkiga. Denna tråkighet har fött en önskan att balansera livet mot döden. Man bestiger Mount Everest, eller experimenterar med farligt sex, eller tänder eld på sig själv som killarna i Jackass
– Jag har svårt att förstå det där. Vad har folk på Mount Everest att göra? Jo, de säger att det får dem att känna sig levande.
Hur har det blivit så, att vi fått det så tråkigt?
– Jag tror det grundläggs redan i barndomen. I dag vill vi skydda våra barn mot allt. Vi hugger till och med bort grenarna från träden, så att barnen inte ska kunna klättra upp och ramla ner och slå sig.
– När dessa barn sedan växer upp och för första gången möter något som verkligen är farligt och skrämmande, nämligen att lämna ut sig helt till en annan människa så som man gör när man blir förälskad – då blir de livrädda. Att bli avvisad är det mest farliga som finns och har man alltid lärt sig att undvika faror så flyr man från kärleken också, eftersom den innebär en risk att bli avvisad.
– Jag ser ett samband där: Överbeskyddade barn blir rädda unga människor som sedan blir ensamma och frustrerade 40-åringar som är uppe och klättrar på Mount Everest. Eller börjar mörda människor.
Samtidigt är Inger Johanne Vik och Yngvar Stubø, huvudpersonerna i Det som aldrig sker likväl som i Det som till hör mig, tämligen normala, mogna och orädda människor – till skillnad från Hanne Wilhelmsen, som vi känner från sju av dina andra böcker
– Ja, Hanne är ju klart apart, för att inte säga helgalen. För mig är det en utmaning att skriva om normala människor; att skapa en spännande intrig utifrån dem. Det är faktiskt mycket svårare än att skriva om människor med problem.
Hur föds dina huvudpersoner?
– Handlingen kommer alltid först, sedan hittar jag på människorna som ska fylla den. När det gäller Inger Johanne och Yngvar så var det så att när jag kom på handlingen till Det som tillhör mig, så passade Hanne Wilhelmsen inte in där. Så då blev jag tvungen att skapa två nya karaktärer och sedan blev jag så förtjust i dem att jag ville använda dem mer.
När möter vi dem igen?
– Hösten 2006, då min nästa roman kommer ut i Norge. Den blir en direkt fortsättning på Det som aldrig sker.
Du är delägare i det Piratförlag som startade i Norge i höstas. Hur går det?
– Strålande. I förra veckan gav vi ut Jan Guillous Tjuvarnas marknad och Håkan Nessers Kära Agnes. Vi kommer inte att ge ut många författare, utan koncentrerar oss på få titlar i stora volymer för att kunna pressa bokpriserna. I dag kostar en inbunden roman nästan 400 kronor i Norge – trots att vi inte har någon bokmoms. Det är alldeles för mycket, vilket också fått människor att reagera. Piratförlagets böcker kostar ca 100 kr mindre. Förra året gick bokförsäljningen ner med 40%.
Ändå är Norge ett land med väldigt många författare i förhållande till sin storlek.
– Nja, det där är en myt. Tidningen Dagens Næringsliv (Norges motsvarighet till Dagens Industri) gjorde nyligen ett stort undersökande reportage där det visade sig att vi är åtta författare som står för hälften av den totala bokförsäljningen i Norge. Det är inte så väldigt många.
Men du har ändå en del konkurrenter om titeln som Norges deckardrottning
– Inte konkurrenter! Att det finns ett stort utbud av litteratur är bra för alla – både läsare och författare. Författare konkurrerar inte med varandra – vi konkurrerar med andra kulturyttringar; film, teve, spel, musik
Det som aldrig sker är Årets Påskdeckare från Piratförlaget. I Norge finns en lång tradition av Påskekrim. Är det verkligen så att alla norrmän läser deckare till påsk?
– Jodå, och jag har min egen teori om varför det blivit så: I Norge åker många till sin hytte till påsk och till för bara tjugo år sedan var dessa hytter väldigt primitiva. Det fanns ingen el och alltså ingen teve, så därför läste man. Böcker är tunga att bära med sig, så det fick bli pocket – och det är mest deckare som säljs i pocket. Därav denna nästan sextioåriga tradition med påskekrim.
Läser du själv mycket kriminallitteratur?
– Ja, när jag hinner. Alla möjliga olika författare, just nu en irländare som heter Joseph O´Connor och har skrivit Star of the sea.
– Jag brukar säga att deckare är barnböcker för vuxna, vilket upprör många andra kriminalförfattare eftersom de inte tycker att barnböcker är ”riktig” litteratur. För mig är det däremot ett bevis på min uppskattning – jag tycker bra barnlitteratur är fantastisk och inte på något sätt underställd litteratur för vuxna.
Så vari ligger likheterna mellan en deckare och till exempel Pippi Långstrump?
– Bägge följer en formel: ordning – kaos – ordning. Först är allt som det ska, sedan går det åt skogen och sedan ställs allt till rätta igen. I barnlitteraturen består kaos ofta av det värsta ett barn kan tänka sig, nämligen att förlora sina föräldrar. Se på Harry Potter och Pippi Långstrump – bägge är föräldralösa. I kriminallitteraturen är det döden som står för kaos. Det värsta en vuxen människa kan föreställa sig är att hon eller någon av hennes närmaste ska dö.
Har du börjat skriva på din nästa roman än?
– Nej, jag kommer inte sätta igång förrän i höst. Jag har ett gammalt deadline-tänkande kvar sedan mina år som journalist, jag behöver ett visst mått av stress för att skriva. Jag vet att boken inte behöver vara klar förrän i juni 2006 så jag skulle aldrig få ur mig någonting redan nu.
Kan du avslöja någonting om vad som händer i nästa bok?
– Nej, historien är alldeles för bra! Men jag kan säga så mycket som att alla som sagt att Det som aldrig sker bäddar för en uppföljare har rätt