Intervju Stockholmssägner
Din bok Stockholmssägner har en lite udda historia – berätta!
– Jag skrev den och gav sedan ut den på eget förlag. Att övergå från att vara författare till att bli förläggare är en rätt intressant process. Först sitter man ensam och självupptagen på sin kammare och filosoferar – och sedan går man ut och kränger det man skrivit som en annan gårdshandlare.
Hur gick det med krängandet?
– Det svåra var att få bokhandlarna att ta in den. Jag åkte själv runt bland affärerna och lekte kolportör. Några få tyckte det var kul och köpte ett par ex, medan andra inte hade tid att ens titta på den.
– Dessutom är det, tvärtemot vad man tror, oerhört fysiskt krävande att vara författare. Att släpa 800 kilo böcker till Falun är ingen lek.
Trots att få hittills har köpt din bok, har den fått mycket uppmärksamhet.
– Ja, jag skickade runt den till tidningarna och flera recenserade den. Mats Gellerfelt i Svenska Dagbladet var väldigt entusiastisk, och efter den recensionen var det många som hörde av sig och undrade var de kunde köpa boken. Men trots det var det svårt att sälja in den till affärerna.
Så då ringde du Piratförlaget…
– Ja, eller egentligen ringde jag runt till en massa förlag och ställde irriterande frågor om alltifrån vilken som är den bästa distributören till vilka deras bästa försäljningsknep är. Många var lätt nedlåtande, vilket i och för sig är fullt förståeligt eftersom de flesta av mina frågor för dem säkert hamnade någonstans i gränslandet mellan företagshemligheter och total idioti. Men eftersom jag inte visste någonting om hur man gav ut böcker så verkade detta vara ett bra sätt att börja på. Så här i efterhand är jag rätt glad att jag inte visste hur branschen egentligen fungerar, för då hade jag nog aldrig ens försökt ge ut boken.
– Hur som helst. Någon som verkligen inte var nedlåtande var Piratförlagets försäljningschef Madeleine Lawass – som hjälpte mig så mycket att jag nästan blev generad. Som tack skickade jag henne en bok – som hon läste precis i det ögonblicket Piratförlagets produktionsansvarige Mattias Boström kontaktade mig för att berätta att han var intresserad av det jag skrivit. Fem minuter senare, då Mattias diskuterat boken med Madeleine, ringde han och ville ge ut den.
Vad är det egentligen för bok du skrivit, som både recensenter och Piratförlaget fallit för?
– Man kanske kan kalla det för en Short Cuts-inspirerad irrfärd genom dagens Sverige – eller en berättelse om ett samhälle där det normala för länge sedan blivit absurt och tvärtom.
– Historien börjar med att Döden sitter och knappar på sin dator uppe på sitt kosmiska regeringsdepartement. Han hatar sitt jobb och är uttråkad och cynisk. Han får inte ens ta ihjäl folk själv längre, utan måste lägga ut de smaskigaste morden på konsulter. Från sin skärm övervakar han Stockholm där ett 20-tal invånare i lika många historier irrar runt i jakt på lycka och mening. Vi möter vanliga människor som söker arbete, kärlek och den perfekta capucchinon – men också mer udda individer: Aporna på skansen, en alkoholiserad Gud och en tomte som löst världens problem men väljer att leva i skogen eftersom världen inte är redo för hans uppfinningar.
– I grund och botten handlar den om de existensiella frågorna – om födelsen, livet, döden och allt det andra. Men den ger sig på dessa från ett något skruvat perspektiv, lite som en skrattspegel.
En av Stockholmssägners hjältar är Döden, som jobbar på Verket för Universal Utveckling men bryter sig loss när han fått nog av meningslösa möten och rapporter om rapporter om rapporter…
– Ja, tack och lov. Annars skulle boken ha blivit en tragedi.
Vår hjälte representerar en något annorlunda, och kanske lite mer vardaglig, bild av vår högre makt. Det är rätt fascinerande egentligen. Vi människor har en enastående förmåga att krångla till saker; att skapa problem av det i grunden ganska trevliga faktum att vi alls finns till. Och sedan tror vi att när vi dör, då kommer allt att vara så perfekt och harmoniskt. Jag ville berätta om hur det skulle kunna se ut om vi hamnar i en likadan miljö som här på jorden även efter döden.
Hur kommer det sig att det tog så pass lång tid innan alla dina historier blev en bok?
– Jag gjorde en första version 2003. Den innehöll kanske fyrtio historier och jag skickade ut fanskapet till ett antal olika förlag och möttes av ett rungande nej från allihopa. Jag började skriva på version två ett drygt år senare. Men jag har också haft en massa andra saker att göra och dessutom tar det tid att ge ut en bok på egen hand – särskilt om man inte har en aning om hur man ska göra. Det absolut svåraste var nog att bestämma sig för att sätta punkt. Jag har skrivit om eländet så många gånger för att få rätt flyt att jag ännu inte orkat läsa hela den tryckta versionen.
Skriver du på något nytt nu?
– Ja. Det blir en slags ”road-book”, en böckernas motsvarighet till roadmovie, som utspelar sig i Sverige och Australien. Den handlar om samhället sönderfall, galenskap och vad som kan hända när en fullt normal tillvaro med jobb, bostad och den perfekta hörnsoffan faller samman. Självfallet innehåller den också en begravd skattkista och en huvudperson med ett högst tvivelaktigt förflutet.
En recensent blev påmind om Charles Bukowski när han läste din bok – är det en favoritförfattare?
– Nej, jag hade faktiskt inte läst honom innan jag såg den där recensionen och tänkte att jag skulle pröva.
– Annars läser jag allt möjligt, allt jag kommer över. Jag hade en fas när jag läste en massa filosofi och böcker om religion, men nu läser jag hellre riktigt bra berättelser oavsett genre. Just nu är jag mitt uppe i Bill Bryfords ” A short history of nearly everything” – en fin liten berättelse om allt som har hänt från universums uppkomst fram till nu.