Intervju Glappet
-Jag började fundera över de här frågorna redan som tonåring. Jag tyckte att människor utan att veta ett dugg om mig hade en fix och färdig bild, bara för att jag var blond. Att på något sätt vara fången i sin egen kropp var en tanke som jag tvingades syssla med under min första tid som kvinna.
– Jag funderade mycket över vad självständighet egentligen är och kunde konstatera att man på alla sätt lärt sig locka män, men inte hur man sedan skulle hantera det man lockat fram. Jag såg både i mitt eget liv och andras hur vi kvinnor trasslade in oss i besvärliga situationer som vi inte kunde hantera med olika män och undrade i mitt stilla sinne vad detta med självständighet, jämställdhet och frigjordhet egentligen var. De begreppen finns inte så länge människor inte har dem djupt förankrade inom sig, och det uppfostras inte flickor att ha.
– Jag tycker det är förtvivlat att se unga, glada, starka flickor fulla av idéer om världen och livet förödmjukas i vår kulturs sexistiska behandling av dem. I Glappet ville jag visa att allt som vi säger är ”frihet” och ”styrka” och ”självständighet” i mångt och mycket bara är utanpåverk. Jag ville visa att det som kallas ”privat” och ointressant tjejbjäfs i själva verket är politiskt.
Tycker du att villkoren för flickor och kvinnor blivit bättre sedan du själv var tonåring?
– Nej, under de senaste tio åren har utseendefixeringen blivit allt mer sjuk. När jag var tonåring kunde man trots allt vara ganska naturlig. Med tiden har kraven på kvinnor och tjejer att presentera sig sexigt blivit allt högre. Att vara ung flicka och stolt över sin kropp och samtidigt vara i fokus för alla mäns trånad och också ha ett djupt behov av att bekräftas av vuxenvärlden är ingen bra kombination. Och därtill släpa på sin flickfostran: Att vara hänsynsfull och generös och inte såra människor. Samtidigt som löpsedlarna ångar av rubriker som ”Unga tonårstjejers hetaste sexdrömmar”.
När Glappet visades på TV för första gången för snart sju år sedan kändes det som en skruvad bild av verkligheten. Idag känns den mindre skruvad och mer verklig. Håller du med?
– Det beror på vad man menar med skruvad. Jag vill inte efterlikna verkligheten sådan som man anser att den är och låter, för det är ointressant. Jag hoppas att tonen fortfarande har det där svirret.
– Men om man menar innehållsmässigt skruvad så håller jag med. När Glappet spelades in 1995 tyckte folk att det var sjukt och överdrivet att Josefin gick till en plastikkirurg. Det var väldigt ovanligt då, men jag anade att det var början på något. Vilket det också var. Några år senare var det inte alls ovanligt att unga tjejer gick till plastikkirurgen för att få större bröst och det är inte en trend som avtagit. Där ser man hur oerhört snabbt man vänjer sig vid sådant som man tyckte var smått absurt tidigare.
– För mig var slutet i Glappet ofrånkomligt, eftersom de två tjejerna valde varsin väg. Den ena tjejen valde den svåra vägen: Att tänka själv. Den andra följde konsekvent samhällets och vår kommersiella kulturs budskap: Om du gör om dig och korrigerar dina fysiska brister så kommer du bli älskad. Vi lever i en ytlig, urlakad kultur där människor lider av livsleda
Men det är ett skede som kommer senare, efter Glappet.
Finns det något sätt att värja sig mot de här budskapen? Någon frizon för tjejer och kvinnor?
– Tja, varför har dessa budskap uppkommit? Jo, för att de är kommersiellt gångbara. Och budskapet har blivit både starkare och luddigare. En självständig kvinna idag är en sådan som exempelvis Britney Spears
– Men det finns trots allt motkrafter. Flickor är mer medvetna om det sexistiska i vår kultur och jag tror att fler vågar protestera än när jag var ung. De vågar gå till rektorn, de vågar anmäla saker, de vågar väsnas mer. Det är inte så mycket hyschhysch kring sexualitet längre och därför kan man också berätta att en lärare antastar en, etc, utan att skämmas öronen av sig.
– Trycket utifrån är mer högljutt och påträngande, men samtidigt tror jag att det pågår en slags diskussion om det bland tjejerna. Skolan och föräldrar och intelligenta teveprogram och böcker har en stor uppgift här. Jag tror att pendeln alltid slår tillbaka. Man tröttnar på det som är och söker något annat.
Kan man tänka sig en fortsättning på Glappet?
– Vad alla alltid ska ha fortsättningar på allt! Nej, jag tror inte man kan tänka sig en fortsättning. Det jag ville berätta är sagt, i just den här historien. Sedan kan jag fortsätta och vrida och vända på de här frågorna i hur många varianter som helst – men antagligen i andra historier.
– Men visst har jag tänkt på vad som hände sedan med Ella och Josefin. Man vill tro att Ella, som valde att försöka tänka själv och gå sin egen väg, klarar sig bra. Men kanske hon inte gör det, eftersom det faktiskt är mycket svårare. Kanske Josefin klarar sig bättre. Hon har ordnat större bröst och sötare näsa och om hon bara låter bli att fundera över världen och livet så kan hon säkert leva ett lugnare liv än Ella som måste ställa frågor hela tiden.
Det finns ett tydligt släktskap mellan Glappet och Leontines längtan, som är din ”riktiga” debutroman och kom ut i höstas
– Ja, de handlar båda om de roller vi tilldelas och hur man ska kunna hantera eller knäcka dem för att vara sann i sitt liv. Leontines längtan handlar också om glapp, det är en fortsättning på de här frågorna. I båda böckerna har jag velat betrakta idéerna om livet, kärleken och kvinnorollen. Betrakta dessa bilder, förväntningar och drömmar och ställa dem mot verkligheten.