Intervju Snöleoparden
När man sitter där i sin ensamhet och tänker ut en intrig inser man att det går att göra massor på temat makt. Jag bestämde mig för att koppla ihop en historia om maktspelet i den absoluta toppen med ett helt annat område som jag känner till och där jag själv varit; nämligen Tibet och det som händer där.
I korthet kan sägas att bokens huvudperson, Caroline Maine som nyss fått jobb på amerikanska UD, skickas till Indien och Tibet för att spåra upp en kurirpost som hamnat på villovägar. Vad gjorde du själv i de delarna av världen?
Det var 1998 som jag var i indiska Himalaya för att intervjua Dalai Lama, för att sedan resa vidare till Nepal och Tibet. Jag var totalt oförberedd inför det jag såg där, hur människorna i Tibet tvingas göra fruktansvärda offer för att försöka rädda sin kultur undan den kinesiska regimen.
Jag såg barn som smugglats över bergen från Tibet till Indien, ivägskickade av sina föräldrar som desperat hoppades att de skulle få ett drägligt liv och en dag kunna återvända till ett fritt Tibet.
Dessa stackars barn som vandrat över bergen i sina finkläder över pyjamasarna var en så rörande och förfärlig syn att man blev helt fördärvad. Och de barn jag såg var de som klarat sig, så när som på fingrar och tår som måst amputeras vandringen genom bergen. Hur många barn hade dött på vägen? Det kommer aldrig någon att få veta.
Denna tysta exodus med de tibetanska barnen grep mig oerhört djupt. När jag kom hem skrev jag en rad artiklar i GP och nu skriver jag om det i den här boken.
Hur kan det komma sig att det är så tyst om detta; att det kommer som en överraskning även för den som läser din bok?
Tibetanerna är inte högljudda, de tar inte till våld, de bara vädjar stillsamt om hjälp – och då lyssnar ingen. Den hemska slutsatsen måste bli att icke-våld lönar sig inte.
Alla i väst vill träffa Dalai Lama, men inte för att höra honom berätta om sitt plundrade land och sitt lidande folk, utan för att han ska berätta hur just de själva ska bli lyckliga människor. Det är fullständigt vedervärdigt att se hur rika direktörer blir överlyckliga över att få träffa Dalai Lama, för att sedan göra affärer med kineserna utan att andas ett ljud om situationen i Tibet. Då skulle ju kineserna bli arga och man själv förlora marknadsfördelar…
Som en total kontrast till detta plundrade Tibet, kastas vi in i Vita Husets korridorer och maktspelet där. Ett ämne och en miljö du kan utan och innan efter nära trettio år som utrikesreporter med USA som specialområde…
Ja, och jag upphör aldrig att fascineras av hur det fungerar. Inte bara i Vita Huset, utan överallt i världen. Hur den människa som får makt snart upptäcker att han eller hon kan göra nästan vad som helst utan att någon ingriper. Hur man kan bekämpa människor runt omkring sig – inte bara politiska motståndare utan även människor man själv tillsatt.
Kanske med hjälp av en skrupelfri staffagefigur, som Assistenten i din berättelse…?
Ja, en annan upptäckt den som fått makt snart gör, är att man behöver en fingerfärdig person som medhjälpare. Alla stora ledare har ett ”evil genius” vid sidan, som Bushs Carl Rowe, ”Arkitekten”, som gav sig ut i bibelbältet för att ge sig på homosexuella genom att ordna folkomröstningar om enkönade partnerskap.
På hur nära håll har du själv sett de här sakerna hända?
Som journalist kommer man aldrig riktigt nära de små och slutna makteliterna. De har sina ”informella samtal”, som det så fint heter, där de kan besluta precis vad som helst utan att någon annan har en aning om det.
Men efter ett tag lär man sig se mönstren. Och det är de som är så roliga att kunna beskriva i skönlitterär form.
Du tecknar även ett ruggigt porträtt av en kvinnlig makthavare, nämligen utrikesministern, även kallad ”Höga hönan”, som mot sin vilja får en bärande roll i dramatiken kring kurirposten som hamnat på avvägar…
Ja, hon skulle absolut kunna finnas i verkligheten. Det finns gott om duktiga, kompetenta, lite beskäftiga kvinnor som är beredda att gå männens ärenden och vara lojala in i de sista, då de plötsligt befinner sig satta åt sidan, isolerade och utan uppgifter.
Och den närmast komplett oduglige vicepresidenten i din berättelse, skulle han också kunna existera i verkligheten?
Absolut! Det är häpnadsväckande att se vilka ytterst mediokra människor som sitter på höga poster runt om i världen. Och som sedan utnämner andra lika mediokra människor till andra höga poster. Som politisk reporter undrar jag ofta var dessa kandidater får sitt självförtroende ifrån. Vad får dem att tro att de skulle passa för att bli USA:s president? Eller Sveriges statsminister, för den delen.
Du är förstereporter på utrikesavdelningen på Göteborgs-posten – hur har du tid att skriva böcker också?
Själva skrivandet tog inte så lång tid med den här boken, ett par månader drygt. Men innan dess hade jag gått och funderat på historien i över ett år. Det passade så bra att jag bevakade det amerikanska presidentvalet förra hösten, jag levde i Washington och fick än en gång på nära håll se hela den politiska maktapparaten och journalisterna som bevakar den.
När jag sedan kom hem hade jag historien klar i huvudet, det var bara att sätta mig och börja skriva. Jag gick upp tidigt på morgonen och skrev mellan fem och åtta innan jag gick till jobbet på GP. Och så fortsatte jag skriva på kvällen.
Det låter slitsamt. Skulle du vilja vara författare på heltid?
Nej! Det skulle jag aldrig klara av. Jag gillar journalistiken, att det går fort. Det skönlitterära skrivandet är en kul kontrast, en liten oas vid sidan av där jag kan gå djupare. Det roliga är att kunna göra bägge delarna – att både vara journalist och författare.
Så då får vi träffa Caroline Maine igen?
– Nja, jag undrar om inte hon gjort sitt. Men jag vill gärna skriva ännu en bok och den kommer också att ha makten som tema. Fast den här gången flyttar jag nog handlingen till Europa. Det finns mycket intressant att skriva om de prestigehungriga männen i EU…