Intervju Den hungriga prinsessan
När jag skrev min första roman, Leontines längtan, kom två ord väldigt starkt för mig: VREDE och NJUTELSE (ett ord som inte finns, men som omfattar mer än ordet njutning). Vrede och njutelse är något som inte tillåts i kvinnorollen, ett faktum som är utgångspunkten för hela berättelsen.
Aurora är en i grunden livsglad och stark människa, som manipulerats bort från sin egen styrka och glädje. Hennes skratt har mer och mer blivit ett inlärt läte. Plötsligt ser hon att hon blivit den hon trodde hon skulle vara, men hon vet inte om hon är den Aurora hon innerst inne är. Och vill vara.
Auroras styrka och glädje har mest använts av hennes omgivning, som tagit för givet att hon ska stå där och le och ge hela tiden. Att hon upptäcker det och gör något åt det, skulle jag tro räddar hennes liv.
Aurora lever ett liv som för många framstår som enormt avundsvärt. I ett vackert hem, med gott om pengar, en framgångsrik man, två välartade barn och många vänner…
– Ja, och hon mister mycket av det när hon börjar härja och gå sina egna vägar. Men hon vinner annat, framförallt sin livskänsla.
– I vår tid pressas vi hårt av alla livsstilsideal och föreställningar av hur man ska vara. Vi tror att vi kan köpa oss till lycka, tänker att om vi bara renoverar våra hem så att de ser ut som i inredningsmagasinen så kommer vi känna oss lyckade och lyckliga. Många anstränger sig till det yttersta för att pynta sina liv med olika attribut, medan de känner en allt större tomhet i relationerna till sina närmaste. De vågar inte vara sig själva, av rädsla att falla utanför ramen. Och de förlorar mer och mer livskänsla.
Det finns ett tydligt släktskap mellan Aurora och huvudpersonen i din förra roman, Leontine. Vad får dig att känna för just de här kvinnorna?
Jag tycker inte släktskapet är så tydligt, mer än att båda är kvinnor som lever ”som man ska” i en medelklassmiljö som ser lyckad ut på ytan. Jag har placerat dem där för att visa att allt vi tycker vi borde sträva efter inte är något värt om vi inte har en förankring i oss själva.
De brottas båda med den moderna myten om jämlikhet, men deras kamp utspelas på olika plan. Leontines längtan beskriver mer ett inre skeende, där Leontine är oerhört sårbar. Aurora är tuffare, har kommit längre än Leontine. Kvinnors sorg vänds ofta inåt, men jag ville att Aurora skulle sätta avtryck i verkligheten. Att hon skulle ta sig makten att synas.
Finns det något av dig själv i dem?
I viss mån finns jag i alla mina figurer. Men vare sig Leontine eller Aurora handlar om mig, de är ett hopkok av en väldig massa kvinnor. Jag är inte intresserad av att skriva bekännelseromaner. Det jag vill göra är att blottlägga Det Stora Luret – hur vi hela tiden luras att försöka bli några andra än de vi är.
Just detta med hur vi luras tro att livet och kärleken ska se ut på ett visst sätt, medan det i själva verket är helt andra saker som styr oss, går som en röd tråd genom allt du skriver…
Ja. Och det är så mycket som ingår i detta lurendrejeri. En del av det är att betrakta det typiskt kvinnliga som någon slags klumpfot som vi måste släpa efter oss. Manliga drag hos en kvinna definieras alltid som bra, medan typiskt kvinnliga drag ses som en börda.
Innan man får barn förstår man inte vad det här handlar om. Men så kommer barnet och snart måste mannen ut och leva sitt vanliga liv igen. Medan kvinnan stannar kvar hemma. Och det är då allt uppdagas – hur lurade vi blivit av myten om jämställdhet.
Män som läst Den hungriga prinsessan har sagt att den fått dem att förstå hur mycket deras fruar ger, hur mycket hon gör.
Du skriver även dramatik – skulle de som läst dina romaner känna igen sig i dina pjäser?
I dramatiken är jag mer absurd. Jag tycker inte om det naturalistiska, det har vi omkring oss hela tiden. Att försöka efterhärma är ointressant för mig. Det roliga är att svirra till verkligheten och på teatern finns stora möjligheter att upplösa alla begränsningar som har med tid och rum att göra.
Jag var nyligen i Uruguays huvudstad Montevideo och såg min entimmespjäs ”Mitt namn är Erling” spelas där. Det var fantastiskt att se publikens reaktioner, hur människor på andra sidan jorden berörs av något jag skrivit.
Vad kan man mer se av dig på scen just nu?
Jag har nyligen översatt och bearbetat När Harry mötte Sally, en av åttiotalets stora biosuccéer, för Stockholms stadsteater. Och så håller jag på att slutföra en pjäs som heter Midsommarkvartetten och handlar om fyra kvinnor; tre frånskilda och en gift, som försöker orientera sig i sina nya roller och förstå vad som är tillåtet och inte tillåtet för dem som ensamma kvinnor…
Det tog ganska lång tid innan du debuterade som romanförfattare. Hur kommer det sig?
Jag var inte intresserad av att skriva romaner tidigare. Jag skrev dramatik och arbetade tillsammans med min dåvarande man Peter Schildt, som är regissör.
Men så hände en massa saker i mitt liv och plötsligt kände jag att jag ville pröva språket, se om det höll för att skriva prosa. Så jag gick upp till Ann-Marie Skarp på Piratförlaget och frågade om de skulle vara intresserade om jag skrev något, och hon sa genast ”javisst!”. Det är så skönt när någon ger en ett sådant förtroende.
Vilken är din främsta drivkraft som författare?
Antagligen att jag har roligt när jag skriver. Utan lusten hade det varit meningslöst. Men jag skulle inte tyckt det var roligt om jag inte haft ett ärende med det jag skrev. Jag tycker att om jag ska våga kalla mig ”författare” så måste jag leva upp till det så gott jag kan, till exempel genom att fatta före. Det är det som är meningen, det hörs ju på ordet.
Jag har alltid en moralisk eller existentiell fråga som jag utgår ifrån i mitt skrivande, och eftersom världen beskrivs av män tycker jag inte att jag behöver ägna energi åt att beskriva saker ur ett ”allmänt” tillstånd, utan gör det nästan konsekvent ut ett kvinnligt perspektiv.
Har du någon ny roman-idé på gång?
Ja. Den svirrar omkring någonstans och ibland glimtar den fram i form av någon situation eller känsla. Men jag letar fortfarande efter den och ska göra det ett tag till.