Intervju Men mest av allt vill jag hångla med någon
– Tack. Det känns skitbra! Det är så oerhört roligt att få ge ut den här boken. Nu behöver jag inte rädda dagböckerna om det skulle börja brinna, för nu finns allt som bok!
– Det är såklart jordens egogrej att få ge ut en sån här bok, men folk som läst den säger att det känns som om jag skrivit om deras tonår, så då når den ju fram, trots att det är så privat.
Hur kom du på idén att låta dina gamla dagböcker bli en bok? Tvekade du aldrig?
– Nej, att tveka är inte min grej.
– Jag hittade de här gamla böckerna och började läsa och kunde inte slita mig. Jag läste helt andlöst. Det var så fruktansvärt spännande, det kändes som om jag läste om en annan person än mig själv, det var som att läsa en roman. Så jag skrev rent lite och skickade till min förläggare Sofia och hon ville ge ut det.
Är det den oredigerade versionen vi får läsa eller har du friserat lite?
– Jag har förtydligat en hel del, särskilt från skoltiden. Jag har varit noga med att behålla allt om mig själv, alla mina dåliga tankar och elaka sidor. Jag framstår ju inte som en trevlig person direkt. Om jag hade strukit allt sånt hade boken blivit helt slätstruken.
Hur ser du idag på den Linda som skrev de här dagböckerna i början av 90-talet?
– Jag fick en chock när jag läste. Jag visste inte att jag var så himla driven, så målmedveten. Jag tog ju det jag ville ha. Trots att jag bara var en 18-årig tyst och blyg tjej från Sollentuna. Idag är jag en mycket gladare person, inte alls så där ledsen och blyg och fylld av prestationsångest. Det är så skönt att upptäcka att jag har förändrats till det bättre.
Vilka hoppas du kommer läsa boken?
– Jag hoppas att hela min gamla gymnasieskola i Sollentuna kommer läsa den. Det är ju i alla fall 2000 personer, haha. Sen hoppas jag att alla som var ungefär i min ålder, d v s kring 20, under det tidiga 90-talet läser den och ryser. Och så tror jag att alla tonåringar som sitter i sina flick- och pojkrum och längtar bort läser den och får styrka. För man KAN bli det man vill, bara man kämpar. Jag har kämpat som fan!
Boken väckte uppståndelse redan innan den kommit ut, med hjälp av bilderna i tidningen Bon där du ”viker ut dig” helt oretuscherad och osminkad. Är du nöjd med resultatet?
– Ja, jag är jättenöjd. Jag har fått så otroligt mycket mail och i stort sett bara positiva reaktioner. De som är negativa har varit tysta. Jag vet att många med nåt slags queerperspektiv är neggiga. Men det är kul att reta dem också. Jag älskar att retas. Det är klart att det jag gjort inte är klockrent feministiskt. Men jag har inte lust att vara en perfekt feminist.
Finns det egentligen någon debattör i Sverige som är lika uppkäftig som du?
– Haha, nej jag kan inte komma på någon. Jo, Natalia Kazmierska på Expressen är jävligt kaxig. Helt underbar, jag älskar henne!
Du har kallat journalistikens Sid Vicious som bara spottar på allt vad språkregler heter. Stämmer det verkligen, eller har du en genomtänkt stil?
– Jag kan ju inte säga att jag kan grammatik perfekt. Och genomtänkt stil vet jag inte
Jag mer
bara kör.
Vilket råd skulle du ge någon som vill börja skriva för att försörja sig?
– Var modig, fega inte ur utan bara skriv. Bry dig inte om vad andra ska tycka. Skit i alla, bara kör på. Våga bli ovän med folk. Läs otroligt mycket tidningar och böcker, läs ALLT! Skriv massor varje dag.
– Se till att lära känna rätt människor. Befinn dig på ställen där du vet att rätt människor befinner sig. Och var noggrann och pålitlig. Lämna alltid texter i tid. Var schysst och snäll och ställ upp för andra. Pusha fram andra tjejer så kommer andra tjejer att pusha fram dig.
Det sägs att du håller på att skriva på din första riktiga roman
– Ja, det stämmer. Men jag kan inte berätta nåt. Det går inte att berätta innan man är klar. Jag hoppas att den kommer ut under 2005 eller 2006.
Skriver du fortfarande dagbok och kommer vi i så fall att få läsa den om tio år eller så?
–Nej, jag skriver bara oerhört sporadiskt och det jag skriver blir inte bra alls. Jag skriver ju hela dagarna i mitt jobb och när jag ska skriva privat så blir det mer ”Idag klättrade Molly upp på fönsterbläcket och åt upp en skalbagge”.