En man med litet ansikte
– Jag drabbades av en reumatisk sjukdom och kunde inte återvända till mitt arbete som tandläkare. Där satt jag i en glesbygd, 40 år och långtids sjukskriven. Det var rätt jobbigt. Någonstans har jag väl alltid känt att jag har haft gåvan att kunna skriva. Som liten vann jag novelltävlingar och fick höga betyg på mina uppsatser, min gymnasielärare blev faktiskt helt knäckt när jag utbildade mig till sjuksköterska istället för att gå journalisthögskolan. När jag blev sjuk så började jag skriva lite igen, små ideella jobb för patienttidningen och så. Jag gick en kurs i datoranvändande och så började jag sakta fundera på att jag skulle vilja skriva en bok. Jag har alltid älskat att läsa både deckare och skönlitteratur, jag hade historien i huvudet och satte mig ner och började skriva våren -96.
Var det inte svårt att bara sätta sig ner och skriva en bok när man aldrig gjort något sådant förut?
– Jo, det var mycket svårare än vad jag trodde. Jag hade ju bara skrivit patientjournaler i tio år och det här var ju en helt annan typ av skrivande. Det var svårt att försöka hitta sin egen röst som löpte genom hela boken samtidigt som man ska ryckas med i berättelsen.
Varför blev det just deckare?
– Det föll sig naturligt för mig att skriva om en kvinnlig polis, jag tror att det beror en hel del på att min man är gammal polis och att jag genom honom har lärt känna många poliser och den världen.
Hur växte kriminalinspektör Irene Huss fram i ditt huvud?
– Jag reagerade på att kvinnliga deckarkaraktärer både i Sverige och utomlands ofta var så schablonmässiga. Det var ofta udda ensamvargar eller före detta fotomodeller i tv-serier som trippade omkring. För att vara en bra mordutredare så måste man förutom en rad personliga egenskaper ha en väldig erfarenhet. I Irene Huss skapade jag en 37-årig kvinna med man, barn och hund, en kvinna med kompetens och där kompetensen ökar för varje bok. Det var en viktig poäng för mig. Och att trovärdigheten skulle finnas. Irene har intuition och intelligens men hon är inte särskilt intellektuell, hon har helt enkelt inte tid till det. Hon prioriterar att träna och hålla sig i form.
Är du lik din huvudkaraktär?
– Nej faktiskt inte alls, jag har ibland fått fråga om vi skulle kunna bli vänner men jag tror inte det. Inte så att jag ogillar henne men vi är helt enkelt för olika, hon är alldeles för uppslukad av sitt arbete och lite insnöad i sin värld.
Din nya bok ”En man med litet ansikte” är en väldigt brutal historia om trafficking och sexhandel, hur fick du idén att skriva den?
– Jag började göra research -99 för ”Tatuerad torso” och gjorde intervjuer med poliser om sexbrott och då såg jag en brutalisering som började smyga sig på här. Att man köpte och sålde sexslavar även i Sverige. Fast på den här tiden ansåg man inte att det var ett särskilt stort problem eller att det fanns kvinnor i Sverige som låstes in och användes som våldtäktsobjekt. Man ansåg att det förekom mest i Baltikum och att det inte var någon big deal. Men det där låg och gnagde i mig och jag kunde inte släppa att kvinnor användes som handelsvaror.
Hur har det påverkat dig att skriva boken?
– Jag har skrivit i en oerhörd ilska över att vi låter dessa hänsynslösa psykopater leva gott på slavar. Och hade det inte funnits kunder och efterfrågan så hade inte heller den här vidriga verksamheten kunnat fortgå. Det har också varit en drivkraft att försöka förstå de män som köper sex av de här kvinnorna och hur de försöker rättfärdiga sitt handlade genom att säga att de hjälper dem och att de har det bra i Sverige och får pengar. De här tjejerna får inte en spänn. Men det gäller att kunna servera en sån här historia på ett sätt så att man orkar läsa det. Det är ju ingen journalistisk reportagebok utan man får samhällskildringen på köpet kan man säga.
Är det viktigt för dig att väva in det i dina böcker?
– Det är en viktig drivkraft för mig när jag skriver att lära mig något nytt och sen berätta det i en bakgrundshistoria. Men jag avskyr pekpinnar och när det blir snusförnuftigt. I Tyskland är de ofta förvånade över hur jag skriver, de tycker att jag borde skriva mer ”frauen krimi”, mjukare och inte så hårdkokt, haha, de har väl lite svårt att smälta att en kvinna skriver som jag gör.
Vilka är de viktigaste ingredienserna i dina böcker?
– Att spegla nutiden är något jag tror att jag har gemensamt med många andra deckarförfattare. Jag vill gärna visa hur vi människor beter oss mot varandra. I Sverige anses ofta deckargenren som lättviktig men tvärtom så är det väldigt komplexa problem som passion, hämnd, girighet, hela spektrat av etik och moral finns ju i de här historierna. Det är lite lustigt att kriminalböcker inte räknas som ”riktig” litteratur när klassiska grekiska verk som Oidipus, ja till och med Bibeln, har mord som huvudingredienser. Det är ju dessa teman som fängslar oss människor.
Du har översatts till tio språk och sålt miljoner i både Tyskland och USA.
– Ja det är fantastiskt, det har gått över alla förväntningar. Snart ska jag åka på en tre veckors turné till USA, där har man ägnat mina böcker enorm uppmärksamhet. Jag blev chockad i början eftersom man recenserade och tog till sig mina böcker som litteratur istället för att sortera in dem i ett särskilt deckarfack.
Nu ska sex av dina böcker bli film och tv-serier, det satsas enormt med en jättebudget på över 90 miljoner kronor, hur känns det?
– Det är otroligt roligt och det är mycket tack vare Tyskland där jag säljer väldigt mycket. Tyskarna har länge undrat varför det inte gjorts film på Irene Huss. Vid milleniumskiftet så sålde jag filmrättigheterna till ett mindre filmbolag här i Sverige men det tog tid att få ihop en budget, när det var klart så kom Tyskarna in och ville satsa ännu mer. Sen gick även Yellow Bird in som producerat Wallanderfilmerna och det blev till slut sex filmer.
Har du varit inblandat i manusarbetet?
– Nej inte på så sätt att jag har skrivit manus men jag har varit ett bollplank och haft synpunkter, jag har varit en resurs under arbetet. Men jag är otroligt nöjd, manusförfattarna har varit fantastiskt duktiga och även skådisarna så jag är väldigt nöjd med resultatet. Biofilmen ”Tatuerad torso” har premiär i höst.
Kan du så här i efterhand känna att det nästan var tur att du fick din reumatism med tanke på allt som hänt?
– Det är svårt att förklara, jag kan ju inte säga att jag är glad för det, hade jag inte blivit sjuk så hade jag ju fortsatt som tandläkare och varit jättenöjd med det. Men när jag tittar i bakspegeln så har ju så klart mitt liv tagit en fantastisk vändning, jag hade aldrig kunnat drömma om det här och jag är så oerhört glad och tacksam för det. Jag har lärt mig leva med min sjukdom och jag skriver inte mer än två koncentrerade timmar om dagen. Sitter jag längre gör det för ont. Men jag arbetar väldigt disciplinerat, när jag håller på med en bok skriver jag alla dagar på året, även julafton. Så även om det går långsamt blir det böcker, jag har trots allt skrivit åtta böcker på nio år.
Jag läste att du glömmer det onda när du skriver?
– Ja mitt skrivande fungerar ju lite terapeutiskt att jag blir uppslukad av arbetet och glömmer verkligheten, på så sätt kan man säga att jag glömmer det onda.
Kommer du att skriva fler böcker om Irene Huss?
– Ja några fler blir det, dels för att jag tycker att det är så roligt och dels för att filmbolaget vill att jag skriver fler böcker. Men lite längre fram har jag även andra typer av historier som jag vill berätta.
En sista fråga, Irenes hund Sammie mår ju inte så bra i nya boken, hur mår han i verkligheten?
– Sammie är 14 år och mår tyvärr inte så bra i verkligheten heller, han har knölar och är väldigt trött och förvirrad. Han är ju bokens enda riktiga karaktär och jag har tänkt lite så att även om han inte kan leva vidare för evigt i verkligheten så får han leva vidare för evigt i böckerna.