Fågelbovägen 32

Fågelbovägen 32 handlar om krocken mellan två kvinnors liv; den ena präktig svensk medelklass, den andra illegal invandrare från Moldavien. Hur fick du idén till den här berättelsen?
– Jag hade länge gått och funderat över detta med ens eget ansvar som individ för människor som inte har det lika lätt som man själv. Över det ständigt dåliga samvete man går och bär på för att man är så privilegierad. Vilken tur man har som är född på rätt sida av Östersjön. Det är inte långt mellan Sverige och det forna östeuropa, vi är så lika varandra, och ändå föds vi med helt olika förutsättningar i livet. Det här är något man kan känna en väldig skuld inför, och berättelsen handlar mycket om just skuld.
– Själva storyn kom till när jag såg en tevedokumentär om en läkarmottagning för illegala flyktingar och i samma veva läste en artikel i Arena, skriven av en kvinna från ett östland som arbetade som barnflicka hos en familj i Sverige.

Vi är många som kan känna igen oss i Karin, den vidsynta och rättrådiga med höga ideal som sällan behövt testas mot verkligheten. Du också?
– Javisst, det är det som är så läskigt. Precis som hon har jag mina principer och strävar ständigt efter att leva upp till mina ideal. Och så går det ändå inte, trots att jag slår knut på mig själv. Men jag har aldrig varit med om att saker ställts på sin spets som de gör för Karin. Jag är för rädd, jag försätter mig inte i sådana situationer.
– Det här är frågor jag brottats med i hela mitt liv; att jag inte är den idealist jag skulle vilja vara. Båda mina föräldrar var väldigt engagerade personer, pappa var ordförande i Amnesty. Hemifrån har jag med mig hur viktigt att göra något för andra människor. Men istället valde jag ett jobb som mer handlar om att tillfredställa mina egna behov. Det kan vara jobbigt att tänka på, att jag gjort det valet. Men jag sökte faktiskt psykologlinjen…

Och Katerina, den unga kvinnan från Moldavien som jobbar illegalt åt välbeställda svenskar – har du mött henne?
– Nej, inte i verkligheten. Jag har levt lika skyddat som de flesta medelklassbarn, växte upp i en miljö där det inte ens fanns invandrare. Jag umgicks med människor som var som jag.
– Men det är ju det som är min utgångspunkt: att vi inte är så olika varandra, att alla människor har samma känslor och behov. Olikheterna sitter bara i det yttre.

Hur kommer det sig att det dröjde så länge innan du skrev en vuxenroman?
– För att det är så jobbigt att skriva böcker. Jag hade bara skrivit en bok innan, Sandor slash Ida, och den var ursprungligen tänkt att bli en teveserie. När de planerna sedan lades ned, hade jag hela historien kvar i huvudet och efter några år skrev jag ned den i romanform.
– Att börja från noll, utan en färdig historia, är väldigt mycket svårare. Jag jobbar inte fort och jag vet vilket enormt projekt det är att skriva en bok, så jag har alltid känt ett visst motstånd. Flera förlag hörde av sig och ville att jag skulle skriva något mer efter Sandor slash Ida, men inte förrän jag mötte Sofia Brattselius-Thunfors på Piratförlaget kände jag att det skulle fungera. Utan hennes stöd och uppmuntran hade jag inte klarat det.

Vilken är den största skillnaden mellan att skriva en roman och att skriva för film eller teve?
– När man skriver en roman har man helt andra möjligheter att krypa under skinnet på karaktärerna.
– Men den största skillnaden är friheten. Man slipper anpassa sig efter målgrupper och vad som ligger i tiden, det är inte massor av olika människor som ska tycka och ingen som kommer och säger åt en att skriva om slutet för att det inte är tillräckligt kommersiellt…

Är du nervös för hur din bok ska tas emot?
– Ja. När jag skrev tänkte jag bara på hur fruktansvärt jobbigt det ska bli när den kommer ut. Jag var helt enkelt rädd för att inte orka med en sågning. Det kan nästan vara en anledning att inte skriva; att slippa bli bedömd.
– Men man måste intala sig att det faktiskt är för läsarna man skriver. Att det viktigaste är att boken ska nå ut och att människor ska beröras av den.

Ändå har du fått väldigt mycket beröm för det du skrivit hittills. Sandor slash Ida belönades med Augustpriset för bästa ungdomsbok och är därtill Sveriges mest sålda ungdomsroman genom tiderna…
– Ja, men jag är en sån där som glömmer de positiva recensionerna och minns de negativa.
– Och att Sandor slash Ida sålde så bra beror mycket på att den kom ut i Månpocket och såldes bland vuxenböcker, vilket gjorde den tillgänglig på ett helt annat sätt än andra ungdomsböcker.

Vad har du för projekt på gång just nu?
– I höst ska jag regissera en novellfilm som jag själv skrivit. Det ska bli otroligt spännande och roligt. Efter att ha suttit ensam och skrivit så länge ska det bli häftigt att få göra något med andra människor igen.
– Dessutom har jag lite idéer till olika slags projekt; film, teve, teater… Och så har jag en idé till en bok. Men den väntar jag nog med. En bok var tredje år verkar lagom.