Följ oss på sociala medier:
”Bästa boken i serien. Läs!”Läs mer
” ”En familj som vår” är feel good i den bästa bemärkelsen: när någon l...”Läs mer
”Hem till Appleby Farm är charmig och livsbejakande, människorna på gå...”Läs mer
”Det hade kunnat bli dyster läsning om det inte var för Sara...”Läs mer
”Det är humoristiskt och välskrivet på Emma Hambergs eget livsbejakande...”Läs mer
”En mordgåta rullas upp, långsamt och nervkittlande… En verklig bladvän...”Läs mer
” ....debutdeckare med en intressant story om hemligheter och trauman. ...”Läs mer
”Författaren beskriver trions liv på ett medryckande och genomarbetat v...”Läs mer
”Actionfylld militärthriller med internationell atmosfär. Det är verkli...”Läs mer
”Jagformen har gjort Jan Guillou gott. Riktigt gott. ... Guillous som a...”Läs mer
”... svindlande tempo och överraskningseffekter. ... hon har aldrig var...”Läs mer
”Historieskrivningen ... är en kulturgärning av rang.”Läs mer
”Sara Lövestam är halsbrytande rolig, med en förmåga att skriva lätt oc...”Läs mer
”Projekt jul är en välskriven feelgood om känslor av utanförskap och hu...”Läs mer
”Björn Paqualin är också manusförfattare. Det märks. Hans formuleringar...”Läs mer
”"Vem fan är du" borde läsas i alla politiska partier idag. Förutom att...”Läs mer
”Romanen är en riktigt fartig och rolig skröna ... Här finns några rikt...”Läs mer
”Här får ni massor av spänning i en underbar förpackning. Passar alltså...”Läs mer
”Wollin skriver på ett sätt som jag skulle kalla effektfullt. Varje men...”Läs mer
”Boken handlar om sorg, depression, psykoser och övernaturliga fenomen....”Läs mer
”Att bokens undertitel är "Skriftställning 2005-2021" måste förstås läs...”Läs mer
”... en övertygande comeback. Miljöskildringen imponerar, liksom gestal...”Läs mer
”Wow vilken fantastisk bok! Birgitta tillhör en av mina favoritförfatta...”Läs mer
”...en mysig roman, en sådan som man behöver ibland. Jag gillar också a...”Läs mer
”Intrigen fängslar från början till slut trots många förgreningar. Det ...”Läs mer
”Thunberg Schunkes kriminalromaner är alltid ambitiösa med intriger som...”Läs mer
”Rappt och trovärdigt berättat om en tragisk verklighet som snart ingen...”Läs mer
”Detta är en gripande skildring om det sociala arvet, barnlängtan, hopp...”Läs mer
”Emma Hamberg kan konsten att peppa sina läsare; hennes berättelse är...”Läs mer
”Intressant och angelägen läsning är det, för än finns förhållanden att...”Läs mer
”Idag Dör Alla Gudar av Mattias Leivinger och Johannes Pinter är en spä...”Läs mer
”...kapitel för kapitel skruvas spänningen upp och till slut är jag hel...”Läs mer

Intervju Edward Finnigans upprättelse

Grattis till nya boken – er tredje gemensamma roman som fått titeln Edward Finnigans upprättelse. Berätta, hur fick ni idén till den här historien?
– Den föddes faktiskt på en pizzeria, under en lunch. Plötsligt fanns den bara där och vi satt och bollade uppslag med varandra. Sedan växte den fram stegvis under ungefär ett år.Historien är helt ny, men det grundläggande temat känns igen från era två tidigare böcker: Hämnd och upprättelse.
– Ja, men det är två olika saker. Hämnd är enkelt; man ger igen, låter förövaren lida precis som offret fått lida. Upprättelse är något helt annat. Det kan man bara få inne i sig själv, det handlar om känslor. Att inte längre vara ett offer, att kunna känna tillit igen.
– I den här berättelsen bestämde vi oss för att försöka komma till själva upprättelsen. En människa som blir brottsoffer, som Edward Finnigan vars dotter mördas, kan inte få upprättelse hur hårt straff förövaren än får av samhället.

Ändå är det de tongångarna som hörs idag, när det ropas på längre och hårdare straff…
– Ja, långa straff och superfängelser är populärt. Särskilt när det är valår. Den allmänna uppfattningen tycks vara att ”ju hårdare straff, desto bättre upprättelse åt brottsoffren”. Men så är det inte. Straff handlar ofta bara om hämnd.

Och den yttersta hämnden är dödsstraff, vilket är det Edward Finnigan lever för; att den som mördade hans dotter ska straffas med döden.
– Ja, han lever med smärtan och hatet, längtan efter att få upprättelse och ett avslut.
– Att göra research till den här boken var en ganska obehaglig upplevelse. Att se alla rutiner som finns kring avrättningar, till exempel detta att en människa måste vara så frisk för att kunna dödas.

Utan att avslöja för mycket, måste man i alla fall konstatera att ni håller på att sätta svenskt rekord i oväntade slut. Hur bär ni er åt?
– Att hitta slutet är en lång process. Vi prövar och omprövar tills vi hittar det som fungerar. Den här gången hade vi kunnat dra det tre, fyra varv till, men vi insåg att vi måste backa och sätta punkt.

Den Siw Malmqvist-frälste kriminalkommissarien Ewert Grens håller på att växa till en nästan sympatisk figur. Är det ett medvetet beslut från er sida?
– När vi började skriva sa vi att alla karaktärer skulle vara lika mycket värda, det skulle inte finnas någon hjälte. Men sedan fäster man sig alltid mer vid någon. Som Ewert. Visst är han lite kantig, men det får man vara. Det är vi också.

Hur var det att skriva denna tredje bok med de förväntningar som finns efter Odjuret och Box 21, som bägge hyllats av kritikerna, vunnit flera prestigetyngda priser och dessutom toppat bästsäljarlistorna både i Sverige och utomlands?
– På ett sätt enklare. Den här berättelsen krävde mindre research än de två förra, som ju handlar om Stockholm ur ett brottsligt och socialt perspektiv. Edward Finnigans upprättelse är på ett sätt en enklare historia.
– Man kan inte ge ut samma typ av historia gång på gång. Vi vill kunna se tillbaka på det vi skrivit och konstatera att vi gjort olika saker.

Odjuret kom våren 2004, Box 21 våren 2005 och nu kommer Edward Finnigans upprättelse hösten 2006. Det är snabbt marscherat.
– Ja, men Odjuret var klar redan 2002 och när den kom ut hade vi redan Box 21 klar. Så vi har legat före hela tiden, haft gott om tid till godo.
– Man får aldrig producera böcker, man måste skriva dem.

Man måste ha historier att skriva också…
– Idémässigt har det aldrig varit någon fara, vi var så gamla när vi började. Är man över 40 behöver man inte vänta på att leva för att ha något att berätta. Det måste vara hemskt att debutera som 22-åring och ha pressen på sig att genast göra en uppföljare, utan att ha något att berätta.

Känner ni någon press att prestera uppföljare?
– Inte från förlaget, men från oss själva. Vi vill ju skriva, det är så otroligt roligt. Men samtidigt är vi trötta på deadlines – inte minst Anders, som jobbade som journalist i många år. Som nybörjare måste man få tid.

– Nybörjare kan man väl inte riktigt kalla er efter tre romaner…
– Tja, det beror på vem man jämför oss med. Det finns de som skrivit 37 böcker… Men nej, vi är inte nybörjare längre. Man kan väl kalla oss rutinerade tredjeboksutgivare.

Hur går det att jobba tillsammans?
– Bra. När man jobbar ihop på det här sättet blir man otroligt tajta. Det kan vara jobbigt också, det har inte varit konfliktfritt. I dag är det roligt att ryka ihop då och då, men när vi skrev Odjuret var det tufft. Då kunde det bli en strid på kniven om vem som skulle få sista ordet.
– Det är tacksamt att vara två när man skriver. Man har alltid någon att ringa till när man kör fast. Och framförallt slipper man stå själv på scen på bokmässor och författaraftnar…

Har ni en ny bok på gång?
– Ja. Vi avslöjar inte vad den ska handla om, men så mycket kan vi säga som att vi är tillbaka i samma miljö och perspektiv som i Odjuret och Box 21.