Intervju Maktens kulisser
– Jag har själv varit på väldigt många toppmöten sedan trettio år tillbaka, bland annat i Venedig precis som i boken, och jag har haft möjligheten att komma makthavarna nära och se och höra väldigt mycket. I ”Maktens kulisser” sätter jag all den erfarenheten i ett modernt sammanhang och skildrar hur fort saker och ting kan gå snett.
I boken får man en spännande men skrämmande inblick i ett EU-toppmöte där den svenska EU-kommissonären Sophie Moline tillsammans med amerikanska presidenten hjälper till att mörklägga hanterandet av misstänkta kärnvapen på en pråm i närheten. Går det verkligen till så i verkligheten?
– Vi har fått för oss att de informella mötena mellan världspolitiker skulle vara något bra, att man på så sätt kan lösa svåra konflikter på ett avslappnat sätt utan en formell agenda och utan pressens och världens blickar på sig. Men när jag till exempel hörde Göran Persson säga att han droppat titlarna och blivit du med George W Bush och fått hans privata mobilnummer så blev jag bara rädd. Det är livsfarligt när människor med oerhört stor makt tar informella beslut utan insyn. Det är mycket svårare att se till sin egen nations bästa när man inte sitter på egen mark, George W Bush håller ju till exempel inga viktiga möten utanför Vita huset. När han ska diskutera något speciellt med Putin så bjuder han hem honom till sin ranch i Texas eller till huset i Maine med en öl vid brasan, det ger ett övertag och gör det svårare att säga nej eller vara ohyfsad. Plötsligt har man ingått hemliga överenskommelser som det är svårt att dra sig ur. Jag vill sätta ljuset på det informella samtalets farlighet inom toppolitiken.
Du skildrar också den prestige som finns under EU-mötet mellan alltifrån säkerhetspolisen från olika nationer till delegaterna.
– Just den där prestigen blev väldigt tydlig på ett möte i Venedig för många år sedan när jag var där och Reagan var med. Ibland är det finast att anlända först och ibland sist så att alla andra får stå och vänta, på det här mötet var det finast att vara sist och Reagan hade legat och lurpassat så att han skulle anlända absolut sist av alla. Men på något sätt så lyckades Margaret Thatcher se till att hon fick åka med Reagans båt och anlände på så sätt sist med honom. Det är ofta en så barnsligt låg nivå på de här sakerna, det är viktigt vem man sitter bredvid, vem som står var på gruppfotot och var man blir placerad på middagarna. Armbågandet är patetiskt och tar så mycket tid och kraft att man ibland undrar hur de har ork till något annat.
Det här är din tredje roman som handlar om det politiska maktspelet, vad är det som fascinerar med att skildra makt och politik?
– Bland annat är det fascinerande att spegla hur det ena ger det andra och att ett politiskt förlopp kan gå så oerhört snabbt när det finns ett hot. Det finns alltid ett A- och ett B-lag på de här mötena där A-laget sätter en egen agenda och håller de andra delegaterna utanför. Jag ville skriva om alla dom futtigheter och larviga inslag som finns i världspolitiken på samma gång hur orimligt mycket pengar som spenderas på den typen av sammankomster. Men jag ville också skildra hur ett toppmöte fullständigt kan ta över en liten stad som Venedig och bokstavligen köra över den utan hänsyn och respekt till de människor som bor där, man vill skapa en vacker kuliss.
Man ser lätt Margot Wallström och Mona Sahlin framför sig i huvudpersonerna Sophie Moline och Jenny Englund.
– Ja, jag insåg att det skulle vara nära till hands att tänka på Wallström och Sahlin när jag skrev boken, även om jag inte såg exakt dom framför mig. Det handlar ju utåt sett om hur en vanlig kvinna glider in i en ny miljö och snabbt blir drottning. Kvinnor på elitpolitikernivå försöker ofta beskriva sig som ”vanliga tjejer” men man hamnar inte på den toppnivån om man är vanlig. De flesta som hade varit med om det Mona Sahlin var med om med Toblerone-affären hade tänkt om och bestämt sig för att göra något annat, gör man comeback på det som hon gjorde så är man en speciell sort med en oerhört målmedveten kamp om hur man tar sig till makten. Vanligheten försöker man visa upp för att människor ska identifiera sig men man vänjer sig snabbt vid ett helt annat liv.
Boken handlar ju också mycket om hur Sophie slits mellan vänskapen till statsministern Jenny Englund och lojaliteten till sitt arbete – är det något du själv kan relatera till?
– Ja, på det sättet att de här kvinnorna tvingas offra saker som vanliga kvinnor inte skulle vara beredda att offra, vänskap, familj och andra saker, det gör dom inte sämre på något sätt men politiken på den nivån ställer andra krav och man dras in i processer som kräver tuffa beslut.
Makthavarna i boken känns oerhört initierat utmejslade.
– Vad kul att du tycker det, den franska presidenten i boken har nog en hel del gemensamt med Mitterrand till exempel men samtidigt så har karaktärerna blivit sina egna. Jag har ju genom mitt jobb haft möjlighet att samtala och prata med många kända världspolitiker och lärt känna olika karaktärsdrag. Jag minns hur jag en gång satt och pratade med John Major efter att han hade förlorat och hur han å ena sidan hade en övertro på sig själv, å andra sidan visade helt andra sidor som inte var synliga i mediabilden, kunskap som så här i efterhand kommer väl till pass.
Blir man inte uppgiven när man ser de här maktspelen?
– Jag tror det är viktigt att inte bli cynisk eller betrakta dom som ett rövargäng. Jag tycker snarare att det är intressant och med den erfarenhet jag har fått genom åren kan jag se ett mönster och sätta ihop det på ett nytt sätt. Jag hade aldrig kunnat skriva den här boken i början av min karriär för då såg jag inte sambanden, det som syns är sällan det som verkligen sker. Man kan uppleva något på ett möte eller ett primärval och tycka att det är en helhärlig stämning men sen så sitter det en presstab i en helt annan delstat och dirigerar vad som ska hända och vad som ska förmedlas utåt.
Har du fått någon politisk favorit under dina år?
– Den som jag tycker mest om är Olof Palme, han var en oerhört intressant politiker, det gick inte att se igenom honom och han hade en resning som jag inte upplevt hos någon annan. En annan som försökte vara en god man var Jimmy Carter, ändå blev han hånad och sedd som en fåntratt av både motståndare och anhängare just för sina försök till godhet, det är rätt hemska värden och en tragedi att det är så.
Vilken riktning kommer din nästa bok att ta?
– Jag utnyttjar det jag varit med om själv i mina böcker, jag har skrivit om Tibet och Nordkorea, i nästa bok är det troligt att vapennedrustningsmöten står i centrum.
Vad läser du just nu?
– Jag hinner vanligtvis inte läsa så mycket men den här sommaren har jag plöjt en stor bokskörd, jag har läst mycket om första världskriget och så har jag läst Jan Guillou och Liza Marklunds senaste, jag tyckte mycket om båda. Jag har även läst Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” och Margareta Strömstedts ”Natten innan de hängde Ruth Ellis” som var helt fantastiska böcker. Jag tycker båda lyckas skriva om barndom och relationer med ömhet och respekt.