Intervju Sommarbarn

Hej Katerina, din nya bok ”Sommarbarn” handlar om din uppväxt och hur du kom till Sverige som flykting från dåvarande Tjeckoslovakien tio år gammal, varför skrev du boken?
– Jag ville berätta historien om min tidiga barndom och samtidigt skildra ett stycke nutidshistoria. Barndomen och de tidigare upplevelserna trängde sig liksom på, jag var tvungen att lyssna till dem och skriva ner dem.

Hur skiljer den här boken sig från dina tidigare böcker som till exempel ”Anhörig” och ”Dotter önskas”?
– Det är ju en barndomsskildring, både ur ett barns men samtidigt också ur en vuxens perspektiv. Både ”Anhörig” och ”Dotter önskas” utspelar sig i Sverige, med helsvenska karaktärer. ”Sommarbarn” handlar om andra länder, andra kulturer, ett helt annat liv.

Var ”Sommarbarn” svår att skriva och varför?
– Därför att jag försökt att förtränga det faktum att jag är annorlunda, att jag inte är svensk, ända sedan jag kom till Sverige som 10-11-åring. Nu rämnar fasaden, i ”Sommarbarn” erkänner jag vem jag är, på nåt sätt. Plus att jag outar en sorg, en förlust, en massa rädslor och ångest. Jag lämnar ut det lilla barnet inom mig. Klart det är läskigt.

Hur har det påverkat dig att skriva boken?
– Jag har lärt känna mig själv på ett djupare plan. Jag kan se på en del av mina handlingar och förstå, att skriva boken var lite som att skapa ett facit över mina känslor. Det var på många sätt en aha-upplevelse. Jag tänker också mycket på vad mina barn tänker och känner, tycker jag har lättare för att sätta mig in i deras liv nu. Men jag vet inte. Det är svårt att säga, faktiskt, hur boken har påverkat mig… Jag har väl tagit ett steg mot en ännu större ärlighet om vem jag är, helt enkelt.

Vad har du för förväntningar på boken?
– Jag hoppas ju att folk ska tycka om den, såklart!

Dina föräldrar och din bror är ju indirekt med i ”Sommarbarn” som ju handlar om många jobbiga upplevelser både i Tjeckoslovakien och i Sverige, hur har de reagerat på boken?
– De tycker om boken väldigt mycket och det känns skönt. Men jag skriver ju inte särskilt elakt om dem, mest bara kärleksfullt. De är stolta över mig. Jag älskar min familj.

Alla som känner dig får lära känna lite av en ”ny” Katerina Janouch i ”Sommarbarn”, vad har du hittills fått för reaktioner från vänner, dina barn och din man?
– Jag har fått övervägande positiva reaktioner och det känns väldigt roligt, jag vill ju att alla ska tycka om lilla Katia, man vill ju sitt inre lilla barn allt gott i världen. Min 18-årige son läste boken och blev väldigt intresserad av vår familjehistoria. Det kändes bra. Folk har sagt att de blivit inspirerade av boken.

Du är en otroligt produktiv och varierad författare, hur hinner du och hur kommer det sig att du skriver så olika typer av böcker?
– Jag har så många olika idéer! Jag vill så mycket och tycker att det är frustrerande att behöva begränsa mig. Jag vill göra det jag känner för, så jag skriver de böcker som jag får lust till. Det är både romaner, barnböcker och faktaböcker. Jag tror inte det är fel att ha ett brett register. Jag hinner för att jag är organiserad och hård mot mig själv och sätter hårda deadlines!

Du skriver ofta utlämnande om svåra ämnen, varför?
– Jag får tröst av att läsa om andras liv och ibland svårigheter, det är något trösterikt att inse att ingen är perfekt. Det är fasadhållning som är människors stora problem. Jag vill knacka hål på de där fasaderna, erkänna svagheterna. Jag vill inte behöva vara perfekt. Därför delar jag med mig också av sånt som är känsligt, för jag tror att man måste börja med sig själv, om man vill förändra attityder. Om jag börjar ge, så kanske fler följer efter? Sen så gillar jag ju relationsdramer. Relationer är det mest spännande jag vet.

Snart är det bara deckargenren som du inte gett dig in i, är det något du vill satsa på?
– Jo men jag HAR ju skrivit en deckare – ”Våta Spår”, min debut från 1993! Den finns i pocket och har sålt runt 30.000 exemplar på ett halvår. Jag är otroligt nöjd med den, många har sagt att de inte kunde sluta läsa för att den var så spännande. Det är en deckare med ett relationsdrama i! Jag tycker om spänning, helst utan blod, men gärna något rafflande som gör att man måste läsa vidare. Så visst kan det bli böcker åt thriller-håll i framtiden.

Vad är din drivkraft som författare?
– Att det är så roligt att skriva! Att skriva är det bästa jag vet. Jag önskar att dygnet hade fler timmar så jag kunde skriva ännu mer.

Var finner du inspiration?
– I mitt eget liv, i relationer mellan människor, och i den historia som är vår egen. Tiden runt andra världskriget tycker jag är otroligt fascinerande till exempel.

Hur ser din skrivprocess ut?
– Jag får en idé, sen reser jag bort några dagar och börjar skriva. Sedan tänker jag på min bok mest hela tiden och försöker skriva varje dag, disciplinerat, tills jag har ett första manus klart. Sen blir det mycket redigering. Jag skriver om mitt utkast flera gånger.

Vilka är dina litterära förebilder?
– Moa Martinson, Ernst Hemingway, Erica Jong, Suzanne Brögger, Irene Nemirovsky, Armistead Maupin och Doris Lessing.

Vad läser du själv just nu?
– Jag läser Isobel Hadley-Kamptz ”Jag går bara ut en stund”.

Vilket är ditt nästa skrivprojekt?
– Det är flera historier som slåss om utrymmet inuti mitt huvud. En kvinna som är död sen länge, en kvinna som är väldigt ung och i högsta grad levande, och en kvinna som bara finns i min fantasi men som pockar på uppmärksamhet. Egentligen borde jag fläta samman dem i en tjock roman, men hellre får de alla varsin bok… Jag reser bort i början av hösten och försöker bringa klarhet i vem som får äran att börja.