Följ oss på sociala medier:
”Boken kallas en psykologisk thriller och är oerhört lättläst, med ett ...”Läs mer
”En riktigt bra berättelse om ett verkligt livsöde som är mer fascinera...”Läs mer
”När himlen faller ner är en personlig berättelse, baserad på författar...”Läs mer
”Kort och gott så är Stormskörd av Mattias Leivinger och Johannes Pinte...”Läs mer
”Samtidsfrågor i ruggig bladvändare.”Läs mer
”Det här är en klassiker ... om man verkligen vill lära sig...”Läs mer
”Lövestams tredje bok i serien om grammatik är likt de andra skriven på...”Läs mer
”Marie-Louise Ekmans pregnanta noteringar har en poetisk kvalitet som s...”Läs mer
”Deckardrottningar finns i överflöd, men inte många kan skriva storslag...”Läs mer
”Trovärdigt om gängkriminalitet.”Läs mer
”Samtidigt som berättelsen drar in mig och får mig engagerad så lär jag...”Läs mer
”Författaren är en fena på tidsmarkörer och detta tillsammans med bra s...”Läs mer
”Det är driv i berättelsen.”Läs mer
”Jag tyckte den var skojig. Underhållande, lättläst och, precis som inn...”Läs mer
”Det är nära till leende när man läser boken. ... Boken visar...”Läs mer
”Sweet Lolita är en stark och viktig bok ... Detta är en...”Läs mer
”Denna gång hamnar skrupellösa flyktingsmugglare och andra samtida feno...”Läs mer

Intervju Tre röda näckrosor

Grattis till din andra roman! Hur känns det?
Tack! Det här är ett helt nytt projekt för mig, ett nytt åstadkommande. Jag är väldigt glad över hur vacker boken blev, men innehållet kan jag nog aldrig bli fullkomligt nöjd med. Och det är kanske inte heller meningen.
Min förra roman Tokyo natt känns redan väldigt avlägsen, trots att det bara är tre år sedan den kom. Jag vill vidare, framåt, och försöker hela tiden bli bättre på det jag tycker om: Att skriva.

Berättelsen handlar om Yuki och Jack, två unga människor som lever på varsitt håll i Asien och som av olika skäl tvingas bryta upp och resa vidare. Hur fick du idén till boken?
Under förra året reste jag runt med min dåvarande pojkvän. Vi bodde fem månader i Mexiko, reste runt i Centralamerika, firade jul och nyår i USA och åkte sedan till Indien där vi bodde i ett halvår. Under de resorna såg och upplevde jag så mycket som jag behövde uttrycka i skrift, genom fiktiva karaktärer och liv.
Under långa tågresor låg jag och tänkte ut historien och sedan skrev jag ner den när vi var i New Delhi. Livet där var så intensivt, det fanns så mycket smärta och hetta i slummen där jag arbetade, att jag behövde skapa ett andrum i skrivandet. Här kunde jag blanda in fantasi i verkliga miljöer och knyta samman de olika länder och kulturer jag befann mig i.

Yuki och Jack är två väldigt olika människor, både utanpå och inuti. Vem av dem står dig närmast?
Jag tycker att jag känner både Yuki och Jack som om de fanns i verkliga livet, vilket de ju inte gör. Det var väldigt roligt att skapa två karaktärer på det sättet, de blev mer levande ju mer jag skrev. De fick forma sig själva, jag hade inte tänkt ut hela historien i förväg.

Du har själv befunnit dig på resande fot under stora delar av ditt vuxna liv. Berätta…
Ja, de senaste fem åren har jag rest runt en hel del. Jag flyttade till Tokyo sedan jag tagit studenten i Paris, och sedan flyttade jag vidare till Vietnam där jag jobbade som dykinstruktör i Nha Trang och på Whale Island. Under den tiden hann jag resa runt i Sydostasien, innan jag bestämde mig för att flytta tillbaka till Tokyo för att lära mig mer japanska och samtidigt jobba som lärare i engelska. Under året i Japan åkte jag och hälsade på vänner i Indien och reste runt med dem där. Och året därpå åkte jag till Centralamerika och så vidare till New Delhi, där jag skrev den här boken.

Arbetade du med något vid sidan av skrivandet?
Ja, jag arbetade som hjälparbetare med gatubarn i Mexiko och Indien. Och när pengarna tog slut åkte jag till London, där jag jobbade på en PR-byrå för att få pengar till ännu en dyksäsong i Vietnam. Och medan jag var där fick jag reda på att jag blivit antagen till New York University.

Så nu har du hamnat i USA…
Ja, nu bor jag i New York. USA är ju som det är, men den här staden är fantastisk. Förra helgen var jag och såg en teaterpjäs, en ny musikal, en musikfestival och en ny fotoutställning. På en helg!

Hur arbetar du när du skriver? Behöver du en skrivarlya och lugn och ro omkring dig?
Nej, jag reser runt med min lilla bärbara dator, som fått sig en hel del smällar. Mycket skriver jag för hand, på papperslappar och i anteckningsböcker, och så samlar jag ihop det i datorn på kvällen.
Tre röda näckrosor skrev jag i vår lägenhet i New Delhi. Ett rum med minimal kokvrå och en om möjligt ännu mindre toalett. Ofta fanns det vare sig vatten eller el, vi använde en bit av trottoaren som arbetsbänk i köket och försökte samla vatten i en hink bredvid. Det regnade in, väggarna ruttnade och färgen föll av i bitar.
Så valde vi att leva, medan hundratals miljoner människor gör det genom hela livet, utan att ha något val. Våra indiska vänner tyckte vi var galna som inte åkte ”hem” till Europa, men jag njöt. Inte bara av Indien, utan också av vår lägenhet, av de dagliga rutinerna och av samvaron med barnen i slummen. Och det var nog mycket tack vare Yuki och Jack.

Skriver du något annat än romaner?
Ja, jag har börjat skriva artiklar för Expressens kultursidor, ett format som jag ofta lekt med både i tanken och i verkligheten.

Du är dotter till Herman och Birgitta Lindqvist, som båda är framgångsrika författare. Är det något som påverkat dig när du började skriva?
Jag är också syster till två bröder och två systrar som allihop är kreativa på olika sätt och det är otroligt kul! Musik, teater, konst, litteratur och starka känslor har funnits både runt omkring och inuti mig sedan jag var liten. Efter att ha prövat på en rad olika vägar och jobb i korta men intensiva perioder, kan jag bara konstatera att det jag tycker allra mest om är att skriva. Och då kan jag ju inte hålla på att tänka på vad resten av familjen gör eller inte gör.
Jag är glad och lycklig när det går bra för dem och det gör ont i mig om de någon gång inte mår bra. Som i alla kärleksfyllda familjer. Men som kreativa människor ofta är, är vi också allihop ganska så egocentrerade och har ett starkt behov av att leva i våra egna små världar var för sig.