Följ oss på sociala medier:
”Författaren är väl insatt i tidsandan och kvinnohistorien. Mönstret le...”Läs mer
”Sara Lövestam är en gudabenådad ciceron i vårt svenska språk, och tack...”Läs mer
”Romandebutanten Moa Gammel Ginsburg lånar Hjalmar Söderbergs hundra år...”Läs mer
” Författaren behärskar sitt hantverk. ... Jonasson låter sina skrönor ...”Läs mer
”Återigen har författar- och advokatparet skrivit en roman om händelser...”Läs mer
”Jan Guillou går hur som helst lyckligt i mål med sin uppgift....”Läs mer
”Det är verkligen rappt berättat och det märks att författaren inte vil...”Läs mer
”Johan Erlandsson, till vardags journalist på Kommunalarbetaren, har gj...”Läs mer
”Oerhört spännande hela vägen in i mål.”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Boken Lärarinnan är både allvarlig och rolig. Och den är både tankeväc...”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Det är välformulerat och vasst, men också plågsamt och ibland nästan o...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

Intervju Tre röda näckrosor

Grattis till din andra roman! Hur känns det?
Tack! Det här är ett helt nytt projekt för mig, ett nytt åstadkommande. Jag är väldigt glad över hur vacker boken blev, men innehållet kan jag nog aldrig bli fullkomligt nöjd med. Och det är kanske inte heller meningen.
Min förra roman Tokyo natt känns redan väldigt avlägsen, trots att det bara är tre år sedan den kom. Jag vill vidare, framåt, och försöker hela tiden bli bättre på det jag tycker om: Att skriva.

Berättelsen handlar om Yuki och Jack, två unga människor som lever på varsitt håll i Asien och som av olika skäl tvingas bryta upp och resa vidare. Hur fick du idén till boken?
Under förra året reste jag runt med min dåvarande pojkvän. Vi bodde fem månader i Mexiko, reste runt i Centralamerika, firade jul och nyår i USA och åkte sedan till Indien där vi bodde i ett halvår. Under de resorna såg och upplevde jag så mycket som jag behövde uttrycka i skrift, genom fiktiva karaktärer och liv.
Under långa tågresor låg jag och tänkte ut historien och sedan skrev jag ner den när vi var i New Delhi. Livet där var så intensivt, det fanns så mycket smärta och hetta i slummen där jag arbetade, att jag behövde skapa ett andrum i skrivandet. Här kunde jag blanda in fantasi i verkliga miljöer och knyta samman de olika länder och kulturer jag befann mig i.

Yuki och Jack är två väldigt olika människor, både utanpå och inuti. Vem av dem står dig närmast?
Jag tycker att jag känner både Yuki och Jack som om de fanns i verkliga livet, vilket de ju inte gör. Det var väldigt roligt att skapa två karaktärer på det sättet, de blev mer levande ju mer jag skrev. De fick forma sig själva, jag hade inte tänkt ut hela historien i förväg.

Du har själv befunnit dig på resande fot under stora delar av ditt vuxna liv. Berätta…
Ja, de senaste fem åren har jag rest runt en hel del. Jag flyttade till Tokyo sedan jag tagit studenten i Paris, och sedan flyttade jag vidare till Vietnam där jag jobbade som dykinstruktör i Nha Trang och på Whale Island. Under den tiden hann jag resa runt i Sydostasien, innan jag bestämde mig för att flytta tillbaka till Tokyo för att lära mig mer japanska och samtidigt jobba som lärare i engelska. Under året i Japan åkte jag och hälsade på vänner i Indien och reste runt med dem där. Och året därpå åkte jag till Centralamerika och så vidare till New Delhi, där jag skrev den här boken.

Arbetade du med något vid sidan av skrivandet?
Ja, jag arbetade som hjälparbetare med gatubarn i Mexiko och Indien. Och när pengarna tog slut åkte jag till London, där jag jobbade på en PR-byrå för att få pengar till ännu en dyksäsong i Vietnam. Och medan jag var där fick jag reda på att jag blivit antagen till New York University.

Så nu har du hamnat i USA…
Ja, nu bor jag i New York. USA är ju som det är, men den här staden är fantastisk. Förra helgen var jag och såg en teaterpjäs, en ny musikal, en musikfestival och en ny fotoutställning. På en helg!

Hur arbetar du när du skriver? Behöver du en skrivarlya och lugn och ro omkring dig?
Nej, jag reser runt med min lilla bärbara dator, som fått sig en hel del smällar. Mycket skriver jag för hand, på papperslappar och i anteckningsböcker, och så samlar jag ihop det i datorn på kvällen.
Tre röda näckrosor skrev jag i vår lägenhet i New Delhi. Ett rum med minimal kokvrå och en om möjligt ännu mindre toalett. Ofta fanns det vare sig vatten eller el, vi använde en bit av trottoaren som arbetsbänk i köket och försökte samla vatten i en hink bredvid. Det regnade in, väggarna ruttnade och färgen föll av i bitar.
Så valde vi att leva, medan hundratals miljoner människor gör det genom hela livet, utan att ha något val. Våra indiska vänner tyckte vi var galna som inte åkte ”hem” till Europa, men jag njöt. Inte bara av Indien, utan också av vår lägenhet, av de dagliga rutinerna och av samvaron med barnen i slummen. Och det var nog mycket tack vare Yuki och Jack.

Skriver du något annat än romaner?
Ja, jag har börjat skriva artiklar för Expressens kultursidor, ett format som jag ofta lekt med både i tanken och i verkligheten.

Du är dotter till Herman och Birgitta Lindqvist, som båda är framgångsrika författare. Är det något som påverkat dig när du började skriva?
Jag är också syster till två bröder och två systrar som allihop är kreativa på olika sätt och det är otroligt kul! Musik, teater, konst, litteratur och starka känslor har funnits både runt omkring och inuti mig sedan jag var liten. Efter att ha prövat på en rad olika vägar och jobb i korta men intensiva perioder, kan jag bara konstatera att det jag tycker allra mest om är att skriva. Och då kan jag ju inte hålla på att tänka på vad resten av familjen gör eller inte gör.
Jag är glad och lycklig när det går bra för dem och det gör ont i mig om de någon gång inte mår bra. Som i alla kärleksfyllda familjer. Men som kreativa människor ofta är, är vi också allihop ganska så egocentrerade och har ett starkt behov av att leva i våra egna små världar var för sig.