Jo berättar om sina böcker
Jag åkte till Bangkok vintern 1998 med ett synopsis till det som skulle bli Kackerlackorna. När jag kom fram kände jag att det här aldrig skulle gå, jag skulle vara här i två månader och hade redan klaustrofobi. Två veckor senare var jag förälskad i staden, hörde inte oväsendet, gillade att svettas och var av uppfattningen att luften ska ha lukt, smak och färg. Och än en gång gick jag i Harrys fotspår – eller han i mina – i Chinatown, på båtar på floden Chao Phraya, på go-go-barer i Patpong.
Jag upptäckte att jag hade lärt mig mycket av den första boken, att jag blivit bättre på det hantverksmässiga och hade lärt mig ett och annat om komposition. Samtidigt hade jag press på mig, eftersom jag visste att det var skriva jag ville och att det inte alls var självklart att jag fick ge ut fler böcker efter Kackerlackorna. Jag visste från musikbranschen att publikens minne är kort och om Kackerlackorna floppade skulle jag få börja om från början.
Då jag kom hem från Bangkok fick jag ett samtal från förlaget om att Fladdermusmannen tilldelats Rivertonpriset för bästa norska kriminalroman 1997. Jag blev naturligtvis glad, men också lite skeptisk. För det hade ju varit så lätt! Så jag räknade efter hur många norska kriminalromaner som kommit ut det året, drog ifrån de författare som hade fått priset tidigare i och med att jag hört att det var kutym att bara tilldelas priset en gång, drog ifrån de som fått dåliga recensioner och kom fram till att jag måste ha fått priset enligt uteslutningsmetoden.
En månad senare fick jag besked om att Fladdermusmannen även tilldelats Glasnyckeln som bästa skandinaviska kriminalroman. Och tänkte att jag inte skulle grubbla så mycket utan njuta av stunden, det var ju inte så troligt att jag skulle få uppleva något sådant igen.
Medan jag läste rubriken om Kackerlackorna i Dagbladet tänkte jag att jag gjort rätt i det. Jag såg på min första sågning.
Och då fick jag höra att Kackerlackorna antagits som huvudbok i bokklubben Nye Bøker – ett nålsöga in till en kommersiell och litterär elit i Norge – visste jag att det var föregångaren Fladdermusmannen som gjort att jag kvalificerat mig.
Så jag satte mig ner och började skriva på Rödhake. Det var historien som min pappa skulle ha skrivit. Om nordmän på bägge sidor under andra världskriget, om den mytiska, norska självbilden av ett folk och en nation i aktivt motstånd mot Hitler. Om varför människor väljer som de gör och om segerherrens rätt att skriva historia. Om skrivandet av de två första böckerna kunde liknas med att spela solo på en akustisk gitarr var detta som att dirigera en symfoniorkester, och när jag var färdig visste jag att om jag blev sågad eller inte nådde fram med den här boken, måste jag sluta med skrivandet och göra nya vägval i livet. För Rödhake var kort och gott det bästa jag hade att ge.
När boken kom ut var det med mer lättnad än glädje som jag med tiden kände att jag hade lyckats ganska bra. Förlaget var entusiastiskt, recensionerna var entusiastiska och läsarna var entusiastiska och boken tilldelades Bokhandlarnas pris 2000 för bästa skönlitterära bok.
I Smärtans hus som kom ut 2002, förlade jag handlingen nästan uteslutande till Oslo, närmare bestämt till gatan där jag bodde. Harry dras som privatperson in i handlingen via en kvinna som hittas död och som Harry flera år tidigare haft ett kärleksförhållande med. Kampen mellan Harry och hans antagonist, kollegan Tom Waaler, fortsätter. Smärtans hus är innehållsmässigt en tydlig uppföljare till Rödhake och – som jag ser det – strukturmässigt och berättartekniskt mer lik den än de två första Harry Hole-böckerna.
Smärtans hus togs emot bra och tilldelades William Nygaards legat.
Djävulsstärnan fortsätter där Smärtans hus tonar ut och utspelar sig i Oslo under en värmebölja i juli, återigen med Tom Waaler som en central karaktär. Men han förblir en gåta. Den långa historien med Waaler – en person som i många avseenden är väldigt lik Harry och speglar hans eget psyke och moraliska dilemman – gör att det inte är helt fel att se Rödhake, Smärtans hus och Djävulsstjärnan som en Oslo-trilogi.
Djävulsstjärnan kom ut hösten 2004, blev min absolut största försäljningssuccé och banade väg för mitt författarskap i utlandet. Innan hade jag översatts till sex språk och var en så kallad ”spännande, exotisk, skandinavisk” kriminalförfattare, men trots allt ett litet namn på alla marknader utom den norska.
Sommaren 2005 var jag klar med Frälsaren som jag ägnat mer än två år. Handlingen förläggs delvis till Frälsningsarméns miljö, delvis till belägringen av Vukovar på gränsen mellan Kroatien och Serbien 1992, och delvis till nattens Oslo runt platsen där droger förekommer. Frälsningsarméns miljö känner jag till lite grann efter att ha samarbetat med dem i skiv- och konsertsammanhang där intäkterna gått till deras arbete, medan jag hämtat bakgrunden till den unge lejda mördaren delvis från en kroatisk kapten som jag träffat och hans dramatiska historia. Den närmare krigszonen, natt på Plata i Oslo, kunde man gå ut och studera på nära håll vilken natt som helst. Och även om Plata nu är borta kan man fortfarande göra det.
Jag var väldigt entusiastisk när jag hade skrivit färdigt Frälsaren och blev överraskad när jag mötte mer motstånd på förlaget än jag gjort med någon av mina tidigare böcker. Jag hade redan kortat nästan hundra sidor av romanen och kortade lite till. Den nya versionen kändes så avskalad in till benet att jag var rädd att jag tagit livet av den. Vid ett tillfälle frågade jag redaktören vad han tyckte om att släppa hela boken och börja på en ny. Kanske påverkades jag av att vi i kölvattnet av Djävulsstjärnan kände av förväntningarna på uppföljaren från alla håll. Dessutom hade Rödhake utnämnts till ”Tidernas bästa norska kriminalroman” av NRK och bokklubbarna. Fallhöjden hade plötsligt blivit mycket större. Därför var det med viss skräckblandad glädje som vi lanserade Frälsaren hösten 2005. Kritikerna kastade sig över boken och den första recensionen kom redan dagen efter att boken ens funnits tillgänglig. Det var en lördag och jag fick ett samtal från min redaktör som förvarnade mig. Det var en väldigt sval recension i Dagsavisen. Och en dålig recension följs som regel av fler. Jag hade helgen på mig att stålsätta mig inför dem. Måndag morgon såg jag mig i spegeln, visste att jag hade fem dagar med intervjuer framför mig och att jag skulle se fem år äldre ut innan fredagen kom. När dammet hade lagt sig på fredag eftermiddag var slutsatsen att Dagsavisens negativa recension var den enda. Resten var kort sagt överväldigade. Och läsarna var inte sena att reagera. Förlagschefen ringde och berättade att Frälsaren var den snabbast sålda skönlitterära boken i förlagets historia. Det hade gått fem dagar och den var redan – i brist på ett mer precist eller djuplodande uttryck – en fantastisk framgång. Jag minns att jag lovade mig själv att njuta av stunden utan dåligt samvete och den paranoia som jag inbillar mig att alltför vackra kvinnor alltid känner av, känslan av att bli älskad av orsaker som man egentligen föraktar. Tvärtom, jag beställde en T-shirt med texten BESTSELLER. Fast det rätta tillfället att ha den på mig kom aldrig.
2006 gick jag med på att skriva ett par låtar till Di derres avskeds- och ”best of”-album, lansering och avskedsturné. Turnén blev ett kärt möte med en stor och trofast publik. Men jag upptäckte även något annat, att jag i folks ögon inte längre var musikern som skrev böcker utan att jag blivit författaren som spelade i ett band. Samtidigt som jag började skriva på min nya Harry Hole-roman Snömannen märkte jag att det började hända saker i utlandet. Min agent ringde allt oftare, och det kom oftare avtal på posten från länder som låg allt längre bort från Norge. I skrivande stund, våren 2007, har Harry Hole-böckerna översatts till fler än tjugo språk men det är fortfarande en lika stor kick att få en bok på posten där det enda ord du förstår är ditt eget namn på omslaget.