Följ oss på sociala medier:
”En perfekt kombination av underhållning, spänning och humor. Det är en...”Läs mer
”Det lugna och vackra fjällandskapet utgör en effektfull kontrast till ...”Läs mer
”... en starkt gripande skildring av kvinnlig vänskap från barndom till...”Läs mer
”Gestalterna har psykologiskt djup och kontext. Intrig, språk och gesta...”Läs mer
”Hannes Dükler har en enastående förmåga att skildra detaljer för att s...”Läs mer
”Bjerre och Casserfelt kan sin sak, det bevisas väldigt tidigt. Tempot ...”Läs mer
”Parallellerna med dagens verklighet är slående.”Läs mer
”Denna bok bjuder på överraskningar som sakta kryper fram. En långsam, ...”Läs mer
”En underbar feelgoodbok som fångar mig från första sidan.”Läs mer
”Ett starkt avslut på en imponerande trilogi som känns som en början på...”Läs mer
”Malin Thunberg Schunke skriver initierat och med ett högt tempo. Skild...”Läs mer
””Sten i siden” är en vemodig, pedagogisk, varm och humanistisk bladvän...”Läs mer
”Det är så vackert, självklart och oerhört svårt.”Läs mer
”Det är ett värdigt avslut på trilogin. Att handlingen är baserad på fö...”Läs mer
”... läsvärt av Emma Ångström. Obehaget stegras i takt med att relation...”Läs mer
”Det är en välskriven debutdeckare som lovar gott, med genomtänkta pers...”Läs mer
”... vacker och balanserad roman där Rees på ett föredömligt sätt låter...”Läs mer
”Bröllop till salu av Ada Wester är ytterligare en trollbindande berätt...”Läs mer
”Hon har en tydlig idé om vad hon vill göra, vem hon...”Läs mer
”Wow, vilken bok! En fantastisk historia som man bara måste fortsätta l...”Läs mer
”På många sätt är det en underhållande färd med Haag på sitt...”Läs mer
”Kanske ett starkt ord men jag fullkomligt älskade denna bok. Betyg 5/5...”Läs mer
”Det är välskrivet, roligt, rappt och rysansvärt elakt.”Läs mer
”Kristina Appelqvist har hittat hem. Med en blandning av spänning, mynd...”Läs mer
”Det tar fart med bedårande charm, lätt absurda idéer och underbar väns...”Läs mer
”Victoria Björn Blomqvist berättar sin historia i ett väl avvägt tempo,...”Läs mer
”Det blir en spännande resa som pågår i närmare tre veckor med...”Läs mer
”Lindfors bok är skrämmande aktuell. ... det ryska hotet beskrivs med k...”Läs mer
”Romanen dröjer sig kvar i det som gör ont, men har även...”Läs mer
”Starkt och upplyftande om kvinnokamp i historisk tid!”Läs mer
”Vilken dramatik Birgitta Bergin skapar på det lilla skäret, man hör vi...”Läs mer
”Spännande för alla som älskar Netflix The Crown.”Läs mer
”På många sätt en ordens och musikens tvillingsjäl till Patti Smith, be...”Läs mer
”... Per Samuelsson har tillsammans med Lena Ebervall skrivit en brilja...”Läs mer
”Både Gryning. Falsk.och senaste Och skuggan fallerär smarta, kunniga o...”Läs mer
”Ur en odramatisk start i en villaidyll bygger Unni Lindell ut en...”Läs mer
”Skildrat sant och osentimentalt, en roman att riktigt drunkna i.”Läs mer
”Nu har hon verkligen nytänt! Hon har ett kolossalt driv i sitt...”Läs mer
”En spännande, lärorik roman... Betyg 4, Mycket bra”Läs mer
”En bok som tar kvinnlig vänskap på allvar, som både berör och...”Läs mer
”Lisa Bjerre och Susan Casserfelt hittar rätt med mycket i boken. Karak...”Läs mer
”Thunberg Schunke lyckas åter förmedla en intressant och skrämmande ber...”Läs mer
”Det är lågmält beskrivet, med en stor portion humor där även det allva...”Läs mer
”Det är humoristiskt och välskrivet på Emma Hambergs eget livsbejakande...”Läs mer
”... extremt spännande och välskriven. ... Totalt sett visar ändå boken...”Läs mer
” ....debutdeckare med en intressant story om hemligheter och trauman. ...”Läs mer
”Författaren beskriver trions liv på ett medryckande och genomarbetat v...”Läs mer
”Guillou när han är som bäst.”Läs mer
”Appelqvist bevisar att man kan skapa spänning utan blodigt våld. En or...”Läs mer
”... en övertygande comeback. Miljöskildringen imponerar, liksom gestal...”Läs mer
”Emma Hamberg kan konsten att peppa sina läsare; hennes berättelse är...”Läs mer

Jo berättar om sina böcker

Hösten 1997 utkom Fladdermusmannen och jag väntade med en blandning av glädje och skräck på recensionerna om popkillen som vågat sig på att skriva kriminallitteratur! Men recensionerna var sakliga, seriösa och fokuserade på boken i stället för personen. Och bäst av allt: de gillade den.

Jag åkte till Bangkok vintern 1998 med ett synopsis till det som skulle bli Kackerlackorna. När jag kom fram kände jag att det här aldrig skulle gå, jag skulle vara här i två månader och hade redan klaustrofobi. Två veckor senare var jag förälskad i staden, hörde inte oväsendet, gillade att svettas och var av uppfattningen att luften ska ha lukt, smak och färg. Och än en gång gick jag i Harrys fotspår – eller han i mina – i Chinatown, på båtar på floden Chao Phraya, på go-go-barer i Patpong.

Jag upptäckte att jag hade lärt mig mycket av den första boken, att jag blivit bättre på det hantverksmässiga och hade lärt mig ett och annat om komposition. Samtidigt hade jag press på mig, eftersom jag visste att det var skriva jag ville och att det inte alls var självklart att jag fick ge ut fler böcker efter Kackerlackorna. Jag visste från musikbranschen att publikens minne är kort och om Kackerlackorna floppade skulle jag få börja om från början.

Då jag kom hem från Bangkok fick jag ett samtal från förlaget om att Fladdermusmannen tilldelats Rivertonpriset för bästa norska kriminalroman 1997. Jag blev naturligtvis glad, men också lite skeptisk. För det hade ju varit så lätt! Så jag räknade efter hur många norska kriminalromaner som kommit ut det året, drog ifrån de författare som hade fått priset tidigare i och med att jag hört att det var kutym att bara tilldelas priset en gång, drog ifrån de som fått dåliga recensioner och kom fram till att jag måste ha fått priset enligt uteslutningsmetoden.

En månad senare fick jag besked om att Fladdermusmannen även tilldelats Glasnyckeln som bästa skandinaviska kriminalroman. Och tänkte att jag inte skulle grubbla så mycket utan njuta av stunden, det var ju inte så troligt att jag skulle få uppleva något sådant igen.

Medan jag läste rubriken om Kackerlackorna i Dagbladet tänkte jag att jag gjort rätt i det. Jag såg på min första sågning.

Och då fick jag höra att Kackerlackorna antagits som huvudbok i bokklubben Nye Bøker – ett nålsöga in till en kommersiell och litterär elit i Norge – visste jag att det var föregångaren Fladdermusmannen som gjort att jag kvalificerat mig.

Så jag satte mig ner och började skriva på Rödhake. Det var historien som min pappa skulle ha skrivit. Om nordmän på bägge sidor under andra världskriget, om den mytiska, norska självbilden av ett folk och en nation i aktivt motstånd mot Hitler. Om varför människor väljer som de gör och om segerherrens rätt att skriva historia. Om skrivandet av de två första böckerna kunde liknas med att spela solo på en akustisk gitarr var detta som att dirigera en symfoniorkester, och när jag var färdig visste jag att om jag blev sågad eller inte nådde fram med den här boken, måste jag sluta med skrivandet och göra nya vägval i livet. För Rödhake var kort och gott det bästa jag hade att ge.

När boken kom ut var det med mer lättnad än glädje som jag med tiden kände att jag hade lyckats ganska bra. Förlaget var entusiastiskt, recensionerna var entusiastiska och läsarna var entusiastiska och boken tilldelades Bokhandlarnas pris 2000 för bästa skönlitterära bok.

I Smärtans hus som kom ut 2002, förlade jag handlingen nästan uteslutande till Oslo, närmare bestämt till gatan där jag bodde. Harry dras som privatperson in i handlingen via en kvinna som hittas död och som Harry flera år tidigare haft ett kärleksförhållande med. Kampen mellan Harry och hans antagonist, kollegan Tom Waaler, fortsätter. Smärtans hus är innehållsmässigt en tydlig uppföljare till Rödhake och – som jag ser det – strukturmässigt och berättartekniskt mer lik den än de två första Harry Hole-böckerna.

Smärtans hus togs emot bra och tilldelades William Nygaards legat.

Djävulsstärnan fortsätter där Smärtans hus tonar ut och utspelar sig i Oslo under en värmebölja i juli, återigen med Tom Waaler som en central karaktär. Men han förblir en gåta. Den långa historien med Waaler – en person som i många avseenden är väldigt lik Harry och speglar hans eget psyke och moraliska dilemman – gör att det inte är helt fel att se Rödhake, Smärtans hus och Djävulsstjärnan som en Oslo-trilogi.

Djävulsstjärnan kom ut hösten 2004, blev min absolut största försäljningssuccé och banade väg för mitt författarskap i utlandet. Innan hade jag översatts till sex språk och var en så kallad ”spännande, exotisk, skandinavisk” kriminalförfattare, men trots allt ett litet namn på alla marknader utom den norska.

Sommaren 2005 var jag klar med Frälsaren som jag ägnat mer än två år. Handlingen förläggs delvis till Frälsningsarméns miljö, delvis till belägringen av Vukovar på gränsen mellan Kroatien och Serbien 1992, och delvis till nattens Oslo runt platsen där droger förekommer. Frälsningsarméns miljö känner jag till lite grann efter att ha samarbetat med dem i skiv- och konsertsammanhang där intäkterna gått till deras arbete, medan jag hämtat bakgrunden till den unge lejda mördaren delvis från en kroatisk kapten som jag träffat och hans dramatiska historia. Den närmare krigszonen, natt på Plata i Oslo, kunde man gå ut och studera på nära håll vilken natt som helst. Och även om Plata nu är borta kan man fortfarande göra det.

Jag var väldigt entusiastisk när jag hade skrivit färdigt Frälsaren och blev överraskad när jag mötte mer motstånd på förlaget än jag gjort med någon av mina tidigare böcker. Jag hade redan kortat nästan hundra sidor av romanen och kortade lite till. Den nya versionen kändes så avskalad in till benet att jag var rädd att jag tagit livet av den. Vid ett tillfälle frågade jag redaktören vad han tyckte om att släppa hela boken och börja på en ny. Kanske påverkades jag av att vi i kölvattnet av Djävulsstjärnan kände av förväntningarna på uppföljaren från alla håll. Dessutom hade Rödhake utnämnts till ”Tidernas bästa norska kriminalroman” av NRK och bokklubbarna. Fallhöjden hade plötsligt blivit mycket större. Därför var det med viss skräckblandad glädje som vi lanserade Frälsaren hösten 2005. Kritikerna kastade sig över boken och den första recensionen kom redan dagen efter att boken ens funnits tillgänglig. Det var en lördag och jag fick ett samtal från min redaktör som förvarnade mig. Det var en väldigt sval recension i Dagsavisen. Och en dålig recension följs som regel av fler. Jag hade helgen på mig att stålsätta mig inför dem. Måndag morgon såg jag mig i spegeln, visste att jag hade fem dagar med intervjuer framför mig och att jag skulle se fem år äldre ut innan fredagen kom. När dammet hade lagt sig på fredag eftermiddag var slutsatsen att Dagsavisens negativa recension var den enda. Resten var kort sagt överväldigade. Och läsarna var inte sena att reagera. Förlagschefen ringde och berättade att Frälsaren var den snabbast sålda skönlitterära boken i förlagets historia. Det hade gått fem dagar och den var redan – i brist på ett mer precist eller djuplodande uttryck – en fantastisk framgång. Jag minns att jag lovade mig själv att njuta av stunden utan dåligt samvete och den paranoia som jag inbillar mig att alltför vackra kvinnor alltid känner av, känslan av att bli älskad av orsaker som man egentligen föraktar. Tvärtom, jag beställde en T-shirt med texten BESTSELLER. Fast det rätta tillfället att ha den på mig kom aldrig.

2006 gick jag med på att skriva ett par låtar till Di derres avskeds- och ”best of”-album, lansering och avskedsturné. Turnén blev ett kärt möte med en stor och trofast publik. Men jag upptäckte även något annat, att jag i folks ögon inte längre var musikern som skrev böcker utan att jag blivit författaren som spelade i ett band. Samtidigt som jag började skriva på min nya Harry Hole-roman Snömannen märkte jag att det började hända saker i utlandet. Min agent ringde allt oftare, och det kom oftare avtal på posten från länder som låg allt längre bort från Norge. I skrivande stund, våren 2007, har Harry Hole-böckerna översatts till fler än tjugo språk men det är fortfarande en lika stor kick att få en bok på posten där det enda ord du förstår är ditt eget namn på omslaget.