Följ oss på sociala medier:
”Romanen dröjer sig kvar i det som gör ont, men har även...”Läs mer
”Sophie var en viktig röst i kampen för kvinnors frigörelse...”Läs mer
”Boken är välskriven och lättläst med ett språk som flyter fint. En ep...”Läs mer
”Vilken dramatik Birgitta Bergin skapar på det lilla skäret, man hör vi...”Läs mer
”Detta är en mysig och charmig roman om familjeband, sorg, goda minnen,...”Läs mer
”Jag borde inte ha blivit förvånad med tanke på hennes poetiska, vackra...”Läs mer
”Berättelsen om det journalistiska arbetet att avslöja IB och det polit...”Läs mer
”Spännande, lättläst, rolig, intelligent spänningsroman ... I del två h...”Läs mer
”Det är en mycket spännande bladvändare i samma klass som Unni Lindells...”Läs mer
”Malin Haawind tecknar ett säkert porträtt av miljön, mellan raderna hö...”Läs mer
”Liza Marklund i sitt esse.”Läs mer
”En roman vars första mening är "Min terapeuts samtalsrum är också henn...”Läs mer
”En spännande, lärorik roman... Betyg 4, Mycket bra”Läs mer
”Det blir kriminellt spännande när ett värdefullt manuskript försvinner...”Läs mer
”Varmt, hjärteknipande och med en gåta som gör läsningen till en riktig...”Läs mer
”Lisa Bjerre och Susan Casserfelt hittar rätt med mycket i boken. Karak...”Läs mer
”Thunberg Schunke lyckas åter förmedla en intressant och skrämmande ber...”Läs mer
”Det är lågmält beskrivet, med en stor portion humor där även det allva...”Läs mer
”Hem till Appleby Farm är charmig och livsbejakande, människorna på gå...”Läs mer
”Tredje Monikaboken är om möjligt ännu bättre än de två tidigare. Perfe...”Läs mer
”Det är humoristiskt och välskrivet på Emma Hambergs eget livsbejakande...”Läs mer
”... extremt spännande och välskriven. ... Totalt sett visar ändå boken...”Läs mer
” ....debutdeckare med en intressant story om hemligheter och trauman. ...”Läs mer
”Författaren beskriver trions liv på ett medryckande och genomarbetat v...”Läs mer
”Actionfylld militärthriller med internationell atmosfär. Det är verkli...”Läs mer
”Jagformen har gjort Jan Guillou gott. Riktigt gott. ... Guillous som a...”Läs mer
”Härlig spänningsroman med en sympatisk medelålders hjältinna och många...”Läs mer
”... en övertygande comeback. Miljöskildringen imponerar, liksom gestal...”Läs mer
”Emma Hamberg kan konsten att peppa sina läsare; hennes berättelse är...”Läs mer

Jan Guillou om Flyktingen

Vore jag en dansk författare är Flyktingen den roman jag skulle ha skrivit. Eller åtminstone försökt skriva.

För lätt är det inte att göra en roman och upplysande action av sitt lands största problem. Särskilt inte i Danmark där hela nationen tycks ha fått islam på hjärnan och där kultursidorna helt domineras av detta ämne. Debattörerna är beslutsamt emot islam, som de i regel behandlar som en enhetlig religion. Och därmed är de underförstått emot Danmarks muslimer, vilket alla människor med ursprung i muslimskt dominerade länder definieras som (ungefär som om alla svenskar skulle definieras som ”kristna” och stå till svars för danska debattörers syn på kristendom). Danmarks ledande uttolkare av islam är Dansk Folkepartis Pia Kjærsgaard, som på sitt öppet främlingsfientliga program samlar uppemot 15
procent av de politiska sympatierna.

Danmarks etablerade författare har vänt detta landets största problem ryggen och skriver i stället konstnärligt om sin barndom och liknande. Delvis beror detta på normal författaropportunism. Alla vet vad den danske författare riskerar som avviker från kultursidornas permanenta hets mot landets etniska (”muslimska”)
minoritet.

Den som då stiger ut i solljuset på arenan för att möta lejonen är en debutant, journalisten Olav Hergel. Det är en David mot Goliat-situation.

Nu är visserligen Olav Hergel inte vilken journalist som helst, utan en av de reportrar i ledande dansk dagspress som ägnat sig mest åt flyktingproblematiken. Så gedigen kunskap hade han med sig i bagaget.

Och det är ju en bra start. Det är alldeles utmärkt om man vet mycket om det ämne man tänker skriva om. Det är en viktig förutsättning – men inte mer än så.

För hur går man vidare därifrån. Inte duger det i vart fall att göra en berättelse om särskilt sympatiska muslimska flyktingar. Bortsett från att en sådan berättelse skulle bli utskrattad i det intellektuella klimat som råder i Danmark så skulle den sannolikt få rakt motsatt effekt än avsett. Och författaren skulle bli allmän driftkucku på kultursidorna. Till ingen nytta, särskilt inte för honom själv.

Olav Hergel löste problemet på ett genialt enkelt och självklart sätt. Så ser det nämligen alltid ut när man väl ser lösningen på ett svårt berättarproblem. Han drar in en rad danskar i berättelsen, som från olika utgångspunkter och med helt olika avsikter (goda och onda) blir inblandade i den stora flykten genom såväl
Danmark som det danska rättssystemet.

En enkel grundförutsättning, som också är en allmän mänsklig erfarenhet, är den att det är en sak att stå i en talarstol och fördöma muslimerna. Och att det är en helt annan sak att möta flyktingen ansikte mot ansikte. Det vill säga att plötsligt se verkligheten i stället för att bara politiskt fantisera om den.

Följaktligen kommer en präst (vars identitet är klar för danska läsare, en av Dansk Folkepartis mest framträdande agitatorer) att plötsligt stå helt konkret inför dilemmat: vad väger nu tyngst, din människoälskande kristendom, ditt samvete, eller din politiska uppfattning i flyktingfrågan?

Prästen kommer nu att handla som, gissar jag på rätt goda grunder, Jesus Kristus själv skulle ha handlat. Det är svindlande men ändå helt rimligt.

Och när flykten genom Danmark nu går vidare under detta oväntade klerikala beskydd närmar vi oss en ännu mer svindlande punkt. Det finns nämligen en möjlighet för flyktingen att rädda sig över till Sverige för att där få omedelbar politisk asyl. I stället för att dömas som terrorist i Danmark, som skaffat sig ännu mer
USA-influerade terroristlagar än Sverige. Scenariot är på denna punkt helt realistiskt.

Men här skakas berättelsen av en historisk parallell som bör få var dansk att spärra upp ögonen (och förhoppningsvis tänka efter noga). Ty om flyktingen kan smugglas med en liten båt, nattetid över Öresund, till den glittrande friheten på andra sidan, så är hon räddad. Om patrullbåtarna tar henne är hon förlorad.

Det var just så många danskar gjorde när de hjältemodigt räddade en stor del av den danska judenheten under den nazistiska ockupationen. Nå? Tänk efter igen.

Jag är djupt imponerad över hur någon, visserligen kunnig journalist, kan konstruera ett så fungerande och sinnrikt scenario i sin första roman. Att romanen sedan har en del tekniska brister är lika självklart som oväsentligt i förhållande till berättelsens tyngd och angelägenhet. Det kommer att bli en bra film.

Och till min glädje hör jag att Olav Hergel tänker skriva ytterligare en roman på samma tema. Det behövs sannerligen i ett land med tyst författarkår.

Januari 2007
Jan Guillou