Följ oss på sociala medier:
”Hans röst i etern följer med in i hans böcker, där hans...”Läs mer
”Författaren är väl insatt i tidsandan och kvinnohistorien. Mönstret le...”Läs mer
”"Handbok för språkpoliser" är en fin liten bok som förmedlar en massa ...”Läs mer
”Romandebutanten Moa Gammel Ginsburg lånar Hjalmar Söderbergs hundra år...”Läs mer
”Ebervalls och Samuelsons skildring av fyrtiotalets Stockholm och Köpen...”Läs mer
”Och i "Hämnden är ljuv AB" låter Jonas Jonasson sannerligen Victor få ...”Läs mer
”Jan Guillou går hur som helst lyckligt i mål med sin uppgift....”Läs mer
”Johan Erlandsson, till vardags journalist på Kommunalarbetaren, har gj...”Läs mer
”Det är verkligen rappt berättat och det märks att författaren inte vil...”Läs mer
”Anne Holt väver som vanligt en snygg intrig och varvar skickligt verkl...”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Boken Lärarinnan är både allvarlig och rolig. Och den är både tankeväc...”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Men David Wibergs roman är också en poetisk dialog, och mer än...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

Jan Guillou om Flyktingen

Vore jag en dansk författare är Flyktingen den roman jag skulle ha skrivit. Eller åtminstone försökt skriva.

För lätt är det inte att göra en roman och upplysande action av sitt lands största problem. Särskilt inte i Danmark där hela nationen tycks ha fått islam på hjärnan och där kultursidorna helt domineras av detta ämne. Debattörerna är beslutsamt emot islam, som de i regel behandlar som en enhetlig religion. Och därmed är de underförstått emot Danmarks muslimer, vilket alla människor med ursprung i muslimskt dominerade länder definieras som (ungefär som om alla svenskar skulle definieras som ”kristna” och stå till svars för danska debattörers syn på kristendom). Danmarks ledande uttolkare av islam är Dansk Folkepartis Pia Kjærsgaard, som på sitt öppet främlingsfientliga program samlar uppemot 15
procent av de politiska sympatierna.

Danmarks etablerade författare har vänt detta landets största problem ryggen och skriver i stället konstnärligt om sin barndom och liknande. Delvis beror detta på normal författaropportunism. Alla vet vad den danske författare riskerar som avviker från kultursidornas permanenta hets mot landets etniska (”muslimska”)
minoritet.

Den som då stiger ut i solljuset på arenan för att möta lejonen är en debutant, journalisten Olav Hergel. Det är en David mot Goliat-situation.

Nu är visserligen Olav Hergel inte vilken journalist som helst, utan en av de reportrar i ledande dansk dagspress som ägnat sig mest åt flyktingproblematiken. Så gedigen kunskap hade han med sig i bagaget.

Och det är ju en bra start. Det är alldeles utmärkt om man vet mycket om det ämne man tänker skriva om. Det är en viktig förutsättning – men inte mer än så.

För hur går man vidare därifrån. Inte duger det i vart fall att göra en berättelse om särskilt sympatiska muslimska flyktingar. Bortsett från att en sådan berättelse skulle bli utskrattad i det intellektuella klimat som råder i Danmark så skulle den sannolikt få rakt motsatt effekt än avsett. Och författaren skulle bli allmän driftkucku på kultursidorna. Till ingen nytta, särskilt inte för honom själv.

Olav Hergel löste problemet på ett genialt enkelt och självklart sätt. Så ser det nämligen alltid ut när man väl ser lösningen på ett svårt berättarproblem. Han drar in en rad danskar i berättelsen, som från olika utgångspunkter och med helt olika avsikter (goda och onda) blir inblandade i den stora flykten genom såväl
Danmark som det danska rättssystemet.

En enkel grundförutsättning, som också är en allmän mänsklig erfarenhet, är den att det är en sak att stå i en talarstol och fördöma muslimerna. Och att det är en helt annan sak att möta flyktingen ansikte mot ansikte. Det vill säga att plötsligt se verkligheten i stället för att bara politiskt fantisera om den.

Följaktligen kommer en präst (vars identitet är klar för danska läsare, en av Dansk Folkepartis mest framträdande agitatorer) att plötsligt stå helt konkret inför dilemmat: vad väger nu tyngst, din människoälskande kristendom, ditt samvete, eller din politiska uppfattning i flyktingfrågan?

Prästen kommer nu att handla som, gissar jag på rätt goda grunder, Jesus Kristus själv skulle ha handlat. Det är svindlande men ändå helt rimligt.

Och när flykten genom Danmark nu går vidare under detta oväntade klerikala beskydd närmar vi oss en ännu mer svindlande punkt. Det finns nämligen en möjlighet för flyktingen att rädda sig över till Sverige för att där få omedelbar politisk asyl. I stället för att dömas som terrorist i Danmark, som skaffat sig ännu mer
USA-influerade terroristlagar än Sverige. Scenariot är på denna punkt helt realistiskt.

Men här skakas berättelsen av en historisk parallell som bör få var dansk att spärra upp ögonen (och förhoppningsvis tänka efter noga). Ty om flyktingen kan smugglas med en liten båt, nattetid över Öresund, till den glittrande friheten på andra sidan, så är hon räddad. Om patrullbåtarna tar henne är hon förlorad.

Det var just så många danskar gjorde när de hjältemodigt räddade en stor del av den danska judenheten under den nazistiska ockupationen. Nå? Tänk efter igen.

Jag är djupt imponerad över hur någon, visserligen kunnig journalist, kan konstruera ett så fungerande och sinnrikt scenario i sin första roman. Att romanen sedan har en del tekniska brister är lika självklart som oväsentligt i förhållande till berättelsens tyngd och angelägenhet. Det kommer att bli en bra film.

Och till min glädje hör jag att Olav Hergel tänker skriva ytterligare en roman på samma tema. Det behövs sannerligen i ett land med tyst författarkår.

Januari 2007
Jan Guillou