”Jag känner mig levande när jag skriver”
Krimdronningen Unni Lindell är en av Norges bäst säljande författare och har sålt böcker för smått otroliga 40 miljoner. Nu är hon aktuell med sin sjätte bok om Cato Isaksen, Honungsfällan, en gastkramande deckarlabyrint.
Kanske är hon Norges, eller till och med Nordens, mest hardworking författare och med en skrivlust och arbetsdisciplin som heter duga. När Unni Lindell ätit frukost sätter hon sig i det ljusa arbetsrummet med utsikt mot gamla vackra träd och havet och skriver för brinnande livet. Hela dagen. Varje dag. Fram till klockan 22.00. Även när hon inte skriver på en bok arbetar hon hårt. I höstas när deckaren Honungsfällan släpptes i Norge gjorde hon en gedigen bokturné och hade inte mer än tio timmar ledigt på ett halvår.
– Jag är en mycket målmedveten person, jag jobbar väldigt mycket och tycker om att vara ensam. Däremot så är jag inte så förtjust i att resa, säger Unni Lindell.
Vad ger dig lust att skriva?
– Åh, jag tror att det är det som gör att jag är framgångsrik. Att när allt kommer omkring så älskar jag att berätta historier. Att hitta på människor, onda och goda. Beskriva händelser och situationer. Faktiskt känner jag mig aldrig mer levande än när jag skriver. Döda bokstäver blir till levande liv för mig.
Vilken del i skrivprocessen är roligast?
– Det är lite olika. Det är slitsamt att skriva och det är också slitsamt att göra PR. Men i höstas när jag kom ut med Honungsfällan i Norge var det helt fantastiskt. Jag har aldrig fått så fina recensioner. Hela Norges recensentkår gav mig tiopoängre, alla var fantastiska. Så det är klart att de veckorna var otroligt bra. Och boken har också sålt som en dröm, 120 000 exemplar. Den ska också översättas till tio språk.
Hur går du tillväga när du arbetar med en bok?
– Det är mycket man måste undersöka, men det gäller att först och främst komma i stämning. Jag måste hitta på namn och tro på det jag skriver om. För mig blir de äkta personer. Jag tror att jag känner dem i verkligheten. Många tycker att det är lite märkligt men man måste vara lite barnslig för att skriva. Här i Norge har ju också tv-serien om Cato Isaksen gått på NRK och Reidar Sørensen som spelar Cato är otroligt bra. Jag tror att han är polis på riktigt! I vintras när jag var ute och åt middag med honom så hade jag tappat bort mitt pass och frågade honom hur jag kunde få tag på ett nytt snabbt. Han log mot mig och det gick några sekunder innan det gick upp för mig att han verkligen inte är polis. Det är en stor besvikelse varje gång, haha!
Unni Lindells nya bok Honungsfällan handlar om en pojke som försvinner spårlöst strax efter att han har synts i närheten av en glassbil. Samtidigt hittas en ung lettisk kvinna död i något som först ser ut som en bilolycka. Men snart hittar man skador på kroppen som talar för att det är ett brott. Till en början verkar de två fallen inte ha något samband men plötsligt upptäcks en gemensam nämnare som antyder att det kan finnas ett samband.
Hur fick du idén till din nya bok?
– Jag fick den faktiskt när jag var i Stockholm senast. Jag satt på flygtåget och på vägen bredvid körde en glassbil. Jag kom att tänka på hur irriterande den där glassbilssignalen är varje måndag utanför mitt hus. Och jag tänkte, herregud, det är ju ett frysrum bak i bilen. Sen använde jag mitt eget hus och min egen gata. En dag kom en liten pojke och smög sig igenom in trädgård och klättrade över staketet. Han hade en skolväska på ryggen. Och så växte personerna bara fram, som om det var de som bodde här och inte jag.
Den är oerhört spännande och otäck, hur gjorde du för att bygga upp en sån fängslande och nervkittlande intrig?
– Det är det som är så märkligt för när jag börjar skriva är det precis som att jag får hjälp. Jag är inte kristen så jag menar inte någon sån hjälp men det ena hänger ihop med det andra och människorna börjar leva sina egna liv. Det är de som hittar på, inte jag. Kanske är det intuition eller inspiration, när man jobbar och jobbar och så plötsligt händer det saker bakom ryggen på något vis.
Vad är svårast med att skriva en bra deckare?
– Deckare är för mig den ultimata romanen. Den har allt. Man kan skriva om människor på djupet, man kan ta upp samhällsproblem, man kan skriva litterärt och man har också spänningen. Det kan inte bli bättre! Först och främst måste man ha trovärdiga personer och situationer. Man måste ge läsaren något hon kan TRO på. Äkta saker, rätt och slätt. Svårare än så är det inte!
Blir det fler böcker om Cato Isaksen?
– Ett rungande JA! Jag har förhandsålt två nya böcker utomlands och det blir mer tv.
10 SNABBA MED UNNI:
Favoritförfattare: Göran Tunström. Jag kom hem idag efter fyra dagar i Sunne. Jag har besökt hans grav och barndomshem. Jag kände Göran personligen och jag har många fina fotografier av oss.
Bästa bok jag läst: Juloratoriet.
Älsklingsfärg: Rött och svart.
Paradrätt: Fisk
Favoritdryck: CHAMPAGNE! Har lärt mig av Mark (Levengood). Han dricker champagne till allt. Till frukost, till lunch, till fisk och till kött.
Min styrka: Jag är arbetsam.
Min svaghet: Jag har för mycket temperament (jag borde bo i Frankrike där man kan kasta porslin utan att någon reagerar).
Gör jag helst tillsammans med familjen: Slappar och pratar.
Bok på nattduksbordet just nu: Ingenting, när jag skriver kan jag inte läsa!
Framtidsdröm: Att mina böcker ska säljas till 150 länder, inte bara pyttenågra 20 länder. Det är ingenting. Världen väntar!