Intervju Det lömska nätet

Historien om hur Helene Tursten blev deckarförfattare är som en både hemsk och vacker saga. Fyrtio år gammal drabbades hon av reumatism och var plötsligt oförmögen att utöva sitt yrke som tandläkare. Sjukdomen lät henne inte heller gå tillbaka till sitt tidigare arbete som kirurgsköterska.

Hon stod utan jobb och yrkesidentitet och befann sig mitt i en stor livskris. Men istället för att låta sig knäckas, ledde krisen henne till ett nytt liv och en fantastisk karriär. Tio år och nio böcker senare (varav åtta är deckarna om Irene Huss), har hennes böcker översatts till elva språk och säljs över hela världen. De har blivit långfilm och tv-serie, ligger etta på dvd-toppen och nu har även Hollywood visat intresse för filmrättigheterna. Arbetet som manusredaktör i samband med filmen och tv-serien om Irene Huss har varit en inspirerande nytändning för Helene Turstens författarskap.

– Filmarbetet har gett mig nya kickar och det tror jag även har varit bra för mina böcker. Jag har lärt mig saker som jag har tagit med mig in i skrivandet. Jag tror till exempel att min nya bok är lite rakare i sin berättelse, mer renodlad. Manusarbetet har gett mersmak och Helene Tursten skriver just nu på ett helt nytt filmmanus – en thriller (utan koppling till Irene Huss) som utspelar sig i Västsverige.
– Det är fantastiskt roligt att skriva manus, men det skiljer sig mycket mer än vad jag trodde från att skriva böcker. Man måste hela tiden tänka i bilder och är mycket mer begränsad. När man skriver böcker kan man ju göra lite vad man vill. På det sättet tycker jag att ordet är överlägset bilden; man kan skapa vilken action man vill så
länge det känns trovärdigt. Samtidigt tycker jag att ord och bild kompletterar varandra väldigt väl när man skriver filmmanus och det är enormt kul att arbeta på ett annat sätt.

Helene Turstens nya bok Det lömska nätet handlar om unga flickor som chattar på nätet och råkar ut för nätgrooming. De kommer i kontakt med en mördare som döljer sig bakom en helt annan, oskyldig identitet och lockas i god tro till en livsfarlig mötesplats. Inspirationen till nya boken kom när hon läste en artikel om nätgrooming i Storbritannien, där fenomenet är mycket mer utbrett än i Sverige. Men hon har även personliga erfarenheter som gjorde att hon ville skriva en deckare med övergrepp på nätet som tema.

– När min dotter växte upp var det mer oskyldigt och hon var heller aldrig särskilt intresserad av att vara på nätet någon längre period. Men jag har en systerdotter som när hon var elva år berättade hur hon klickade bort fula gubbar på chatten och då kände jag ”men hur kan du veta vem som är ful gubbe eller inte?”. Det är ju väldigt lätt att gömma sig bakom en annan identitet, det har man ju sett inte minst
i Alexandramannen-fallet. Många unga är idag ganska avancerade i sin utveckling, men samtidigt har de en omognad som gör att de är väldigt lätta offer och måltavlor.

Precis som i sin förra kriminalroman En man med litet ansikte, som handlade om trafficking, vill Helene Tursten väcka debatt med sina böcker.
– Många föräldrar är otroligt blåögda och har ingen aning om vad deras barn gör på nätet. Flera andra länder har mycket striktare lagstiftning kring nätgrooming än Sverige och jag känner att det är dags att vakna upp och ta ett ansvar för den unga generationen.
– Även om vi inte har lika många allvarliga fall av försvinnanden, mord och våldtäkt med koppling till nätet i Sverige ännu, så är det nog dessvärre bara en tidsfråga. Jag tror dessutom att mörkertalet när det gäller övergrepp och våldtäkt är ganska stort, eftersom barnen som drabbats inte vågar berätta vad som har hänt för sina föräldrar för att de skäms.

Vardagen som deckardrottning beskriver Helene Tursten som föga glamourös. Det handlar snarare om stenhård disciplin och ensamt skrivande än om cocktailbjudningar och författarmingel. Oftast skriver Helene Tursten i huset i Sunne med en kopp te bredvid sig – ”den måste alltid stå där även om jag ibland glömmer bort att dricka!”

Att skapa en spännande deckarintrig tycker hon är bland det svåraste man kan göra och berättar att historierna kommer till henne i bilder.
– Många tycker att det låter flummigt när jag berättar, men jag kan inte beskriva det på något bättre sätt. Jag samlar bilderna jag får i mitt huvud tills jag känner att jag har hela historien.
– Det kan se ut som om jag inte gör någonting i flera månader när jag i själva verket arbetar på högvarv med boken i hjärnan. När jag känner att jag har hela berättelsen klar för mig sätter jag mig ner och skriver den. Oftast gör jag inte särskilt mycket anteckningar under tiden förutom den research jag gör. Bildtänket tror Helene Tursten att hon ärvt från sin mamma, som precis som Helene sadlade om mitt i livet. I tonåren utbildade hon sig till fotograf men omskolade sig inom bokföring när hon återvände till arbetslivet efter några år som hemmafru. Parallellt började hon måla och det blev med åren allt viktigare för henne.
– Jag tror också att en av anledningarna till att jag själv började skriva och blev författare var att jag alltid har läst otroligt mycket. Redan som liten läste jag kopiösa mängder och när jag var fem år så tröttnade mina föräldrar på att ständigt läsa för mig och sa ”nej, nu får du banne mig läsa själv”. Och så satte jag mig med en Kalle Anka och ritade av pratbubblorna och redan samma kväll hade jag lärt mig själv läsa lite. Jag är väldigt enveten på det viset och det är nog en av mina styrkor också som författare.

Att gå från tandläkare till bästsäljande författare ser ut som en ganska omvälvande förändring. Hur ser ditt liv idag ut jämfört med tidigare?
– Mina dagar ser ju helt annorlunda ut än tidigare, inte minst eftersom jag jobbar hemifrån. Men arbetet som tandläkare är kanske till skillnad från vad många tror också ett väldigt kreativt och estetiskt jobb.
– Däremot har jag ju fått komma in i en helt ny värld och det är fantastiskt. Jag har mött så många underbara människor som jag aldrig hade fått träffa annars och jag får hela tiden arbeta med nya och spännande projekt. Materiellt sett så är det inte så stor skillnad, men jag unnar mig ibland saker som jag inte hade råd med tidigare.
Och så vill jag passa på och resa! Reumatismen har lärt mig att man måste passa på innan det är för sent.