Intervju En plats i solen
Livet har onekligen tett sig ljusare för Annika Bengtzon än den dag hon av sin nye odräglige chef skickas till Spanien för att skriva om ett gasinbrott som tagit livet av en svensk barnfamilj i en villa på Costa del Sol. Men det som först ser ut som ett rutinjobb, visar sig snart dölja något mycket större. Och farligare.
– En plats i solen är en väldigt tajt historia som var jäkligt rolig att
skriva, säger Liza Marklund.
– Den är en direkt fortsättning på min förra roman, Livstid. Alla personer från den boken finns med – helt enkelt eftersom jag blev så väldigt nyfiken på dem medan jag skrev Livstid. Jag måste få veta varför de gjorde som de gjorde. Var den mördade polisen David Lindholm en skurk? Vem är egentligen poliskvinnan Nina Hoffman?
Här kan det vara på sin plats med en kort resumé av Livstid:
När Sveriges affischpolis nummer ett, David Lindholm, hittas mördad hemma i sin säng faller misstankarna på hans hustru Julia. Julia, som också är polis, häktas och döms för mordet på sin man och för att ha fört bort parets fyraårige son Alexander. Ingen tror på Julia när hon hävdar att det var en annan kvinna, som hon aldrig förut sett, som brutit sig in i lägenheten, kidnappat Alexander och skjutit David med Julias eget tjänstevapen. Annika Bengtzon, som skriver om fallet, befinner sig samtidigt i ett privat kaos – misstänkt för mordbrand i sitt eget hus.
– Medan jag skrev Livstid växte bilden fram av hur det skulle gå för de här människorna sedan. Men det fick inte plats, så jag var tvungen att vänta till nästa bok även om jag helst velat fortsätta skriva direkt.
Det här är egentligen den första roman jag skrivit för att jag själv varit så vansinnigt nyfiken på hur det ska gå, konstaterar Liza Marklund. En plats i solen utspelar sig delvis på den spanska solkusten, Costa del Sol. Ett paradis för mängder av nordeuropéer som längtat efter sol, värme och ett lugnare tempo. Och ett paradis för människor med saker att dölja – till exempel var ifrån alla deras pengar kommer.
– Det finns väldigt mycket organiserad brottslighet på Costa del Sol, konstaterar Liza Marklund. Hit kommer i stort sett allt hasch och allt kokain innan det förs vidare ut i Europa. Här finns allt knarkhandlarna behöver; inte minst skatteparadiset Gibraltar, där svarta pengar lätt kan tvättas vita. Som den envist undersökande reporter hon alltid kommer förbli, har Liza Marklund givetvis grundligt satt sig in i hur denna penningtvätt fungerar inför arbetet med En plats i solen.
– Jag har varit i Gibraltar flera gånger för att lära mig hur det går till. I korthet kan man säga att eftersom det inte finns någon som helst insyn när det gäller vem som äger ett företag, vad det sysslar med eller hur mycket det omsätter, kan vem som helst starta en hel koncern av olika företag som skickar fakturor mellan varandra. På så sätt tvättas pengarna vita och knarkhandlarna slipper gå till banken med en sopsäck full av dollarsedlar.
– Nu börjar det visserligen bli lite svårare, tack vare att ekorotlar i EUländerna börjat samarbeta mer och mer. Men Gibraltar är fortfarande en riktig penningtvättmaskin och Costa del Sol fullt av organiserad brottslighet. Gasinbrott, som det som drabbar familjen i början av min bok, hör till vardagen. Alla här nere har installerat gaslarm.
Och ändå är det här du och din familj valt att bo stora delar av året?
– Ja, här bor förstås massor av vanliga människor också. Det bor 40 000 svenskar på Solkusten, alltså lika många som i en medelstor svensk stad. I vårt lilla radhusområde strax utanför Marbella bor lärare, sjuksköterskor, folk som har däckfirmor
Bara vanligt folk, även om man åker förbi kåkar i närheten som är till salu för tio miljoner – euro.
– Jag är absolut inte rädd här nere. Tvärtom, märkligt nog känns det tryggare här än i Sverige. Det finns massor av poliser ute på gatorna, antalet personrån är i princip lika med noll. Visst finns det knark på uteställena, men det gör det i Stockholm också. Och i Piteå, där jag växte upp.
Hur kommer det sig att det blev just Spanien för din del?
– Vi köpte vårt radhus för sju, åtta år sedan för att kunna åka ner till värmen på semestrar och sommarlov. Våra barn lärde känna andra barn i området, som alla gick på samma internationella skola, och när barnen skulle byta skola hemma i Sverige och vi frågade var de ville gå, svarade de Internationella skolan i Marbella!
– Idag talar de flytande spanska och engelska och har vänner från
världens alla hörn.
Och du själv – talar du också flytande spanska?
– Nja, jag tar mig fram i alla fall. Jag håller faktiskt på att läsa min första bok på spanska just nu: en översättning av John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in.
– Jag har försökt läsa spanska klassiker också, men det var för svårt med alla olika katolska symboler. Tidigare pluggade jag spanska, men just nu håller jag på att skriva klart boken och hinner inte. Men i höst börjar jag plugga igen!
Hur ser ditt liv ut medan du är mitt uppe i arbetet med en ny bok?
– Då är det boken som gäller. Enbart. Jag sitter från morgon till kväll, med paus för ett träningspass om dagen. Här i Spanien har man senare vanor än i Sverige, så jag jobbar till åtta, nio på kvällen och så äter vi middag efter det.
– Någon siesta blir det inte. Och ingen golf. Till skillnad från de flesta andra svenskar här nere har jag aldrig haft en tanke på att börja spela. Det börjar bli några år sedan du själv levde som Annika Bengtzon; som småbarnsmamma och reporter med allt vad det innebär av stress och pusslande.
Är det ett problem när du skriver om Annika?
– Nej, inte alls. Jag tycker fortfarande jag lever det där livet. Idag har jag till exempel hållit på att jaga en chefsåklagare i Helsingborg som jag behöver prata med inför en krönika och ringt hundra gånger utan att få något svar
Annars känns det som om Annika Bengtzon tuffat till sig. Hon behöver inte hävda sig lika hårt och verkar lite stadigare
– Ja, hon har blivit mer stabil och det känns väldigt skönt. Hon blir inte lika hysterisk för allting längre. Det där är en ren mognadsfråga som jag tror de flesta känner igen sig i. När det runnit lite vatten under broarna slutar man hetsa upp sig så väldigt.
Själv tycks du vara en mästare i att inte stressa upp dig, trots en gigantisk arbetsbörda. Du inte bara skriver och promotar dina böcker, du är också delägare i Piratförlaget och skriver dessutom krönikor varje vecka, både i svenska och utländska tidningar.
Hur hinner du?
– Det är inte så svårt. Krönikorna är ett välkommet avbrott i romanskrivandet och dessutom en god anledning att hålla mig uppdaterad. Jag läser nyheter på nätet varje dag och i nyhetsflödet hittar jag idéer och inspiration även till mina böcker.
– En roman är ju fiktion, en alternativ verklighet. Men jag tycker alltid det blir bäst när det ligger väldigt nära verkligheten, utan att vara sant. En plats i solen är din elfte bok på tio år.
Hur har ditt sätt att arbeta som författare utvecklats under den här tiden?
– Faktiskt inte alls. Det är klart att jag blivit mer van och har mer kontroll över hela skrivprocessen, men själva arbetet är sig väldigt likt. Det är fortfarande väldigt jobbigt i början och helt uppslukande i slutet. Jag måste fortfarande få vara helt ifred när jag jobbar, såväl fysiskt som psykiskt. Och jag spelar fortfarande dataspel när jag
skriver. Favoriten just nu heter Bookworm.
Världens tjatigaste fråga: Hur många böcker blir det om Annika Bengtzon?
– Elva. Alla frågar ju hela tiden, så jag har bestämt mig för det. I stort sett har jag alla i huvudet och vet vad de ska handla om. Framförallt vet jag hur det kommer att gå för Annika!