Intervju Men inte om det gäller din dotter
Vad kan den amerikanska presidentfamiljen Bushs mellanhavanden med det saudiarabiska kungahuset tänkas ha att göra med en femårig flickas försvinnande från ett daghem på Kungsholmen?
Väldigt mycket, ska det visa sig i Jan Guillous nya roman Men inte om det gäller din dotter. Här möter storpolitiska intriger högst privata relationer och vävs ihop till en andlöst spännande historia där alla Jan Guillous thrillerhjältar möts: agenten Carl Hamilton, reportern Erik Ponti, forne främlingslegionären Pierre Tanguy och polisintendenten Ewa Tanguy.
– Jag hade visserligen tänkt att jag hade sagt vad jag har att säga om kriget mot terrorismen. Men det fanns en sak att tillägga: Alla skiter i det här kriget – så länge de inte är personligen drabbade, konstaterar Jan Guillou. Som vanligt har han avsevärt mer än en spännande historia att berätta. Huvudpersonernas privata dramatik och den rafflande vägen mot upplösningen står i direkt relation till de världspolitiska händelser vi läser om i tidningarna varje dag – och dem vi inte läser om. Exempelvis den oheliga allians mellan USA och Saudiarabien, som enbart i undantagsfall omnämns av journalister och då endast i bokform.
– Fakta är att Saudiarabien ligger bakom 90 procent av all islamistisk terrorism. Men istället ockuperar vi Irak och Afghanistan, vilket beror på de intima förbindelser som i trettio år funnits mellan familjen Bush och det saudiska kungahuset, säger Jan Guillou och utvecklar:
– När George W Bush på sjuttiotalet framlevde sina dagar som alkoholiserad, ytterst misslyckad oljehandlare på randen till konkurs i Texas, dök det plötsligt upp en saudisk bank som fått för sig att de skulle börja investera i oljefirmor i Texas. Det blev inledningen till affärsförbindelser som gjort familjen Bush oerhört förmögen och givetvis lett till fruktansvärd frustration bland dem som är satta att arbeta mot terrorismen.
– Saudiaraberna har två herrar. Den ena är USA och den andra är Gud och de är otrogna mot båda.
Skulle den löjligt rike prins Ahmed bin Salman bin Abdul Aziz, som avlider under oklara omständigheter i början av berättelsen, kunna ha sin motsvarighet i verkligheten?
– Javisst. I Saudiarabien finns 5 000 prinsar, som alla på något sätt är släkt med varandra. De 50 viktigaste, som står närmast kungen, har ett apanage på 500 miljoner dollar om året.
– Bland dem finns en lustigkurre som älskar att bygga repliker på berömda byggnader – precis som det slott där upplösningen i min roman utspelar sig. Han har både ett Versailles och ett Vita huset
Carl Hamiltons återkomst i världshändelsernas centrum kommer lite oväntat för alla som trodde att han gjort sitt efter din förrförra bok Madame Terror
– Länge trodde jag att han bara kunde fungera under kalla kriget, men sedan visade det sig ju att han fyllde sin funktion även i kriget mot terrorismen, nämligen i ubåtsoperationen i Madame Terror.
– Efter det var han fortfarande livstidsdömd och kunde aldrig återvända till Sverige, men redan innan jag började skriva den här historien hade jag klart för mig hur han skulle slingra sig ur det där. Och när jag nu behövde en spion på högsta nivå i min berättelse så passade han perfekt och fick vara med igen.
En slags grande finale, med andra ord, där dina olika huvudpersoner till slut möts och trådar sys ihop
?
– Kanske det. Jag har åtminstone väldigt svårt att se en fortsättning på historien om Ewa Tanguy. Det går redan tretton poliser på dussinet i svensk litteratur, och jag tänker inte tränga mig in med en hel serie om henne. Tre böcker får räcka.
Kriget mot terrorismen utgör grunden för den här historien, liksom för dina två senaste böcker Madame Terror och Fienden inom oss. Hur går det kriget idag?
– Ungefär på samma sätt som det skildras i min förra bok. Visserligen har vi ännu inte sett något stort justitiemord som det som skildras i Fienden inom oss. Men man håller just nu på med ett litet, där tre personer sitter häktade för terrorbrott efter att ha skänkt pengar till organisationer som Säpo ogillar. Någon bevisning finns inte, men de blir häktade om och om igen eftersom alla jurister viker sig så fort
man uttalar ordet terrorism.
– Det här fungerar eftersom de inte tillhör den vita, välutbildade, välbeställda medelklassen. Hade jag misstänkts för samma brott hade jag aldrig kunnat häktas.
Men inte om det gäller din dotter är inte bara en politisk thriller – den innehåller också en rejäl dos action på väg mot upplösningen av kidnappningsdramat. Är det svårt att skriva action?
– Nej, det är lätt! Det svåra är att bygga upp en trolig inledning till actionavsnitten. För det krävs enorma förberedelser, men sedan kommer belöningen när jag får beskriva hur flygplanet går in mot målet, rampen fälls ner med kvidande hydraulik och fallskärmsjägarna ställer sig på tå och väntar på signalen som ska kasta dem ut till anfall i natten
– Det där har jag ju varit med om själv, när jag skulle skriva Hamiltonromanen Ingen mans land och fick åka med svenska fallskärmsjägare och bli utkastad på hög höjd för att sedan hänga i en fallskärm och driva med vindarna. Har man varit med om det en gång kan man ta fram och använda det när som helst.
Vilka avsnitt tycker du är svårast att skriva?
– Kärleksrelationerna. Både ljuva och besvärliga kärleksrelationer är svåra att skildra. Vad gäller de ljuva, det vill säga sex, är det ett ämne som är så nedkladdat av pornografi i vårt medvetande att det nästan är omöjligt att göra det så förtjusande som man egentligen önskar.
– Och när det gäller äktenskapliga gräl så hör det till litteraturens mest uttjatade områden. Alla jävlar har skrivit om det och det är svårt att göra trovärdigt och icke-tjatigt.
Den här berättelsen, liksom de allra flesta av dina böcker, ser ut att ha krävt en hel del research
– Ja, men en hel del hade jag redan klart för mig från Hamiltonböckerna. Den här gången blev det i första hand ett väldigt pluggande på amerikansk politik och på relationerna mellan USA och Saudiarabien.
Som läsare får man också följa med till platser i världen som du måste ha utforskat noga innan du skrev?
– O ja. Jag har till exempel varit mycket i Ryssland, men då jag var i S:t Petersburg hette det fortfarande Leningrad och var något helt annat. Idag är det så dyrt att i princip bara gangsters har råd att gå ut och äta (vilket inom parentes blir Erik Pontis fall, då han blir avslöjad med en krognota där det står att han druckit vodka för 10000 kronor, vilket i själva verket räckt till 6 centiliter per man).
– Nu tillbringade jag och min fru och förläggare Ann-Marie Skarp en helg i S:t Petersburg, där vi hyrde en guide som fick detaljerade förutsättningar för vad jag skulle skriva om: Var skulle en svensk amiral på flykt undan Sverige men skyddad av ryssarna och belönad med både S:t Georgskorset och Rysslands hjälte tänkas bo? Och om han sedan skulle få besök från Sverige och skulle visa Eremitaget, vilken avdelning skulle han välja?
Du brukar inte försitta chansen att retas med olika makthavare i dina böcker. Vilka är det som råkar illa ut i den här historien?
– Faktiskt inte Säkerhetspolisen i alla fall. De gör ju faktiskt inte något fel den här gången. Och i stort sett inte medierna heller, även om en galet vinklad kvällstidningsintervju med Ewa Tanguy blir utlösningen till hela kidnappningshistorien. Hon lyssnar inte på kloka vänners råd utan går på det där om att få läsa texten innan den går i tryck, men glömmer vad som kan åstadkommas med bilder, rubrik, ingress, mellanrubriker och faktarutor
Om nu detta är din sista thriller på överskådlig tid – vad kommer nästa bok att handla om?
– Jag skulle vilja skildra 1900-talet på något sätt. Kanske i form av en släktkrönika om en europeisk familj, från 1901 till 2001. Det skulle mycket väl kunna handla om min egen släkt och dess öden i Frankrike, Tyskland, Norge och Sverige genom två världskrig.