Intervju Grundläggande genetik

Grundläggande genetik är din första roman; en sorglustig historia om Jakob som efter sin mammas plötsliga bortgång tvingas bryta sin självvalda isolering för att hitta sanningen om sin bakgrund och varför han blivit den han blivit.

Hur fick du idén till den här berättelsen?
– Jag minns faktiskt inte exakt hur den föddes. Den har funnits i mitt huvud i över tio år. Jag började tänka på de här personerna och sedan fanns de där i bakhuvudet utan att jag kom igång med skrivandet. Annat kom emellan och jag lyckades inte skapa utrymme för att börja skriva förrän vintern 2004–2005.

Jakob är en ganska ensam och avstängd människa. Delvis som en följd av
sin uppväxt, men kanske också som ett symptom på den tid vi lever i…?
– Det är klart att han någonstans också är en produkt av sin tid, även om det i hans fall främst handlar om personliga problem. Det vimlar nog av män (eller snarare ”killar”) i vår ålder som är lite smånaiva och barnsliga, som under en raljant, förment självironisk yta egentligen tar sig själva på alldeles för stort allvar samtidigt som de tar livet på alldeles för litet.

Hur mycket att dig själv och ditt liv finns hos Jakob?
– Boken är absolut inte självbiografisk, men på vissa sätt är vi lika. Vi har till exempel en viss social inkompetens gemensam.
– Miljöerna i boken är delvis hämtade ur mitt eget liv. Som huset på Djurgården som i verkligheten beboddes av mina farföräldrar. Själv har jag egentligen aldrig bott i Stockholm, utom ett år under tolkutbildningen. Jag är född i Uppsala, och under gröna vågen på sjuttiotalet tog min mor med mig till Österlen där jag växte upp. Men min far är urstockholmare, jag är där ofta och tycker väldigt mycket om
staden. För mig befinner sig Stockholm på lagom avstånd för att jag ska kunna skriva om det.

Boken utspelar sig både i nutid och i ett svunnet 1960-tal. Hur gjorde du för att kunna beskriva det så väl?
– Beskriver jag det väl? Tack, det var roligt att höra! Det var inte svårt. Jag är född 1971 och min bild av 60-talet är säkert idealiserad, men jag har alltid haft en sorts längtan dit. Jag är väldigt förtjust i mycket av den musik och kultur som fanns då. Tidsandan, med en jäkla massa kreativ energi i kalla krigets skugga. Dessutom är jag lite researchnördig. Jag kan snöa in på detaljer. Som när romanens Christina ska åka tåg och jag måste ta reda på exakt hur tågvagnarna
såg ut 1966.

Hur var det att skriva en roman? Var det som du föreställt dig?
– Tja, det var jäkligt jobbigt. Det är absolut ingen fröjd för mig medan jag håller på. Tillfredsställelsen kommer efteråt, när jag är klar med ett avsnitt. Samtidigt hade jag funderat på historien så länge att jag visste vad som skulle hända. Karaktärerna överraskade mig ibland, hoppade upp och bet mig i näsan, men i stora drag hade jag intrigen klar innan jag började skriva.

Hur jobbar du?
– Jag skriver på nätterna. Jag tycker det är svårt att vara kreativ på dagarna, jag måste ha lugn och ro när jag skriver och det tar alltid ett par timmar av äggsjuka innan jag kommer igång. Säkert 80% av boken är skriven mellan midnatt och fem på morgonen. Som tur är har jag en förstående sambo.

Är det en gammal dröm som går i uppfyllelse när du nu kan kalla dig författare?
– Än så länge känns det ärligt talat overkligt. Jag kan inte riktigt förstå att det är sant, att boken kommer bli utgiven. Det har varit ett par turer med andra förlag innan den hittade hem till slut, och just nu är den starkaste känslan lättnad.
– Samtidigt känns det som något som jag hållit på med hela livet, eftersom jag alltid sysslat med skapande av olika slag. Jag har spelat i band i hela mitt vuxna liv, vilket är ett annat forum men samma kreativa flöde. Fast som författare får man vara diktator och det är jätteskönt som kontrast till det mer kollektiva skapandet i musiken.

Du har alltid försörjt dig på att arbeta med språk, bland annat som redaktör där du nagelfar andras texter. Var det ett hinder eller en tillgång när du skulle skriva själv?
– Du menar att man skulle kritisera ihjäl sig själv? Nä, det har absolut varit en tillgång. Det är nyttigt att umgås med språk dagligen. Men man får skilja på författar- och redaktörsrollerna. Medan man skriver får man försöka att stänga av den granskande kritikern och sina tvivel. Man får lära sig att bita ihop och fortsätta skriva. Det är som att börja springa. I början är det jättejobbigt, men sedan kommer man till en punkt där man kan fortsätta hur länge som helst.

Vad läser du själv helst?
– Jag läser väldigt mycket och nästan vad katten som helst. En som har inspirerat mig är den skotske författaren Iain Banks. Hans bok The Crow Road, som kom i början av nittiotalet, fick mig att tro på att jag själv kunde skriva. Jag tyckte den var fantastisk och samtidigt kände jag att jag själv faktiskt skulle kunna göra något liknande.
– Graham Greene är en annan favorit, liksom fransk-litauiske Romain Gary. De har båda varit mycket produktiva, men har samtidigt lyckats återuppfinna sig själva. De har inte fastnat i mönster och manér.
– Sedan råkade jag ha Björn Ranelid som svensklärare på gymnasiet i Ystad, vilket var oerhört inspirerande.

Nu ska du själv bli bedömd och recenserad som författare. Hur känns det?
– Mitt liv som musiker har gett mig rätt mycket skinn på näsan, så jag tror och hoppas att jag inte kommer knäckas om den nu inte skulle gå hem. Man kan ju ironisera och säga att i och med att boken har både en intrig och ett slut så kommer den med stor sannolikhet att bli avfärdad av de mer finkulturella kritikerna. Men jag vet inte, de kanske älskar den och det vore naturligtvis väldigt roligt om boken blir väl mottagen. Det förtjänar den, om jag får säga det själv. Jag
tycker den känns som en frisk fläkt och det finns mycket att hämta i den, både på och mellan raderna.

Till sist: Har du någon ny bok på gång?
– Jag har två projekt som jag har börjat på och det börjar bli dags att bestämma vilket jag ska satsa på först. Det är naturligtvis ohållbart i längden att skriva på två romaner parallellt. Sedan har jag två idéer till i bakfickan som får ligga och mogna ett tag till.