Intervju Hjärtat får inga rynkor
– Nej, det är en sån som Jonas som sitter på sin skrivkammare och vänder ut och in på sig själv och drivs av en livsuppgift. Själv är jag lat och otålig och det enda som tvingar mig att arbeta är ångesten över att göra dåligt ifrån mig, säger han och skrattar. Och berättar att han snarare ser sig som en människa som jobbar med kommunikation och text i olika former. Tv, radio, föreläsningar och böcker.
Författare eller ej, i vilket fall har Mark Levengood just skrivit klart sin fjärde bok – Hjärtat får inga rynkor. Precis som i Sucka mitt hjärta men brist dock ej har Mark också denna gång samlat materialet ur sin egen vardag, en vardag som i hans tappning blir underfundig, varm och rolig.
– Det centrala temat i boken är hur man kan förändra sig som vuxen människa, tänka nya tankar och leva ett nytt liv. Jag utgår väldigt mycket från mig själv och skriver om saker som jag tror att människor kan känna igen sig i.
Det är befriande att läsa…
–Jag gillar att du använder ordet ”befria”! Varje form av bra kommunikation befriar oss från oss själva och vår ensamhet! När vi lär oss att allt det där svåra vi bär på, det är också en del av vår gemensamma upplevelse som människor på den här jorden. Mark ser plötsligt lite orolig ut.
– Låter jag för pretentiös? Haha, det är inte meningen. Viktigast för mig med boken, liksom med programmen, är att folk ska bli på lite bättre humör än de var tidigare. Då är jag nöjd.
Vad får du för gensvar från läsare och lyssnare?
– Jag får jättemycket mejl och brev, ofta mycket positiva men det är inte alltid de håller med mig och det tycker jag också kan vara upplivande. Skillnaden mellan radio och tv tycks vara att radiopubliken lyssnar bättre, vill ha något med sig att tänka på. De blir sura annars och ringer till Klagomuren och skickar beskäftiga mejl. Om jag skulle tvingas välja tror jag nästan radio är det jag älskar allra mest att arbeta med.
Är det stor skillnad på texterna vi möter i boken och dem vi hör i radion?
– Ja det är väldigt stor skillnad, ofta använder jag mig bara av något utdrag eller någon liten del av radiomaterialet och så bygger jag nya texter kring det. Den stora skillnaden är ju också att i radiokan du få fram saker med tonfall och röst som man inte kan se i själva ordet. En tryckt text måste leva ett eget liv, fritt från författarens tonfall och gester.
Vad är det som är så roligt med att skriva böcker?
– Dels är det roligt att man får tänka på ett annat sätt i sidor och jobba med Ilon Wikland som illustrerar boken. Hon kan komma med förslag på hur man kan infoga text i en illustration. Allt sånt tycker jag är jätteskojigt. Sedan är jag också lite av en nörd i mitt yrke, som tycker om att flytta kommatecken fram och tillbaka.
– Jag gillar också att ord och meningar ger så många möjligheter. Man kan ge ett gammalt ord eller talesätt en helt ny betydelse genom att bara ändra ett ord eller sätta det i ett annat sammanhang. ”Att komma ut ur garderoben” är till exempel något helt annat än ”Att komma ut ur garderobiären”…
Var skriver du någonstans?
– Det är lite olika, på ett café på Söder som heter Sofo, eller i ett rum på förlaget eller på radion. Det måste vara ett ställe där jag inte kan göra andra saker, på förlaget kommer Ann-Marie Skarp in och kollar att jag verkligen får något gjort, haha. Men sitter jag hemma spelar jag spel på datorn eller surfar på bigtits.com eller går in på
Vanity Fairs hemsida och kollar vad som kommer i aprilnumret. Jag har en väldigt lång startsträcka när jag skriver och pysslar med annat och planterar krukor och sånt innan jag kommer till skott. Men när jag väl kommer igång tycker jag att det är jätteroligt.
Du skriver väldigt personliga texter – är det svårt att vara utlämnande på det sättet?
– Båda de här böckerna är ju väldigt personliga och mycket jag. Jag tycker om att folk tycker det är okej och tar emot det. Men jag är egentligen en ganska privat person.
Det måste vara en svår balansgång?
– Jag gör ju hela tiden en avvägning mellan vad som är personligt och vad som är privat. Jag vill inte ha ett likhetstecken mellan mitt liv och min karriär. Den dagen min karriär dalar tänker jag ändå se till att mitt liv blommar. Jag har sett så många exempel i den här branschen på människor som sjunker som Titanic när det inte går så bra på jobbet. Det kommer inte att ske med mig. När de sista luftbubblorna
försvinner efter skeppet kommer jag glatt klucka runt i en liten jolle ovanför vraket.
Var har du fått historieberättandet ifrån?
– Jag tror att det är mitt finländska arv. Vi är en väldigt historieberättande släkt och vi har alltid varit så där att så fort det händer minsta lilla grej så kan vi liksom inte bärga oss förrän vi får berätta det för varandra. Och vi älskar att berätta gamla historier och minnen från förr – ”kommer du ihåg när det och det hände?”, så där håller vi på, helt outhärdligt för utomstående.
Var får du alla historier ifrån?
– Överallt, hela tiden i vardagen. Häromdagen till exempel åkte jag taxi och så fungerade inte mitt kreditkort och då slickade taxichauffören på magnetremsan för att få den att fungera! Och jag blev så illa berörd. Inte så mycket på grund av bacillskräck utan snarare att jag kände att så gör man inte med någon man inte känner. Jag visste ju inte ens vad han hette! Mina kompisar får gärna slicka på mitt kreditkort men inte någon jag inte ens kan namnet på. Och så gav jag honom en blick och stirrade i taxichaufförens nacke för att liksom säga ifrån, men han såg ju inte ens den där blicken. Och så började jag fundera över vad det är som gör att vi skandinaver har så svårt att säga ifrån ibland.
Du har ju tidigare skrivit mycket om din stora släkt, får vi träffa dem även i den här boken?
– Ja, de är med jättemycket i den här också. De är lite så där att det inte är så viktigt men sedan är de ganska intresserade ändå. Min mamma ringde när hon läst Sucka mitt hjärta men brist dock ej och sa ”Den var alldeles förfärlig, men skicka nu tio exemplar!”.