Följ oss på sociala medier:
”Det är ju nästan omöjligt att inte gilla det! Författaren skriver ...”Läs mer
”Jag inser att det som gjort djupast avtryck i minnet är beskrivningarn...”Läs mer
”Hans röst i etern följer med in i hans böcker, där hans...”Läs mer
”Flickan som fick en röst är en fantastiskt fin debutroman som ger...”Läs mer
”Starkt och osentimentalt om kvinnor som bär både skam och armod och om...”Läs mer
”Det här är en väldigt rolig, nyttig och förtjusande bok, som i...”Läs mer
”Ett tag funderade jag på om inte nutida Gertrud kunde ha gestaltats so...”Läs mer
”Jonas Jonasson skriver skrönor som är njutbara att läsa. ... Skrönor t...”Läs mer
”Ebervalls och Samuelsons skildring av fyrtiotalets Stockholm och Köpen...”Läs mer
”Jan Guillou har slutfört ett imponerande verk. 1900-talet har fått sin...”Läs mer
”Det finns flera anledningar att sluka Johan Erlandssons bok om Maj Wah...”Läs mer
”Låt det brinna är en grov, mörk, hård och oförutsägbar deckare som man...”Läs mer
”Anne Holt skriver spännande om aktuella samhällsproblem och ger en tro...”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Jag skrattade högt åt den här boken! ... Lärarinnan är en välskriven m...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Men David Wibergs roman är också en poetisk dialog, och mer än...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

”Ingen är oskyldig i den här historien”

En kung och en fiskhandlarson, hemliga kärleksmöten, utpressning och intriger på högsta politiska nivå…
Det är ingredienserna i Lena Ebervalls och Per E Samuelsons roman Ers Majestäts olycklige Kurt – den osannolika men sanna historien om Haijbyaffären, skandalen som skakade Sverige på femtiotalet och som nu hamnar i helt nytt ljus.

En sensommarkväll 1965 begår Kurt Haijby självmord. Ett mycket märkligt levnadsöde är till ända; ett liv som i flera decennier skapat oro i de allra högsta kretsarna och lämnat spår långt ute i den europeiska storpolitiken.

Fyrtio år senare bestämmer sig advokatparet Per E Samuelson och Lena Ebervall för att ta reda på hur det egentligen gick till när fiskhandlarsonen Kurt Johansson blev riksskurken Kurt Haijby, kung Gustaf V:s älskare och utpressare, som blev så farlig att man från svenskt håll försökte förmå nazisterna att ta hand om honom.

Resultatet är romanen Ers Majestäts olycklige Kurt, den osannolika – men sanna – historien om en av de största skandalerna i Sveriges historia.

– Egentligen föddes idén till den här boken redan när jag var barn, berättar Per E Samuelson. Jag är född på femtiotalet, då den så kallade Haijbyaffären blev offentlig. Det var en skandal av samma dignitet som Palmemordet och det pratades mycket om den hemma hos oss.

– Historien har fascinerat mig sedan dess och en vårdag för tre år sedan när Lena var borta på jobb och jag satt ensam hemma och hade tråkigt, bestämde jag mig för att åka till Riksarkivet och se vad jag kunde hitta i läggen om Kurt Haijby.

Det han fann var en guldgruva för en advokat med säkert öga för de små men avgörande detaljer som kan gömma sig i ofantliga mängder text. Här fanns både den del av historien som varit känd för allmänheten sedan femtiotalet och den del som länge var hemligstämplad och som kanske för alltid fallit i glömska om inte paret Samuelson-Ebervall förmått lägga ihop två och två och med stor energi och en del tur fått fram en delvis ny bild av händelseförloppet.

Att Gustaf V var homosexuell och att Kurt Haijby var hans älskare som pressade honom på pengar är ingen nyhet – åtminstone inte för den generation som var med för femtio år sedan då hela skandalen avslöjades.

Vad som däremot inte varit känt är det sätt på vilket man försökte oskadliggöra denne Haijby och hur enskilda personers privata avsky mot homosexuella drev dem att ta till vilka medel som helst.

– Vår utgångspunkt var att beskriva hur illa samhället kan behandla en liten människa. Under arbetets gång kom vi sedan att revidera bilden av vem som är hjälte och vem som är skurk. Ingen är oskyldig i den här historien. Jo, kanske Anna Haijby, Kurts fru. Hon var en hjältinna som räddade honom gång på gång, konstaterar Lena Ebervall och Per E Samuelson fyller i:
– Och den renodlade skurken är Torsten Nothin, kungens överståthållare. Han ägnade ett halvt liv åt att med alla medel krossa Kurt Haijby. Det som drev honom var mer homofobi än rättspatos.

Men Kurt Haijby själv var väl knappast något oskyldigt offer?

– Nej, det är som min bror sa när han läste boken: ”Han var ju inget moraliskt geni, precis”, konstaterar Lena Ebervall.

Som läsare följer man andlöst med i den svindlande historien och gång på gång frågar man sig: Kan det här verkligen vara sant? Kan det verkligen ha gått till så här i ett Sverige som inte ligger längre än en mansålder tillbaka i tiden?
Jadå, försäkrar Per E Samuelson och Lena Ebervall.

– Visst har vi dramatiserat och gjort skönlitteratur av historien. Men i alla avgörande detaljer är den sann. Hanteringen av själva rättsärendet är rena fakta, medan dialogen givetvis är sprungen ur vår fantasi. Vissa händelser har vi gissat oss till, som till exempel sammankomsten hos prins Eugen på Waldemarsudde där Kurt Haijby fick träffa inte bara kungen och hans bror utan även Karl Gerhard och Gösta Ekman den äldre.

– Men i stort sett har allt inträffat, inklusive interiörerna från Gustaf V:s sängkammare, som vi hämtat ur Kurt Haijbys egna vansinniga böcker som han lyckades få utgivna i slutet av fyrtiotalet.

Vad tror ni kommer att uppfattas som mest kontroversiellt i er bok?
– Hela agerandet med tyska Gestapo, där Torsten Nothin lyckades förmå Gustaf V att ge Hermann Göring storkorset av Svärdsorden mot att tyskarna skulle ”ta hand om” Kurt Haijby. Den officiella förklaringen till att Göring fick medaljen var att man ville gjuta olja på vågorna efter att den svenska regeringen vägrat ta emot ett ambulansflygplan som Göring velat skänka till svenska Röda Korset. Men detta dementeras i brev som skrevs bara någon dag efter att kungen gett Göring medaljen – i enrum, vilket bara det är märkligt.

– Säkert finns det någon historiker som kan gå i taket och säga att vi har fel här. Men vi är beredda att ta en diskussion. Fakta är att Göring fick medaljen den 2 februari i Berlin och klockan åtta morgonen därpå greps Kurt Haijby i Hamburg, anklagad för att ha tafsat på två hotellpojkar. För detta brott – som på den tiden normalt knappast skulle ha uppmärksammats – fördes han av Gestapo till Hausgefängnis i Berlin; ett fängelse med trettio celler där bara nazisternas värsta fiender placerades…

Och allt detta har ni hittat i bortglömda gamla akter på Riksarkivet…?
– Nej, inte alls. Pusselbitarna har fallit på plats undan för undan. Detta med Gestapo hittade vi sommaren 2007, i Berlin dit vi åkt på vinst och förlust för att rota i tyskarnas gamla arkiv. På Topographie des Terrors hade vi den osannolika turen att stöta på Andreas Sander, en blid liten man som visade sig vara expert på Gestapos register.

– Vi bad honom leta efter Kurt Haijby, men någon sådan hittade han inte. Däremot fanns det en ”Hagby” som visade sig vara precis den vi sökte!

Har ni lyckats hitta nu levande personer som var med på Haijbys tid?
– Ja, ibland har vi haft ett helt otroligt flyt. Som när Lena berättade för sin mamma, som är född 1923, att vi hittat intressanta fakta om Torsten Nothin och hon utbrast: ”Men där arbetade ju Eva!” Eva är Lenas moster, som lever i högönsklig välmåga på Kungsholmen i Stockholm, och nu visade det sig att hon arbetade som sjuksköterska åt överståthållare Nothins MS-sjuka hustru. Moster Eva har gett oss en mängd detaljer från det nothinska hemmet; saker som ingen annan kunnat berätta eftersom det var helt slutet mot omvärlden.

– En annan gång var vi ute och körde bil och kom förbi Trystorps slott, där Kurt Haijby kallade sig slottsherre. Vi körde upp på slottsgården och ut kom greve de Jonquières, son till Astrid och Harry de Jonquières som hade oturen att hyra ut slottet till Haijby. När vi berättade vilka vi var och att vi höll på att skriva en bok om Haijby, blev vi inbjudna på lunch. Det visade sig att paret de Jonquières sparat vartenda brev från tiden då Kurt Haijby hyrde Trystorp – och vi fick se alltihop.

Finns det några som kan tänkas vara mindre roade av att ni väcker Haijbyaffären till liv igen?

– Det är givetvis något vi som jurister tänkt igenom noga. Svensk lagstiftning säger väldigt tydligt att man inte får vara så överkänslig för förtal att det hindrar historisk forskning, även om man förstås inte får hänga ut någon hur som helst.

– Från början undrade vi om vi skulle stöta oss med hovet genom att skriva att Gustaf V var homosexuell. Men det visade sig vara belagt på ett sätt som gör det tveklöst. I Tage Erlanders dagböcker berättas till exempel om det regeringssammanträde där det sägs att ”konungen är homosexuell” och finansminister Ernst Wigforss utbrister ”Vid hans ålder? Så viril!”.

– Man måste tänka på att även om homosexualitet på Gustaf V:s tid var förbjudet och betraktades på samma sätt som pedofili, det vill säga sex med barn, så är inställningen en helt annan idag. När våra barn får höra att gamle kungen var homosexuell, så säger de ”so what?”.

På det hela taget ger ni en ganska charmerande bild av gamle V-Gurra…

– Ja, när vi började skriva tänkte vi oss nog att han skulle vara en av de stora skurkarna. Men efterhand blev vi mer och mer förtjusta i den gamle gubben. Han var en rolig och ovanlig människa. Och man får inte glömma att han var en väldigt viktig kung, som räddade monarkin under en tid då Sverige gick från bondesamhälle till folkhem.

– Samtidigt var han förstås en gris, som lekte sig genom livet utan att ta ansvar för sina handlingar.