Verkligheten bakom – En plats i solen
Sedan två år tillbaka bor jag med min familj i Marbella mest hela tiden (men vi har kvar villan i Sverige och är fortfarande skrivna i Stockholm. Vi tog till och med kontakt med en skattejurist och frågade om man kunde göra så – bo i Spanien men betala skatt i Sverige. Skattejuristen stirrade på oss i fem långa sekunder, sedan sa han: ”Fyrtio år i branschen, har aldrig tidigare fått den frågan. Alla frågar tvärt om.” Han kollade det, och det gick).
Mina barn går alltså i skola här, i en internationell privatskola med elever från hela världen. Jag har skaffat ett kontor med utsikt över Medelhavet där jag skriver mina böcker och krönikor. Utanför finns en terrass med ett mandarinträd i en stor kruka, rosor och bouganvilla som blommar året runt.
I den lilla täppan nedanför mitt fönster har jag planterat ett mangoträd som bar frukt för första gången nu i somras.Min förra roman, ”Livstid” skrev jag också här nere. Det var inte alldeles enkelt.
Jag har ett behov av att besöka alla de platser jag skriver om. Även om det handlar om miljöer som jag känner väldigt väl så brukar jag gå dit en gång till för att verkligen se och känna. Jag ställer mig alldeles stilla och noterar hur ljuset faller, blundar och lyssnar efter ljud, letar efter lukter. Jag kör längs samma vägar och går längs samma trottoarer som mina karaktärer, bara för att det brukar bli lite bättre då. Närvaron i texten blir större om min fysiska närvaro är färsk.
Därför har den spanska solkusten smugit sig in i mina böcker mer och mer på senaste tiden.
Jag placerade exempelvis min absoluta favoritkaraktär alla kategorier, Kattungen, i en lägenhet runt hörnet från bostadsområdet där jag bor.
Jag lät en del av karaktärerna från ”Livstid” vara härifrån. (Att beskriva skogarna runt Örebro, som jag gjorde i ”Livstid”, hade nog inte gått utan Google Earth och de fantastiska tomtkartorna på Örebro kommuns hemsida.)I ”En plats i solen” har jag tagit steget fullt ut och faktiskt förlagt en del av handlingen här nere i mina nya kvarter. Jag låter helt enkelt Annika Bengtzon åka hit för att skriva om massmordet på en svensk barnfamilj. Det är den gamla hockeystjärnan Sebastian Söderström och hans fru, svärmor och två små barn som har hittats ihjälgasade i sina sovrum.
Historien är inte så verklighetsfrämmande som man kan förledas att tro.
Alla inbrott här nere är gasinbrott. Tjuvarna söver de boende med någon typ av knockout-gas, och sedan länsar de hela huset. När offren vaknar är till och med ringarna på fingrarna borta.
På varenda middag jag går på här nere så finns det någon som råkat ut för ett gasinbrott. Gemensamt för alla offer är att de mår oerhört dåligt av händelsen. Att deras saker blivit stulna är deras minsta problem.
Däremot har ingen hittills dött under ett gasinbrott, åtminstone inte såvitt jag vet, vilket måste betecknas som rena miraklet.
På alla middagar jag går på finns dessutom alltid en eller ett par svenskar.
Costa del Sol är mycket mer ”svenskt” än man kan tro.
Här bor 40 000 svenskar, alltså lika många som i en medelstor svensk stad. Här finns svenska skolor, svenska tidningar, en svensk radiokanal som sänder dygnet runt, svenska affärer, läkare och tandläkare, målare, tv-reparatörer, byggfirmor, träskoförsäljare, ja, precis allt du hittar i vanlig, svensk stad.
Här finns också en hel del svenska knarklangare.
Praktiskt taget allt hasch och nästan allt kokain i hela Europa kommer in via Costa del Sol. Haschet odlas i Marocko, som jag ser från mitt sovrumsfönster under klara vinterdagar. Kokainet levereras med containerfartyg från Sydamerika och lossas i hamnstäderna längs Solkusten.
En halvtimmes bilresa från mitt hus ligger dessutom Gibraltar, den gamla brittiska enklaven som blivit en av världens största penningtvättmaskiner.
Medan Europas enda vilda apor tuggar bananer uppe på den 430 meter höga klippan så flyter knarkpengar som smälta guldtackor mellan de insynsskyddade företagen nere i den lilla brittiska staden.
Gibraltar är ett märkligt ställe.
Hit åker Annika i boken, och hit åkte jag också för att kolla in miljön en gång till.
I slutet av boken reser Annika också till Marocko i Nordafrika, vilket är mindre dramatiskt än det låter. Med båt från Tarifa tar det 35 minuter att åka över dit (fast Annika tar en långsammare skrov från Algeciras, för det var en sådan jag åkte över med när jag gjorde researchen).
På det hela taget hade jag otroligt roligt när jag skrev den här boken.
Har jag tur så märks det.
Liza Marklund
Nueva Andalucía, Marbella, 12 september 2008