Följ oss på sociala medier:
”Författaren är väl insatt i tidsandan och kvinnohistorien. Mönstret le...”Läs mer
”Sara Lövestam är en gudabenådad ciceron i vårt svenska språk, och tack...”Läs mer
”Romandebutanten Moa Gammel Ginsburg lånar Hjalmar Söderbergs hundra år...”Läs mer
” Författaren behärskar sitt hantverk. ... Jonasson låter sina skrönor ...”Läs mer
”Återigen har författar- och advokatparet skrivit en roman om händelser...”Läs mer
”Jan Guillou går hur som helst lyckligt i mål med sin uppgift....”Läs mer
”Det är verkligen rappt berättat och det märks att författaren inte vil...”Läs mer
”Johan Erlandsson, till vardags journalist på Kommunalarbetaren, har gj...”Läs mer
”Oerhört spännande hela vägen in i mål.”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Boken Lärarinnan är både allvarlig och rolig. Och den är både tankeväc...”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Det är välformulerat och vasst, men också plågsamt och ibland nästan o...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

Jul i israeliskt häkte

av Anders Roslund

Anders RoslundDet här har jag nog aldrig berättat för någon förut.
Länge trodde jag att det var en märklig julsaga.
Men det hände alldeles på riktigt.

Jag bodde i Israel då, en tid av oro, också med israeliska vardagsmått. Golanhöjderna annekterades, Anwar Sadat mördades, Sinaihalvön var hat och fientlighet. En kvarglömd väska på ett postkontor (det hände mig två gånger på kort tid) innebar mer än någonsin tidigare hastig utrymning och hundratals frågor från stressade uniformer.
Jag hade firat julafton med några vänner i Betlehem, de där gevären på varje tak, julen ser ut så ibland, och skulle tillbringa några dagar i Akko, en vacker gammal stad i norra Israel. Av någon anledning, jag minns inte längre varför, fick jag för mig att jag skulle förflytta mig den sista sträckan till fots, tjugotvå kilometer längs landsvägen mellan Haifa till Akko. Det var gryning, det skulle bli en varm dag, ryggsäcken på plats, jag började gå.
Ett par kilometer och jag tröttnade på den tomma, torra asfalten. Enligt kartan fanns det sannolikt ett järnvägsspår en bit bort, genom terrängen, rakare, mer liv. Jag lämnade vägen, över gräsängar och förbi ett par dungar, och där låg det. Rostigt, igenväxt. Men ett järnvägsspår.
Jag drack ganska mycket vatten, det som verkat romantiskt eller åtminstone mindre konventionellt var nu mest en svettig rygg och brist på erfarenhet och förbannat långt kvar. Det var ungefär då de första hundskallen kom. Jag hade klättrat över ett stängsel som var i vägen och jag hörde men reflekterade inte. Så här efteråt, inte en käft på ett par timmar, inte ett främmande ljud, det tycks obegripligt, men jag reflekterade verkligen inte, fortsatte att gå, svettas, tänka, sjunga för mig själv.
Så blev de högre, hundskallen, kom närmare.
Och han stod framför mig.
Han hade kommit från buskaget, hade rört sig tyst och hastigt, och nu stirrade han på mig, höjde k-pisten, siktade mot mitt bröst och skrek högt det där jag inte förstod.

Han skrek igen.
Pekade med k-pisten, mot bröstet, mot huvudet.
Så kom en till. Och en till.

Jag var inte rädd. Än. Jag skulle bli det. När jag började förstå. Men nu, när de band en svart bindel för mina ögon, när de slog och knuffade mig, när de genomförde det jag tror var en skenavrättning, när de skrek de där frågorna om och om igen som jag inte förstod och därför inte kunde svara på, när de kastade upp mig på ett lastbilsflak och började köra, det var som om jag inte begrep och det man inte begriper skrämmer ännu inte.

Fortfarande den svarta bindeln på, fortfarande de satans knuffarna och slagen som smärtade, när de stannade och tryckte in mig i ett litet, tyst, mörkt rum.

Jag var ensam.
Och jag började förstå. Det här hände. Jag upplevde någonting som var på riktigt. Rädslan, den kom nu, den kom nu.

Jag är expert på tid. Jag vet alltid vad klockan är utan att bära någon. Det är inget jag tycker om, det är mest i vägen, en inre klocka, men det är så det är. Men då, jag hade ingen aning. Satt jag första gången och väntade i två timmar? Åtta? Tjugofyra? Jag har verkligen försökt att rekonstruera, för att famna, men det går inte, jag vet helt enkelt inte. När han som var lång och mager kom in genom dörren, hur länge det nu än var, det var för länge.

Den magre, långe skrek inte. Han viskade mest, eller åtminstone talade han jävligt lågt. Malande och påträngande frågor på hygglig engelska, starkt och irriterande ljus från en förhörslampa. Och sedan de andra, någon eller några som ibland kom och gick bakom hans rygg och som saknade ansikten när de drunknade i det vita, starka.

Jag började långsamt förstå. Jag hade klättrat in på militärt, hemligt område i landet som för att överleva hade tvingats lära sig se fienden överallt. Jag var fienden. Jag var terrorist. Eller åtminstone, jag skulle kunna vara det. Jag svarade, jag förklarade, och mina ord, de studsade som ord gör när ingen tar emot dem. Jag förhördes i flera omgångar. Jag fick vänta den där väntan som jag inte kunde tidsbestämma. Jag satt i ett mörkt, tyst, låst rum och inte någon, inte någon överhuvudtaget i min krets, hade en aning om det.

Jag har aldrig varit så ensam. Jag har aldrig varit så rädd.

Jag visste inte om det var morgon eller kväll. Om det gått ett dygn eller två. När dörren rycktes upp och den svarta bindeln knöts kring huvudet igen och jag trycktes upp på lastbilsflaket igen och vi var på väg någonstans igen, de körde fort och huvudet, ryggen, svanskotan slog mot flaket när hjulen mötte ojämn väg. Så stannade de, jag lyftes av, lastbilen försvann bort. Jag väntade länge helt stilla innan jag tog av mig ögonbindeln. Jag stod vid en väg. Ödslig, torr asfalt som ledde någonstans. Jag förstod fortfarande ingenting, men började gå, efter ett tag springa och senare kom bilarna, husen, människorna.

Någon hade bestämt något. Och jag var inte säker på vem eller varför. Men jag var fri, grät nog en del. Så här efteråt, eftersom jag vet att det trots allt hände och att det fortfarande präglar mina reaktioner och tankar ibland, det var visserligen jul och i landet där julen liksom började men just den här gången hade den inte mycket med frid att göra.