Följ oss på sociala medier:
”Författaren är väl insatt i tidsandan och kvinnohistorien. Mönstret le...”Läs mer
”Sara Lövestam är en gudabenådad ciceron i vårt svenska språk, och tack...”Läs mer
”Romandebutanten Moa Gammel Ginsburg lånar Hjalmar Söderbergs hundra år...”Läs mer
” Författaren behärskar sitt hantverk. ... Jonasson låter sina skrönor ...”Läs mer
”Återigen har författar- och advokatparet skrivit en roman om händelser...”Läs mer
”Jan Guillou går hur som helst lyckligt i mål med sin uppgift....”Läs mer
”Det är verkligen rappt berättat och det märks att författaren inte vil...”Läs mer
”Johan Erlandsson, till vardags journalist på Kommunalarbetaren, har gj...”Läs mer
”Oerhört spännande hela vägen in i mål.”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Boken Lärarinnan är både allvarlig och rolig. Och den är både tankeväc...”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Det är välformulerat och vasst, men också plågsamt och ibland nästan o...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

Nu är det jul igen

av Malin Persson Giolito

Malin Persson GiolitoÅrstider känns i luften. Den första vårdagen på året behöver man bara kliva utanför dörren och vända ansiktet mot den ljumma solen så känner man en doft som inte fanns där kvällen innan. Det känns att det är vår, redan på lukten. Det är samma sak med den första höstdagen. Den dagen känns i kinderna, på hakan, alldeles oavsett vilket gradantal som utomhustermometern råkar visa, alldeles oavsett vilket datum som är aktuellt enligt kalendern.

Det finns mycket som luktar jul: kanel, apelsin, kryddnejlikor, nygriljerad skinka, stearin, bränd mandel, lack och knäck. Det finns också mycket som hör ihop med julen: adventsljusen, röda gardiner och utflykter för att gå och titta på julskyltningen med någon som tror på tomten.

Men för mig är det ändå inte det som gör att jag vet när julen är här. Det är inte i näsan eller på huden som jag känner att det har hänt. När julen kommer känner jag den i hjärtat.

Ingen annan högtid är så laddad som julen. Vi känner alla till siffrorna som visar att ensamhet och utsatthet blir svårare att hantera i juletid. Självmorden blir fler och familjevåldet ökar i jämn takt med de stigande försäljningssiffrorna på Systemet. Det är naturligtvis mer allvarligt än mitt mollstämda julhjärta. Men även i lika fredliga och normalsociala kretsar som min egen familj händer något. Aldrig är välgörenhet så populärt som just kring julhelgen; mången guldpeng kastas i annars ignorerade insamlingskassor. Våra övergivna ålderdomshem är aldrig så välbesökta som under juldagarna och de enstaka vänner vi inte stressdricker glögg hos just i december, de ser vi till att bjuda hem. Nu ältas inte skälen till varför vi inte vill träffa dem i oktober eller mars, nu känns det istället viktigt att rå om de allra tråkigaste, mest ytliga bekanta.

De allra flesta har nog en dubbelbottnad inställning till alla spelkonsoler som köps just i december. Vi pyntar och fejar, men vi tänker faktiskt också på våra bortglömda släktingar. Visst super vi oss fulla och förbannar de jultraditioner vi aldrig fick uppleva som barn och visst bygger vi de mest meningslösa pepparkakshus. Men även om vi låtsas som ingenting så tänker vi ändå i alla fall en liten stund på julens budskap medan vi laddar ner Bing Crosby från I-tunes.
Jag vägrar att tro att jag är den enda. Jag tror att fler än jag plötsligt får svårt att titta på nyheterna, lägger deckaren åt sidan, plockar fram Allt om mat, sitter extra länge vid barnens sängkant och dricker varm choklad till frukost.

Jag är övertygad om att vi är många som känner i hjärtat när julen kommer, vi som känner vemodet.

För julen är en vemodig högtid. Och det är alldeles säkert därför jag gillar den så mycket.

Jag är en av de många som gillar grumlad glädje, kontrollerad passion och längtan efter det ouppnåeliga. Jag tycker att det är bra att mitt dåliga samvete över släktingar och bekanta jag aldrig träffar och saker jag aldrig gör, blir så ohanterligt till jul att jag faktiskt gör något åt det. Det är värt den stress jag får på köpet, för det känns faktiskt bättre efteråt.

Det kan tyckas patetiskt att jag konsumerar tills jag får så dåligt samvete att jag skänker bort pengar jag inte har till välgörande ändamål jag inte ens är säker på att jag tror på. Men jag tror att det är alldeles utmärkt att jag inte är konsekvent. Hade jag varit mer konsekvent än jag redan är vore jag fanatiker och därför skiter jag faktiskt i att jag inte får mitt julfirande att gå ihop med vare sig mina religiösa eller mina politiska åsikter.

Förträngning, ytliga nöjen och glitter i granen är nödvändigt för att jag ska orka. Dra upp mungiporna och låtsas le, det gjorde jag varje dag i ett jobbigt halvår av mitt liv, tillslut gick det av sig själv och en dag var jag glad igen.

Julen är en vacker form av vemodig högtid, en raffinerad form av förträngning.

Nu är det jul igen.

Och i vårt bottenlösa vintermörker tänds stearinljus och exakt likadana adventsstjärnor och elljusstakar i vartenda fönster och genast känns det både hopplöst tungt och en lite smula bättre. På samma gång.

God jul.

Malin bakar