Min jul som invandrare

av Liza Marklund

Jag går upp mot golfklubben under palmer och eukalyptusträd. Det är kallt idag, bara nio, tio grader. Frampå dagen lär temperaturen stiga uppåt femton, sexton, men ännu ligger morgonkylan som en disig hinna över landskapet.
Jag stiger in i kafeterian och drabbas omedelbart av servitrisens hårda och ogillande blick. Inser att jag är först.
– Ni var väldigt högljudda i fjol, snäser servitrisen, men hon kastar inte ut mig.
Någon minut senare börjar de andra dyka upp, de svenska mammorna som har sina barn på samma internationella skola som jag i södra Spanien.
Vi samlas för att planera aktiviteterna vid det skandinaviska bordet på skolans årliga julbasar: skolan, som har 700 elever från 46 olika länder. Julbord ska vi ha, med skinka och köttbullar och prinskorv och glögg och pepparkakor och så Janssons frestelse förstås.
Vi blir många, så vi flyttar ihop borden. Servitrisen blänger, fast hon borde vara tacksam. Vi är de enda gästerna i lokalen. Nästan alla dricker vi kaffe med mjölk.
Det slår mig hur oerhört lika vi är. Åldern är odefinierbar mellan 30 och 50. Alla, undantagslöst, har blont hår som är långt eller halvlångt. Smala kroppar i tunna, stickade koftor eller tröjor. Öppna ansikten med en aning smink, som om vi klätt oss i en uniform: Den Skandinaviska Kvinnan.
Det är så här vi ser ut.
Det är så här vi definierar oss själva.
Vi delar upp göromålen på klassist svenskt manér. Någon skriver och förslagen kastas fram: Jag tar prinskorv! Min man gör glögg! Jag kan ta med halmtomtar!
Servitrisen är uppenbart provocerad. För henne är vi ett gäng utlänningar som alla ser udda ut på ett likartat sätt och kacklar obegripligt på en rotvälska som ingen begriper.
Jag erbjuder mig att baka kanelbullar.

Senare på förmiddagen kör jag ner genom dalen, bort till en bakgata i utkanten av San Pedro de Alcántara. Bakom en restaurang, som är tom just nu, ligger en affär med svenska varor: Bullens pilserkorv. Marabou mjölkchoklad. Bregott och ströbröd, saltlakrids och svenska kvällstidningar.
Kvinnan i affären heter Karin. Hon är blond och smal och bär något stickat. Vi har aldrig träffats förut, men talar som om vi vore gamla vänner.
Jag blir överlycklig när jag hittar hallonvinäger på en hylla nära golvet.
Några spanska tonårstjejer går förbi på trottoaren utanför. De kastar en hastig blick in i restaurangen, deras blickar är tomma. De ser oss inte. De har antagligen gått förbi här tusen gånger och vet förmodligen inte att det finns en svensk affär här inne, och om de visste så skulle de inte bry sig för varorna är ointressanta – på samma sätt som jag inte noterar de utländska små speceributikerna på bakgatorna i utkanten av Stockholm.
Ser jag någonsin de där männen som sitter därinne? Männen med sina mörka ansikten och bruna kläder? Som säljer udda konserver och neonfärgad läsk?
Ibland. Ibland ser jag dem, när jag orkar.

På kvällen bakar jag bullar.
De blir stenhårda.
Jag glömde att det spanska mjölet är kompaktare än det svenska, att man inte kan följa receptet i Vår Kok Bok. Tack och lov köpte jag massor av jäst. (Dansk, det fanns ingen svensk). Vid halv elva drar jag igång en sats till. Är klar klockan ett på natten.

Det skandinaviska bordet ligger längst in i hörnet i det som vanligtvis är skolans matsal. Ryssarna säljer vodka och blinier med kaviar vid bordet intill. Holländarna håller till ute på terrassen och grillar kycklingspett.
Besökarna väller in. Framåt lunchtid är det svart av folk vid det skandinaviska bordet. Jag och Annica turas om att steka köttbullarna.
– What’s this? Que es? frågar besökarna och petar på sillen och gravlaxen, och sedan tar de små bitar och provar, och sedan kommer de tillbaka.
– Det skandinaviska bordet har den godaste maten, säger en brittisk herre som antagligen tagit både en och två turer borta hos ryssarna.
Jag blir så glad att jag nästan kysser honom, för aldrig har det svenska varit så viktigt för mig som när jag inte längre kan ta det för givet.

Anette, Charlotte, Annica och Amanda vid det skandinaviska julbordet.

Någon finanskris märktes inte i försäljningen av knäck och julskinka vid vårt skandinaviska bord på skolans julbasar. Drygt 1600 euro sålde vi för – pengar som går till upprustning av skolbyggnaderna eller något annat behjärtansvärt.

Däremot var finanskrisen allestädes närvarande i diskussionerna och samtalen bland borden och vid lotteristånden.
– Vi kommer inte ur den här recessionen förrän vi gått igenom ett tredje världskrig, sa en av papporna, amerikanske Mark som jobbade på Wall Street under hela 1990-talet.

– Lågkonjunkturen 1908 höll i sig ända tills första världskriget var över. Depressionen på 30-talet släppte egentligen inte förrän efter andra världskriget. Den här kommer att hålla i sig tills vi har använt upp alla de vapen som ligger oanvända överallt, sa pappa Mark och tog en pepparkaka till.

Skolan i södra Spanien.