Fant firar med fyra filmtips inför julen
Mikael Fants debutroman Grundläggande genetik utsågs till en av årets bästa böcker av Södermanlands Nyheters recensent Micael Olsson. Vi lät Micke fira loss genom att bjuda på fyra filmtips inför julen. Inte helt oväntat blev det mycket franskt, och mycket 1960-tal, på listan.
”Julen är vid sidan av en kristen och en kommersiell högtid även en kulturens högtid, med tonvikt på film. Många är de länder där man av tradition går på bio kring julen; här i landet också, även om det kanske inte riktigt fått samma fäste som i t.ex. Frankrike. Men många timmar under julen tillbringas nog med att däst försöka smälta maten framför en film i tv-soffan. Med risk för att framstå som både en gubbstrutt och en kultursnobb tänkte jag rekommendera tre franska och en fransk/italiensk film från en epok som ligger mig varmt om hjärtat, som alternativ till Ensam Hemma 4 eller vad nu tv-tablån erbjuder. Två av dem omnämns i min debutroman Grundläggande genetik, och de av er som redan läst den boken inser säkert att epoken jag talar om är 1960-talet.
1960-talet var en unik och glatt upprorisk kulturell glansperiod, omfattande ungefär 15 år mellan säg 1958 och 1973, efter det att efterkrigstidens förklarliga men räddhågset neurotiska kärnfamiljskonservatism hade börjat luckras upp och innan det extroverta upproret slutgiltigt förvandlats till elitkulturellt navelskåderi och politiskt skäggig dogmatism och därigenom fullkomligt marginaliserat sig självt. Den epokens och den generationens glädje och hämningslöshet kom sig naturligtvis av den trösterika tanken att bomben skulle falla endera dagen och att de alla skulle dö unga. Min bild av perioden är såklart extremt romantiserad, men ni får förlåta mig. Jag missade ju alltihop, född 1971 som jag är.
Nåväl, här finns något för alla: komedi, action, kärlek och … ja, vad ska man kalla det … splatter? Hyr, köp eller önska i julklapp! Mycket nöje!”
Min Onkel (Mon Oncle) av Jacques Tati, 1958
Tatis höjdpunkt och kanske filmhistoriens bästa komedi. Den underfundiga slapsticken från föregångaren Semestersabotören möter civilisationskritiken från efterföljaren Playtime och det slår gnistor hela tiden. Tidens frustande modernism och framtidsanda häcklas av Tati, men med kärlek. Jag har sett den minst tio gånger och upptäcker fortfarande nya grejer. En extra dimension nu såhär 50 år efteråt är den nostalgi man som tittare kan känna för den oskuldsfullhet som tidens modernism är präglad av medan Tati försökte kritisera vad han uppfattade som kyla och cynism.
Till sista andetaget (À bout de souffle) av Jean Luc Godard, 1960
Jean-Paul Belmondo personifierar begreppet ”hopplöst charmig” och Jean Seberg är snyggast i världen. Verkligen. Storyn är väl inget att hänga i julgran direkt (smågangster med Humphrey Bogart-komplex råkar ha ihjäl en polis, försöker undkomma och umgås med en flickvän), men allt annat! Bilderna, klippen, coolheten, bristen på moral, tragiken! Belmondo! Jean Seberg (vars tragiska livsöde ger en hjärtknip när man ser henne, helt ung och relativt oförstörd)!
En man och en kvinna (Un homme et une femme) av Claude Lelouch, 1966
Kanske inte har åldrats lika behagfullt som övriga filmer i sällskapet, men fortfarande en fantastisk kärleksfilm. Spelar dessutom en viktig roll i min debutroman. Anouk Aimée är bedårande vacker änka, Jean-Louis Trintignant snygg och tyst änkling och dessa två träffas på sina respektive barns internatskola och tillbringar hela filmen med att nå fram till varandra. De av er med yngre barn kan kanske finna tröst, speciellt såhär i juletider, i att se en film där barnen hålls tysta och lugna i ocurlat koppel och inte topprider hela familjer. 😉 Och icke att förglömma, det fantastiska soundtracket av Francis Lai och Pierre Barouh – det sköljer bort alla stalledrängar och stålande stjärnor lagom tills att ni tröttnat på dem.
Brakfesten (La Grande Bouffe) av Marco Ferreri, 1973
Bör kanske inte ses direkt efter julbordet om man inte är väldigt självspäkande lagd. Fyra rika och lyckade män i sina bästa år, piloten Marcello (Mastroianni), domaren Philippe (Noiret), kocken Ugo (Tognazzi) och tv-chefen Michel (Piccoli) samlas i Philippes hus, för att ha trevligt tillsammans under några dagar, laga mat och äta ihjäl sig. De lyckas. Symboliken är uppenbar redan från början, och dessa mästerskådisars förfall och ändalykt är en fröjd att följa, och bör dessutom ge lite lagom dåligt julsamvete framåt nyår när föresatser och löften inför det nya året ska formuleras!
En riktigt God Filmjul till er alla önskar
Mikael Fant