Följ oss på sociala medier:
”Författaren är väl insatt i tidsandan och kvinnohistorien. Mönstret le...”Läs mer
”Sara Lövestam är en gudabenådad ciceron i vårt svenska språk, och tack...”Läs mer
”Romandebutanten Moa Gammel Ginsburg lånar Hjalmar Söderbergs hundra år...”Läs mer
” Författaren behärskar sitt hantverk. ... Jonasson låter sina skrönor ...”Läs mer
”Återigen har författar- och advokatparet skrivit en roman om händelser...”Läs mer
”Jan Guillou går hur som helst lyckligt i mål med sin uppgift....”Läs mer
”Det är verkligen rappt berättat och det märks att författaren inte vil...”Läs mer
”Johan Erlandsson, till vardags journalist på Kommunalarbetaren, har gj...”Läs mer
”Oerhört spännande hela vägen in i mål.”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Boken Lärarinnan är både allvarlig och rolig. Och den är både tankeväc...”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Det är välformulerat och vasst, men också plågsamt och ibland nästan o...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

En liten bön i jul

av Anne Holt

Anne HoltDet finns en grupp människor som borde ha yrkesförbud från den 1 till den 24 december varje år. De kallar sig inredningsarkitekter eller inredningskonsulter eller helt enkelt dekoratörer, beroende på om de har skaffat sig en utbildning i hur man ska få andras hem att se så lika varandra ut som möjligt.
Det säger sig själv att inredningsarkitekter på kort tid skulle göra sig själva arbetslösa om de inte ändrade smak hela tiden. Därför gör de det. Själva har vi till exempel rostfritt stål mellan över- och underskåpen i köket. Det är kvar efter den förre ägaren till huset, är förfärligt opraktiskt och dessutom inte särskilt snyggt. Det är sååååå 1999, sa en inredningskonsult till oss när vi övertog huset. 2000 var självklart det avlånga, gammaldags kaklets år, medan 2001 introducerade glas med målad baksida. Och så gick konsulten på fram till vår tid och ville nu sätta parkett på väggarna. Tackar som bjuder, svarade jag, men det enda jag kan tänka mig som är mer opraktiskt än rostfritt stål över en diskho måste vara parkett!
Vi lät det rostfria stålet vara kvar. Det är bara att vänta ett par år till så är vi hypermoderna igen. Eller ”retro” som visst ska vara ännu bättre.
Jag vill i och för sig inte dessa människor något ont. De får hålla på, de som alla andra. Men inte nu i den fina jultiden. Den gör de allt för att förstöra. I alla år har jag fört ett eskalerande krig mot dessa påfåglar som gör allt de kan för att ta färgen från julen. Ta historien ifrån den, ta familjens traditioner och själva julens innersta ande från oss alla. Julen är mer än något annat berättelsen om familjen, på gott och ont, sekulär eller kristen. På julen ska livet summeras, man ska se framåt och bakåt och särskilt det sistnämnda. Julen är därför inte snygg. Julen är slitna flätade korgar som du gjorde när du var liten, barnens surrealistiska stjärnor, det är en fågel i lättmetall som någon gav dig i dopgåva för femtio år sedan – den har tappat alla fjädrarna och det mesta av färgen, men bär trots det med sig en historia som du inte vill gå miste om. Julen är saker du gjort tillsammans med någon du en gång tyckte om och som du inte längre ens känner. Julen är en explosion i glädje och konflikter och kärlek och ensamhet och gemenskap, och är från och till ett rent helvete.
Julen är nämligen själva livet.
Inredningskonsulterna har inte förstått detta.
De tror att julen är enfärgad. Till nöds kan de sträcka sig till två.
De tror att julen är modern, dessa inredningstyranner. De inbillar sig att det är möjligt att göra en vacker jul. I rött och guld, kanske, och julpynt som är inköpt tre veckor tidigare och som matchar varandra. Jag ser dem närma sig mina vänner, inredningskonsulterna, de nästlar sig in i 50-något-människornas hem där barnen har blivit stora och julkrubban av piprensare och flirtkulor inte längre passar in med de nyinköpta vita sofforna. De ordnar design-jul överallt runt omkring mig, dessa fördömda besserwissrar, i skinande vitt med en touch av silver, i rött och guld eller till och med – tro det eller ej: för något år sedan blev jag inbjuden till en vän kvällen före julafton och då han släppte in mig uppenbarade sig julgranen – i SVART! Svarta änglar, kolsvarta stjärnor, glänsande svarta Jacobsstegar. För ett ögonblick trodde jag att killen, över en natt, hade blivit satanist. Men nej. Han hade fått hjälp, sa han. Hjälp!
Så jag ber till den Gud jag aldrig har trott på:
Låt mig få styrka att aldrig tro att julen ska se snygg ut. Låt mig sätta upp jultomten med släde och renar på garagetaket, i blinkande, mångfärgade ljus. Låt mig hedra alla änglarna i papp och papper, tillverkade av familjens barn under snart hundra år, vinglösa och fula, med rester av glitter kvar. Låt mig glädjas över de till hälften söndertrasade flätade korgarna, som har använts om och om igen sedan jag gjorde dem själv för 45 år sedan. Låt mig packa upp min mors barnsliga pynt från andra världskriget, min mormors från det första. Låt mig för alltid med övertygelse kunna säga till en sexåring att hon har gjort det vackraste Jesusbarnet jag någonsin sett och hänga honom mitt i vardagsrummet, hela julen.
Detta är min bön och jag hälsar er alla med den: Ha en riktigt osnygg, vidunderlig jul!