Ann-Marie Skarp om genrefrågan – Gömda

Liza Marklunds mångåriga och djupa engagemang för misshandlade och förföljda kvinnor är väl känt. Berättelsen om ”Mia” följer till punkt och pricka den politiska linjen och Liza Marklund skapade en allmängiltig bild av hur vidrig verkligheten kan te sig och skruvade på så sätt upp verkligheten till fiktion med Mias berättelse som ramhandling.
Den politiska effekten av boken uteblev till en början, när den gavs ut på Bonnier Alba 1995. Men efter Liza Marklunds dundergenombrott med romanerna ”Sprängaren” och ”Studio sex” föreföll det som en bra idé att göra ett nytt försök med ”Gömda”. Den här gången lyckades det och boken fick ett mycket stort politiskt genomslag.
Ingen har bestridit den generella, ”politiska” sanningen i ”Gömda”. Allt borde därmed vara frid och fröjd. Liza Marklund skrev en bok som gjorde världen något bättre och mer kan en politiskt syftande författare inte önska sig.
Ändå svallar nu indignationsvågorna höga mot alla de faktiska ”sakfel” som journalisten Monica Antonsson med imponerande flit grävt fram genom att jämföra den journalistiska verkligheten kring personen ”Mia” med den litterära verkligheten kring dokumentärromanens ”Mia”.
Det är en lika ovanlig som omöjlig granskning. På samma sätt skulle man, om man hade tid, kunna upprätta protokoll över ett stort antal samtidsromaner i såväl den dokumentära stilen som den mer litterärt fiktiva. Alla författare som jag räknat upp, utom möjligen Defoe, har i sina lanseringsintervjuer och liknande sammanhang intygat att deras romaner är ”sanna”. Det är en vedertagen del av denna litterära genre. Men hur vore det möjligt att granska eller kontrollera allt detta?
Förmodligen bygger hela detta missförstånd på orden ”en sann historia” på bokens omslag. För oss i förlagsvärlden var uppenbarligen den signalen (dokumentärroman) mycket tydligare än för allmänheten. Det misstaget kommer nog varken vi eller andra förlag att göra om i framtiden.
Ann-Marie Skarp
Förlagschef Piratförlaget