Följ oss på sociala medier:
”"... handfasta tips finns i de allt mer populära skrivarhandböckerna. ...”Läs mer
”Boken är skriven i ett högt tempo och händelserna avlöser varandra. .....”Läs mer
”Sverigevänner lyfter fram internets betydelse bättre än något annat ja...”Läs mer
”… detta och mycket annat tar plats i boken, där Guillou skickligt bala...”Läs mer
”Morgan Larssons språk känns igen från radion, och det är en prosa som ...”Läs mer
”Livet som singel och 45 mitt i verkligheten beskrivs på ett sådant sät...”Läs mer
”Tolvåriga Elvira och hennes mamma fyller den här romanen, som är debut...”Läs mer
”Att en grammatikbok skulle göra mig glad, det trodde jag aldrig. Men S...”Läs mer
””Kicki Sehlstedt etablerade sig på parnassen med sin debut ’Sweet Loli...”Läs mer
”Känns mycket initierat och trovärdigt … Sammantaget har Anne Holt lyck...”Läs mer
”Även om den sociala miljön som skildras i "Historien om ett anständigt...”Läs mer
”Listig story effektivt berättad … effektivt i korta välformulerade kap...”Läs mer
”… ett effektivt litterärt grepp, att leka med dikt och verklighet och ...”Läs mer
”Jag tycker att detta är en mysig och bra bok. Boken har...”Läs mer
”Mycket bra spänningsdebut … Snarare ett juridiskt drama än en regelrät...”Läs mer
”Redan från första sidan dras jag in i Julias liv och blir...”Läs mer
”Fantastiskt!!! … Dessa böcker är bättre än juveler! De är flykter från...”Läs mer
”Sträckläsning om skräck, osäkerhet och en massa kärlek.”Läs mer
”En perfekt bok för den som inte kan välja mellan klassisk polisroman o...”Läs mer

Liza Marklund svarar på kritiken: Fakta och lögner om ”Gömda” och ”Asyl”

Publicerad på Newsmill.se 11 januari 2009

Då jag precis har återkommit efter en längre julresa inser jag att debatten kring omständigheterna gällande mina och Maria Erikssons böcker ”Gömda” och ”Asyl” rasar vidare på bloggar och även i en del traditionella medier. Eftersom det råder en del missuppfattningar och feltolkningar i diskussionen vill jag klargöra några avgörande fakta i frågan.

”Gömda” och ”Asyl” är böcker som, från min sida, båda är delar av ett uttalat politiskt projekt. I hela mitt yrkesliv har jag bevakat frågor kring kvinnors och barns rättigheter, och jag har gjort det på en rad olika sätt. Jag har producerat artiklar, krönikor, tv-dokumentärer och också skrivit dessa båda dokumentära romaner.

Skälet att jag valde att skriva dessa böcker är enkelt.

Hösten 1993, när jag påbörjade arbetet med ”Gömda”, hade jag skrivit en lång rad journalistiska texter om problemen med våld mot kvinnor. Sådana artiklar fyller givetvis en funktion, men efter hand fann jag själva formatet begränsande. Dels på grund av texternas avgränsade längd, men också på grund av journalistikens inneboende krav på objektivitet: också den andra sidan, alltså den misshandlande mannen, skulle förstås få ge sin syn på saken.

Den förlamande skräck, frustration och hopplöshet som de misshandlade kvinnorna vittnade om gick inte att ge rättvisa på 2500 tecken.

Därför ville jag ge en av dessa kvinnor en chans att prata till punkt.

Jag ville låta henne berätta hela sin historia utan att bli avbruten, för då trodde jag också att människor skulle lyssna.

Detta kunde jag inte göra i objektiv, journalistisk form.

För detta krävdes ett annat forum.

Tillsammans med en kvinna som jag valde att kalla för Maria Eriksson skrev jag alltså en dokumentär roman, vilket är så långt från en journalistisk text som man bara kan komma. Rent skrivtekniskt innehåller båda böckerna ”Gömda” och ”Asyl” ett enda berättarperspektiv i första person. Berättarrösten är fullkomligt anonymiserad, men hennes upplevelser grundar sig på hennes erfarenheter och ingen annans. Den är alltså inte en blandning av olika fall, utan tillhör en och samma person.

Piratförlaget har alltid sålt in boken till bokhandeln såsom ett skönlitterärt verk, aldrig som en biografi eller en reportagebok. Branschen har också alltid behandlat båda böckerna som dokumentärromaner och alltid redovisat försäljningssiffrorna på listan över skönlitterära böcker, aldrig på fackbokslistan.

På ”Gömdas” omslag står det dock att boken är ”en sann historia”. Mer korrekt hade varit att skriva ”bygger på en sann historia”. Av all den kritik som framförts är detta den jag har tagit till mig. Att boken är en gestaltad berättelse, inte något reportage, är alltså inte så uppenbart som vi trodde. Detta är en problematik som har diskuterats en del i branschen de senaste åren: att läsare uppfattar dokumentära romaner som ordagranna faktaskildringar. Magnus Persson skrev bland annat om dessa missuppfattningar i en kulturartikel i Svenska Dagbladet i höstas under rubriken ”Litteratur vilse i verkligheten”.

”Gömda” och ”Asyl” är filtrerade genom mig som författare. Jag har återgett, i gestaltad form, den berättelse som jag har fått av en annan person. Om människor har uppfattat att ”Gömda” och ”Asyl” är korrekta ner i minsta detalj, då känner de sig förstås lurade. Jag är uppriktigt ledsen för detta.

I förord, intervjuer, seminarier och föreläsningar har jag emellertid alltid gjort det helt klart att uppgifter kring huvudpersonernas bakgrunder är förändrade med syftet att skydda deras identiteter. Detta har jag lovat kvinnan jag kallar för Maria Eriksson, vilket innebär att Tryckfrihetsordningens tredje kapitel, Om rätt till anonymitet, gäller.

Jag skulle alltså riskera att göra mig skyldig till ett grundlagsbrott om jag berättade vilka detaljer jag har förändrat i böckerna i syfte att bevara mina uppgiftslämnares identiteter.

Detta är en oerhört viktig fråga för mig, eftersom den inte bara berör personerna i det här aktuella fallet, utan innefattar alla de människor som i förtroende har lämnat uppgifter till mig under hela mitt yrkesliv.

Dessa människor måste alltid, till hundra procent, känna sig säkra på att jag aldrig någonsin kommer att förråda dem.

Detta är alltså skälet till varför jag inte kan svara på frågor om vad jag har förändrat i böckerna, och vad som är ”verklighet”.

Jag kan alltså varken bekräfta eller förneka att personerna som yttrar sig i frilansjournalistens Monica Antonssons reportagebok ”Mia – sanningen om Gömda” uttalar sig om rätt personer.

Allvaret i frågan har accentuerats av att Justitiekanslern, som utreder brott mot källskyddet, just nu bedriver en förundersökning mot journalisten Monica Antonsson, som misstänks för just det här brottet.

Så vad är då sant i böckerna ”Gömda” och ”Asyl”?

En rad grundläggande fakta kan jag på rak arm bekräfta, utan att röja något källskydd.

Maria Erikssons fästman misshandlade henne, gång på gång på gång. Till slut dömdes mannen i tingsrätten för tre fall av misshandel av henne. Detta är belagt via domstolsbeslut.

Maria Eriksson och hennes nya familj trakasserades av hennes före detta fästman i sådan omfattning att socialtjänsten och landstinget gemensamt beslutade att familjen skulle lämna Marias hemstad. Detta är också klarlagt.

Under myndigheternas överinseende, och på deras bekostnad, levde sedan familjen undangömd under flera år. Detta är också konstaterat i fallet.

Kammarrätten i Stockholm slog sedan, efter en sekretessbelagd förhandling, fast att det ”i målet får anses utrett att familjen xxx för att leva ett normalt liv behöver flytta från Sverige.” Även detta finns belagt i domstolsbeslut.

Familjen levde sedan i Chile samt i USA. Den 25 februari 2003 beviljades Maria och hennes två barn asyl i USA. Jag har immigrationsdomstolens beslut framför mig, underskrivna av en amerikansk domare.

Detta är alltså fakta i målet.

Trots detta påstår Monica Antonsson att ”Gömda” och ”Asyl” bygger på lögner från början till slut. Hon hävdar att jag antingen ljuger eller har blivit grundlurad av Maria Eriksson. För mig är hela denna situation helt bisarr.

Jag är den enda journalist som har haft tillgång till Maria Erikssons sekretessbelagda akt. Den slutna kammarrättsförhandling som utredde familjens hotbild och skyddsbehov hade en åhörare: jag själv.

Inför asylrättegången i USA hade jag upprepade kontakter med Maria Erikssons juridiska ombud. Efter rättegången, under arbetet med boken ”Asyl”, gick jag, som enda utomstående person, igenom hela den över 1 000 sidor tjocka akt som asylansökan grundades på. Den innehöll, exakt som jag beskrivit i ”Asyl”, sextiotre olika rapporter, dokument, kopior, domstolsutdrag, sjukhusjournaler, läkarintyg, polisanmälningar, utdrag ur Kvinnovåldskommissionens slutbetänkande samt en lång rad andra handlingar. De var strukturerade i ett system där bevisen kallades Exhibit A, Exhibit B och så vidare upp till Exhibit Z, sedan började det om med Exhibit A1, Exhibit B1 ända upp till Exhibit K2.

Monica Antonsson påstår att Maria Eriksson aldrig varit hotad, att hon inte hade behövt lämna sin hemstad. Antonsson hävdar att hotet i stället var riktat mot Maria Erikssons make Anders. Skälet skulle vara att Anders kört över Maria Erikssons före detta fästman, ett brott Anders dömdes till ett års fängelse för.

Utan att uttala mig om innehållet i övrigt så kan jag säga detta: Denna händelse har jag fått reda på via Monica Antonssons bok. Jag har inget minne av att ha hört talas om detta tidigare. Händelsen har aldrig nämnts, vare sig i kammarrättsförhandlingen eller i det omfattande materialet i asylansökan.

Den har således inte på något sätt varit bärande för myndigheternas beslut i frågan om familjens hotbild.

Dock: har jag ljugit som inte tagit med händelsen i ”Gömda”? Är jag förd bakom ljuset? Och framför allt: har jag lurat mina läsare?

Eftersom jag inte fått några uppgifter om detta eller har läst någon dom i frågan så måste jag luta mig mot Monica Antonssons uppgifter för att svara på detta.

Enligt Antonsson friades Maria Erikssons make från åtalet om mordförsök. Rätten konstaterade, enligt Antonsson, att familjen ”varit utsatt för omfattade trakasserier” av Marias ex-fästman.

Anders dömdes för det betydligt lindrigare brottet grov misshandel.

Slutsats: familjen var utsatt för omfattande trakasserier innan Anders körde på Marias ex-fästman.

Monica Antonsson säger alltså emot sig själv i sin egen bok.

Om jag hade vetat om detta, skulle jag ha tagit med det i ”Gömda”?

Slutsatsen är hypotetisk, men svarar jag på dramaturgiska grunder är svaret tveklöst ja.

Det skulle inte ha funnits några som helst skäl att avstå från att nämna detta, eftersom tingsrättens dom (om nu Monica Antonssons uppgifter stämmer) bekräftar familjens utsatta position. Den skulle, tvärtom, ha stärkt bokens handling.

Svarar jag på juridiska grunder är svaret mer tveksamt.

Händelsen är så anmärkningsvärd att den utan tvekan skulle ha identifierat familjen.

Då den inte haft något bärande inflytande på myndigheternas behandling av familjens hotbild eller skyddsbehov hade jag lika gärna kunna utesluta den, trots att detta gjorde att själva berättelsen egentligen blev ”sämre”.

Monica Antonsson hävdar vidare, att eftersom Maria Eriksson inte hade något hot emot sig, så hade hon lika gärna kunnat bo kvar i sin hemstad. När hennes make Anders satt i fängelse blev hon lämnad i fred, helt och hållet.

Här emotsäger Antonsson sig själv ytterligare en gång.

Enligt hennes egna uppgifter fattar nämligen myndigheterna sitt beslut och Maria och barnen skickas bort medan Anders fortfarande avtjänade sitt fängelsestraff.

Varför tog myndigheterna detta kostsamma och dramatiska beslut om allting var så lugnt och fridfullt?

Bland de dokument jag förfogar över finns dessutom ett beslut om besöksförbud mot Maria Erikssons före detta fästman. Det är daterat den 24 maj 1989 och underskrivet av en distriktsåklagare vid åklagarmyndigheten i Maria Eriksson hemtrakt. Skälen för besöksförbudet preciseras enligt följande: ”Det finns risk att (namnet på Maria Erikssons före detta fästman) kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera (Maria Erikssons dåvarande namn).”

Det är alltså, enligt åklagarbeslutet, Maria Eriksson som är förföljd.

Inte hennes make.

Monica Antonsson hävdar att i stort sett allt jag skrivit i ”Gömda” och ”Asyl” är lögn.

Jag skulle vilka vända på steken och i stället fråga: stämmer Monica Antonssons uppgifter? Till skillnad från mig så säger hon sig ju skriva en faktabok, där samtliga uppgifter ska vara korrekta.

Det finns faktiskt ett sätt för mig att svara på detta, utan att röja några källor.

Det gäller de uppgifter som Antonsson publicerat om min egen person.

Nu talar vi verkligen inte om några stora saker, men i boken finns en rad exempel som visar på Monica Antonssons slarv och, minst sagt, liberala inställning till sanningen.

Hon hävdar, bland annat, att jag fått sparken från tidningen Expressen.

Det är en ren lögn.

En av hennes uppgiftslämnare hävdar att han försökt komma fram till mig vid en boksignering i Nyköping för att ställa mig till svars, men att han inte lyckats ta sig fram.

Sanningen är att jag aldrig signerat några böcker i Nyköping.

Vidare påstår Antonsson att boken ”Gömda” släpptes av Piratförlaget år 1999. Det är ett faktafel, otroligt enkelt att kontrollera. Den släpptes år 2000.

Hon hävdar att ”Gömda” var min stora genombrottsbok, att jag har byggt hela min karriär på den. Det är inte sant. ”Gömda” sålde ingenting när den först publicerades. Den började sälja först efter att jag skrivit två bästsäljande deckare vilka är betydligt mer framgångsrika än dokumentärromanerna.

Antonsson låter människor påstå att jag hittat på hela historien i ”Gömda” för att tjäna pengar. Sanningen är att jag skulle ha tjänat betydligt mer om jag verkligen hade hittat på alltsammans (det är ju faktiskt det jag gör i mina deckare).

Så här kan jag hålla på.

En annan anklagelse som drivs av Monica Antonsson och hennes följeslagare på Internet är att medierna vägrar att skriva om hennes bok därför att de, av kollegiala skäl, håller mig om ryggen.

En snabb översikt av vad som publicerats i olika medier den senaste månaden motsäger även detta argument.

Expressen har, vid olika tillfällen, publicerat två stort uppslagna artiklar i frågan, en krönika på ledarplats samt ett flertal kortare texter.

Aftonbladet har publicerat uppslag, förstasida, löpsedel, recension samt ett flertal krönikor.

TV4 har haft inslag i Nyheterna, vilket följdes upp med 21 minuters inslag och intervju i Nyhetsmorgon dagen därpå.

Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan, Tidningarnas Telegrambyrå och Göteborgs-posten har alla skrivit om boken, liksom Mariestads-Tidningen, Borlänge Tidning, Helsingborgs Dagblad, Skaraborgs Allehanda, Värmlands Folkblad, Nerikes Allehanda, Sydöstran, Nya Wermlands-Tidningen, Borås Tidning, Katrineholms-Kuriren, Landskrona Posten, Gotlands Tidningar, Östgöta-Correspondenten, Mora Tidning, Mitt i Järfälla, Mitt i Vallentuna, Mitt i Värmdö, Mitt i Västerort, Mitt i Söderort, Mitt i Haninge, Dala-Demokraten, Eskilstuna-Kuriren och Piteå-Tidningen för att nämna några. Branschtidningar som Resumé, Dagen Media, Realtid samt Svensk Bokhandel har samtliga rapporterat om boken.

Få, om ens någon, annan faktabok har fått sådan enorm uppmärksamhet som Monica Antonssons under år 2008.

I år är det 16 år sedan jag påbörjade arbetet med ”Gömda”. De händelser jag beskrev var, redan då, nästan tio år gamla. Minnesbilderna hos de människor jag intervjuade i början av 1990-talet var luddiga redan på den tiden. De har knappats klarnat sedan dess.

Men kan jag ha missat något? Kan jag ha glömt? Missuppfattat? Självklart, men jag kan inte peka på något sådant som varit avgörande i dagsläget. Och viktigare: Har Maria Eriksson ljugit för mig?

Mitt svar är att jag aldrig har kommit på henne med en lögn. Ibland har hon blandat ihop saker. Ibland minns hon fel, exempelvis på datum eller årtal. Ibland förtiger hon saker för mig. Det har hänt någon enstaka gång.

Jag och Maria Eriksson står för de här böckerna tillsammans. Vi har gemensam upphovsrätt på bägge titlarna och har delat lika på böckernas intäkter. Vi är båda lika ledsna över att en del läsare känner sig lurade genom att boken såldes med underrubriken ”en sann historia”. Det var olyckligt. ”Baserad på en sann historia” hade varit både bättre och tydligare.

Men vi står för våra böcker. Vårt delade ansvar innebär att jag har kontrollerat och belagt att de grundläggande uppgifter som historien baserar sig på är sanna och styrkta (misshandeln, trakasserierna, flykten från hemstaden, tiden under jorden, emigrationen från Sverige och asylen i USA). Maria Eriksson står för sin del av historien, för sina egna upplevelser, reaktioner, relationer och erfarenheter.

”Gömda” och ”Asyl” är hennes berättelse, ingen annans. Den är en djupt subjektiv bild av en hotad och misshandlad kvinnas helvete.

Att den inte delas av de människor som förföljde henne, oavsett vilka de är, torde knappast komma som någon överraskning.

Liza Marklund