Följ oss på sociala medier:
”Författaren är väl insatt i tidsandan och kvinnohistorien. Mönstret le...”Läs mer
”Sara Lövestam är en gudabenådad ciceron i vårt svenska språk, och tack...”Läs mer
”Romandebutanten Moa Gammel Ginsburg lånar Hjalmar Söderbergs hundra år...”Läs mer
” Författaren behärskar sitt hantverk. ... Jonasson låter sina skrönor ...”Läs mer
”Återigen har författar- och advokatparet skrivit en roman om händelser...”Läs mer
”Jan Guillou går hur som helst lyckligt i mål med sin uppgift....”Läs mer
”Det är verkligen rappt berättat och det märks att författaren inte vil...”Läs mer
”Johan Erlandsson, till vardags journalist på Kommunalarbetaren, har gj...”Läs mer
”Oerhört spännande hela vägen in i mål.”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Boken Lärarinnan är både allvarlig och rolig. Och den är både tankeväc...”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Det är välformulerat och vasst, men också plågsamt och ibland nästan o...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

Ann-Marie Skarp skriver om debatten kring Liza Marklunds Gömda (2009)

Just nu rasar en häftig debatt i såväl medierna som i bloggvärlden om sanningshalten i Liza Marklunds dokumentärroman ”Gömda”. Rent sakligt är det fråga om en ständigt återkommande diskussion i litteraturvärlden. Förra året ifrågasattes exempelvis författarna Maja Lundgren och Unni Drougge på samma sätt, dessförinnan Åsne Seierstad och Per Gunnar Evander. Och om man vill kan man gå tillbaka ända till Daniel Defoes ”Robinson Crusoe” (år 1722). När publiken upptäckte att berättelsen inte var ”sann” blev det ett herrans liv.Men vad som är nytt är hettan i den ilska och upprördhet som nu strömmar mot Liza Marklund och Piratförlaget från alla håll. Det manar till eftertanke.Att ”Gömda” är en roman och inte ett reportage har hela tiden varit självklart från våra utgångspunkter. Både ”Gömda” och uppföljaren ”Asyl” har sålts som romaner och också självklart legat på bästsäljarlistan för skönlitteratur och inte facklitteratur. Det står inte ”ett sant reportage” på bokens omslag utan ”en sann historia” av det enkla skälet att ett reportage definitionsmässigt måste vara sant.”En sann historia” är alltså något annat än ett reportage. Blandar författaren in fiktiva inslag i sitt reportage blir det nämligen fiktion. Eller ”faktion”, som den nya litteraturvetenskapliga termen lyder, alltså en blandning av fakta och fiktiva inslag.

Det är ändå vanligt att skönlitterära författare beskriver sina verk som sanna. Ernst Brunners bok om Karl XII härom året sägs vara ”sann”. Liksom Jan Myrdal på sin tid ”skruvade upp verkligheten till fiktion” i sina lovordade och, på sina håll, häftigt kritiserade och lögnstämplade barndomsskildringar. Det är en vanlig föreställning att litteraturen kan åstadkomma en annan sanning än den faktabaserade journalistiken. Man kan tänka sig en litterär sanning eller, som i Liza Marklunds fall, en politisk sanning.

Liza Marklunds mångåriga och djupa engagemang för misshandlade och förföljda kvinnor är väl känt. Berättelsen om ”Mia” följer till punkt och pricka den politiska linjen och Liza Marklund skapade en allmängiltig bild av hur vidrig verkligheten kan te sig och skruvade på så sätt upp verkligheten till fiktion med Mias berättelse som ramhandling.

Den politiska effekten av boken uteblev till en början, när den gavs ut på Bonnier Alba 1995. Men efter Liza Marklunds dundergenombrott med romanerna ”Sprängaren” och ”Studio sex” föreföll det som en bra idé att göra ett nytt försök med ”Gömda”. Den här gången lyckades det och boken fick ett mycket stort politiskt genomslag.

Ingen har bestridit den generella, ”politiska” sanningen i ”Gömda”. Allt borde därmed vara frid och fröjd. Liza Marklund skrev en bok som gjorde världen något bättre och mer kan en politiskt syftande författare inte önska sig.

Ändå svallar nu indignationsvågorna höga mot alla de faktiska ”sakfel” som journalisten Monica Antonsson med imponerande flit grävt fram genom att jämföra den journalistiska verkligheten kring personen ”Mia” med den litterära verkligheten kring dokumentärromanens ”Mia”.

Det är en lika ovanlig som omöjlig granskning. På samma sätt skulle man, om man hade tid, kunna upprätta protokoll över ett stort antal samtidsromaner i såväl den dokumentära stilen som den mer litterärt fiktiva. Alla författare som jag räknat upp, utom möjligen Defoe, har i sina lanseringsintervjuer och liknande sammanhang intygat att deras romaner är ”sanna”. Det är en vedertagen del av denna litterära genre. Men hur vore det möjligt att granska eller kontrollera allt detta?

Förmodligen bygger hela detta missförstånd på orden ”en sann historia” på bokens omslag. För oss i förlagsvärlden var uppenbarligen den signalen (dokumentärroman) mycket tydligare än för allmänheten. Det misstaget kommer nog varken vi eller andra förlag att göra om i framtiden.

Ann-Marie Skarp
Förlagschef Piratförlaget

Mer läsning:

Liza Marklund skriver själv på debattsajten Newsmill.