Lästips inför alla hjärtans dag
– Spontant kommer att tänka på Jane Eyre. Det innehåller alla ingredienser som romantiken hyllade: galningar på vinden, gamla slott, djupaste sorg och smärta sammanflätat med djupaste lycka och kärlek. Det är dimma och fukt, blixtar som slår ner i mossbelupna träd, fruktansvärda hemligheter som hindrar de älskande, missförstånd, misstankar, olust och lust. Det fantastiska med den boken, som en gång för alla gör att Charlotte Brontë skrivit in sig i litteraturhistorien, är att Jane Eyre aldrig för ett ögonblick blir ett pekoral utan ännu efter tionde omläsningen är lika gripande och äkta som vid första läsningen, som många, liksom jag, nog gjorde i tonåren. Hur lyckas hon med det? Varför blir det inte Mitt Livs Novell av detta? Och lyckas inte människan slänga in en feministfackla dessutom? Hur höjer sig Brontë, med en sådan operamässig intrig, över det ordinära och förblir sublim, storartad? Säg det, den som kan.
– Han skriver om tron på kärlekens styrka. I boken beskriver han många olika sorters kärlek: den mellan föräldrar och barn, den första kärleken, kärleken till musiken, till ordet och kärleken som inte känner några geografiska begränsningar. Samtidigt beskriver Tunström sorgen som löper jämsides med kärleken. Sorgen kan deformera människor men också liksom kärleken vara en källa till kraft.
Elin Lindqvist: Tristan och Isolde (keltisk saga)
– Tristan och Isolde; tidernas kärlekshistoria som säkert lagt grunden till många av våra sagor och berättelser om den omöjliga, förtrollade kärleken. Kanske är kärleken som starkast just i det ouppnåeliga skedet, kanske är Romeo och Julia en symbol för romantik just därför att de aldrig får varandra… I litteraturens värld behövs ofta magiska drycker, trollformler och dödens skugga för att skapa känslofylld passion och dramatik. Är det i sökandet efter det trollbindande, upplyftande och förskönade som vi smyckar våra bord med rosor, champagne, ostron och choklad? Njut i varje fall!
Malin Persson Giolito: Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
– Det är en banal historia. Handlingen är inte originell, vare sig i förhållande till andra romaner eller i förhållande till författarens egen produktion. När romanen kom ut kallades den ”konkursrealisation” av de samtida kritikerna.
En sommarförälskelse, en tonårsflirt, en ung man som är rädd för att binda sig och en flicka som är rädd för det mesta. De möts igen tio år efter den fumliga och ofullbordade romansen och missnöjda som de är med det liv de fick så drabbas de av Passionen.
Så klart. Jag var naturligtvis en av de som försvarade Lydia redan innan jag läste Till Lydia. Men jag tyckte ändå synd om Arvid, jag tyckte inte att han svek henne, i alla fall inte lika mycket som hon svek honom. Det är annorlunda nu. Numera tycker jag rätt illa om huvudpersonerna och att historien är ett riktigt pekoral. Förmodligen säger det något om mig och mitt lyckliga äktenskap. Men jag undrar om det inte säger en del om boken också. Och kanske om författaren. Som jag fortfarande älskar. Reservationslöst.
Boken ja. Den allvarsamma leken. Naturligtvis. Kan man svara något annat?
Mikael Fant: Pappersdrakar av Romain Gary
– Pappersdrakar av Romain Gary är i alla fall den senaste bok jag läst som varit riktigt romantisk. Om en fransk hantverkarson som möter dottern i en lätt bedagad polsk adelsfamilj med sommarnöje i Frankrike. Tycke uppstår efter mycket besvär, men sedan bryter dessutom andra världskriget ut. Gary har en fantastisk förmåga att laborera med känslor och krydda med ett visst mått av sentimentalitet som visserligen är på gränsen men aldrig trillar över i det värsta manipulativa Kay Pollack-schmalzet. En fantastisk författare.