Fredrik Skavlan: ”Unni säger att jag bestämmer allt det visuella, men hon ljuger”

För den erfarne illustratören och tv-programledaren Fredrik Skavlan var Unni Lindell en ovanligt krånglig ”beställare”. Att teckna hennes karaktär Mystiska Milla var som att jobba som fantomtecknare hos polisen och försöka få ner Unnis inre bilder på papper.

Har du illustrerat barnböcker tidigare?
– Ja. Egentligen tecknar jag helst för tidningar, men sist jag räknade hade jag illustrerat hela 15 böcker. Det är allt möjligt, från vuxenböcker till kokböcker och barnböcker. Till exempel illustrerade jag 2007 en helt ny utgåva av J.M Barries 100 år gamla klassiker Peter Pan.

Hur kom du i kontakt med Unni Lindell?
– Hon tog kontakt med mig med den fantastiska idén och undrade om jag kanske var den rätte för att rita Milla. Jag försökte spela ointresserad för att inte verka för ivrig. Den taktiken funkade.

Varför ville du jobba med boken Mystiska Milla?
– Av två skäl: för det första gillade jag Unnis idé om att alla textilier runt omkring oss kan visa sig vara spöken på natten. För det andra gillar jag Unni.

Hur går du till väga när du ska illustrera en bok? Hur börjar arbetet?
– Början är faktiskt värst. Då går jag runt ritbordet och hittar tusen ursäkter för att inte rita den första teckningen. Men jag tror att jag kanske tänker i den fasen, utan att jag helt förstår det själv…

Bestämde du och Unni tillsammans hur Milla skulle se ut eller är det helt ditt val?
– Unni säger att jag bestämmer allt det visuella, men hon ljuger. Milla, till exempel, hade jag tecknat helt annorlunda först. Alla var nöjda, förutom Unni. Då fick jag rita hundra nya skisser. Jag kände mig som en fantomtecknare hos polisen och Unni var vittnet som sett det där spöket på riktigt. 

Illustrationerna i Mystiska Milla har en lite naivistisk ton, är den typisk för dig?
– Haha! Det är inte meningen att det ska vara ”naivistiskt”, kanske kan jag inte rita bättre? Men jo, stilen som du ser är min. Främst av allt är nog Milla-teckningarna lite nostalgiska. Jag använde de tekniker jag gjorde för att skapa känslan av hur barnböcker såg ut när jag själv var barn.

Vad ville du förmedla med illustrationerna?
– För mig handlar tecknandet mycket om att skapa hela personligheter, karaktärer – det rätta leendet, den rätta blicken. Den här gången var utmaningen att jag skulle teckna något som redan fanns inuti Unnis huvud, och som hon var väldigt bestämd med hur det såg ut. På så sätt var det lättare att jobba med J.M Barrie, ha ha.

Du har ju en framgångsrik karriär som programledare – vilket behov fyller tecknandet för dig?
– Det var tecknare jag ville bli hela min uppväxt, programledarskapet är något jag bara hamnade i. Det är viktigt för mig att inte behöva vara på TV för att känna mig lycklig och då är det en skön kontrast att sitta vid ritbordet.

Den svenska publiken känner dig främst som programledare i TV. Tror du att du kommer att bedömas hårdare som tecknare på grund av det? Att recensenter tänker att ”jaha, den där programledaren får säkert illustrera barnböcker bara för att han är känd”.
– Jodå, men jag illustrerade ju barnböcker långt innan jag blev känd. Däremot får jag ibland påfallande mycket uppmärksamhet jämfört med andra barnboksillustratörer. Det har nog inte bara med mina teckningar att göra…

Vilken av dina olika karriärer, programledare/tecknare/skribent, är viktigast för dig?
– Det jag just då håller på med är viktigast.