Tystnaden – Mats Örneborg
På sajten Kapitel1anordnar medlemmarna ibland spontana skrivartävlingar på olika ämnen. I mitten av maj vann Mats Örneborg en tävling, där medlemmarna själva röstade fram vinnaren, om vem som kunde skriva den bästa skräcknovellen. Här är vinnarnovellen i sin helhet:
”Tystnaden ute på torget var så massiv, att den nästan värkte i öronen. Han reste sig ur soffan och gick fram till fönstret. Groteskt. Kullerstenarna skymtade mellan kropparna som låg utspridda; en svart hund sprang omkring och nosade på liken. Vad var klockan? Han gick ut till köket. Väggklockan hade stannat men de digitala siffrorna på spisen fortsatte sin vandring in i framtiden. 13.40. Han suckade. Gick tillbaka till vardagsrummet. Mamma och Lena hade varit döda i tre dygn vid det här laget. Han betraktade deras ansikten. Mamma låg på golvet; Lena satt ihopsjunken på den bruna fåtöljen. Märkligt, tänkte han. Märkligt hur befriande döden kunde tyckas vara. Deras ögon var tomma på innehåll men i ansiktena tycktes ett nästan roat uttryck ha svetsats fast i dödsögonblicket. Varför? Döden hade alltid för honom varit den ultimata meningslösheten; ett okuvligt slut utan någon som helst förklaring eller mening. Han mindes den där gången när han var i sexårsåldern. Han stannade sin cykel vid grässlänten. Den döda duvan som låg där var så stilla. Ögonen var borta och ögonhålorna tycktes skrika ut det som redan var självklart: här är allting slut; borta; definitivt. Han hämtade en pinne som låg bland fimpar och pappersskräp en bit bort. Gick tillbaka och petade på den döda fågelkroppen. Vad hade han väntat sig, egentligen? Efter någon minut petade han på den igen. Vände kroppen och ryggade tillbaka. Feta, vita maskar krälade i bukhålan. Deras aptit verkade omättlig; omöjlig att hejda. Han kastade sig upp på cykeln och trampade iväg; fort; bara bort. Ända sedan dess, egentligen så länge han tyckte sig minnas, hade döden verkat vara något som skulle ske på hans personliga bekostnad. Och det retade honom. Han tittade på mamma igen. Jävla idiot, tänkte han. Varför i helvete ser du road ut?
Tre dygn. Det fanns inte mycket kvar i frysen. Hur många fanns det där ute, egentligen? Hans egen immunitet var ju uppenbar. Men han hade inte sett en enda levande människa på åtminstone två dygn. Nätterna hade varit fyllda med ett uppmärksamt lyssnande men inte ens vid gryningen, hördes några fåglar. Men hundarna då? Han hade sett många hundar. En av dem, en schäfer, hade ätit på en tant i blommig klänning. Fler hundar hade kommit efter hand och hennes kropp var nu både halvrutten och naggad av hundarnas tänder. Hon låg vid stolpen där Socialdemokraterna brukade ha sin valstuga. Den han och Fredrik hade kastat vattenbomber mot från balkongen. Från balkongen hade de också skjutit med Fredriks luftgevär. Skjutit ovanför människors huvuden. Siktat på plåtskyltar för att skratta åt skräcken när det small till över medborgarnas huvuden. Han flinade till men kände samtidigt ett hugg i bröstkorgen. Det var väl slut nu. Men han var ju inte en hund. Varför bara han och hundarna?
Han gick ut på balkongen och tittade på tantens kropp. Uppäten av hundar. Det var väl egentligen ingen skillnad mot maskarna i duvan, tänkte han. Ändå kändes det annorlunda. Konstigt. Hundarna gjorde ju bara det som maskarna gjorde. Såg till att överleva. Vad skulle han själv äta, när maten var slut? Solen stack honom i ögonen. Den gömde sig bakom en disig sky men när han tittade precis bredvid den, såg han dess vandring över himlen. Det skulle väl bara fortsätta, tänkte han. En planet fylld av döda människor. Och hundar. Varje morgon skulle solen gå upp i öster och långsamt sprida ut sitt ljus över kroppar och tysta byggnader. Varje kväll skulle skuggorna förlängas för att till slut förenas med det smygande mörkret. Men ingen koltrast skulle sitta på hustakens antenner; nattens ljud skulle inte finnas längre. Bara ljudet av nagelhårda klor som trippade fram över kullerstenarna.
Han gick in igen. Kände att han var kissnödig. I badrummet tittade han på alla burkar och behållare. Vad var de värda nu? Antirynkcremer; mjällschampoon; fuktighetsbevarande lotion. Han tog en av flaskorna och läste på baksidan. A-vitamin, Paraffinum Liquidum; Glycerin; Urea; Cetyl-alcohol…. Bevarar huden mjuk och smidig. Bevarar? Han gick ut i vardagsrummet. Tittade på mamma. Han satte sig på huk invid henne. Klämde ut en sträng av krämen i sin hand och smorde försiktigt in hennes ansikte. Hennes kalla hud kändes tung och trög. Men efter behandlingen fick den mer lyster. Han suckade. Reste sig och gick tillbaka till badrummet. Vattnet fungerade fortfarande. Han knäppte upp gylfen och kissade. Urinen var mörkgul; han måste dricka mer.
Han la sig på sängen i sovrummet. Det var något som hade förändrats. Han stirrade i taket. Någonting var annorlunda men han kunde inte sätta ord på vad som hade hänt. Han blundade. Ventilationen. Det lät inte längre från ventilhålet i väggen. Han öppnade ögonen igen. Den runda plastkåpan över ventilhålet hade inte längre något uppdrag. Han reste sig och gick fram mot väggen. Stod still ett slag. Sedan hämtade han mammas klädstol och ställde den vid väggen. Klev upp; satte örat intill ventilhålet. Alldeles tyst. Han klev ned igen, ställde tillbaka stolen och la sig på sängen. Det var ju så det måste bli, tänkte han. Bit för bit; detalj för detalj. Allting skulle upphöra. Allt utom solen; månen och hundarna.
Om han hade varit en del av en vind, tänkte han. Tillsammans med de andra skulle han då ha kunnat fara fram obehindrat; undersöka, utforska. Stanna till någon gång, utforska mer noggrant; sedan ta fart igen, riva med sig några löv. Bara för att retas. Men nu var han ingen vind, bara stiltje. Han suckade. Hur fan skulle han göra?
Fyra dygn. Han hade på morgonen prövat att vända på mamma men ryggat tillbaka när han kände en sötsur, svavelaktig dunst komma upp från baksidan av hennes kropp. Hon började ruttna. Så klart. Bakterierna levde fortfarande. Nu var de tre. Det var han; hundarna och bakterierna. Det var ju så allting hade börjat. Cyanobakterier i de oändliga haven. Livets första molekyler; separerade men i beredskap för att processa; sammansmälta; utvidga. Ett evigt mekano; ständigt på gång, ständigt växande. Men nu hade finansiären satt stopp för bygget; i stället skulle sönderdelandet dominera. Men allting kunde ju inte ta slut; någonstans måste den minsta delen bli kvar. Han mindes sina funderingar kring universum. Han var väl i tolvårsåldern kanske. Tanken på en oändlighet kändes omöjlig. Men bakom ett slut måste det ju också finnas något. Känslan i magen var likadan nu som då. Men i dag var han bättre på att förtränga den.
Han gick ut i köket. Öppnade frysen och suckade. Dafgårds broccoligratäng. Den sista. Han stängde dörren som sögs in mot gummilisterna med ett susande ljud. Elen fungerade fortfarande. Radion? Han hade inte kollat radion på fyra dagar! Han skuttade fram till arbetsbänken bredvid mikron, där radion stod. Varför hade han inte tänkt på det? Inte TV:n heller! Fan så korkat. Han slog på strömmen till radion. Nej, bara susande. Han valde P1, P2; P3, P4. Bara brus. Han slog på autotuningen. Den stannade på Mix Megapol. Musiken strömmade ut. Han kände hur han blev varm om kinderna. Han satte sig på golvet och stirrade på radion. Minuterna gick. Efter en kvart bröts musiken och en kvinnlig röst förkunnade att kanalen bjöd på fyrtio minuters musik nonstop. Sedan började musiken igen. Han sjönk ihop. En slinga. Så klart. Datorer ruttnar inte, de smittas av andra sorters virus. För några sekunder kände han en vrede växa inom sig. Han bestämde sig för att inte kontrollera TV:n, inte nu.
Fem dygn. Nu var maten definitivt slut. Han gick fram till fönstret. Några av kropparna där ute började se allt mer groteska ut. Uppblåsta; blåskimrande. Det hade varit en märklig infektion. Människor dog i steget. En av männen hade han sett i sin dödskamp. Han hade kommit gående; vansinnig av törst och navigerande mellan liken som redan låg där. Hans steg hade varit stapplande och till slut gick han ned på knä. Han hade krupit kanske tjugofem meter; sedan lagt sig ned. Först på mage, sedan vänt sig över på rygg. Slickat sig kring munnen. Efter några minuter hade han blundat och det såg ut som att han hade dött. Men efter kanske tio minuter, hade han börjat rycka i armar och ben. Ögonen var slutna hela tiden och ryckningarna pågick i en evighet men det var nog inte mer än några minuter. Sedan tog det slut. Nu var han uppblåst och ena armen var halväten av hundarna. Tänk om det gjorde ont? Man vet ju inte. Ingen berättar om sina upplevelser av döden.
Han gick ut i vardagsrummet och öppnade ventilationsfönstret. Det var varmt. En vindfläkt förde in stanken från de döda kropparna där ute. Han stängde fönstret igen. Suckade. I sin fantasi kände han doften av törved och nyfångad fisk på sina händer. Han blundade. Hörde skratten och ropen; ölburkarnas pysande och livets alla märkliga ljud. Kurrande magar; pruttar; rapar; hostningar. Men nu var det så tyst.
Under mamma hade en ljusröd vätskesamling börjat sprida ut sig. Hennes händer och tår var svarta. Lenas ansikte började tappa formen; hennes underläpp såg svullen och köttig ut. Han gick ut i hallen och ställde sig framför den avlånga väggspegeln. Han såg ut som vanligt, precis som vanligt. Men till vilken nytta?
Hissen fungerade fortfarande. Först tog han fel nyckel men sedan blev det rätt och han försökte öppna dörren till piskbalkongen. Den verkade sitta fast och han var tvungen att trycka upp den med sin kroppstyngd. Han såg en rödsvart arm. Någon låg där alltså. Han knuffade upp dörren så mycket att han kunde slinka ut. Tant Jonsson. Vad fan hade hon gjort där? Det fanns ingen matta på piskställningen. Till och med här uppe luktade det lik. Han svingade sig upp på piskställningen. Därifrån kunde man hoppa och ta tag i takkanten och sedan klättra upp på husets yttertak. Han satte sig ett slag på taket. Såg sig omkring. Inga fåglar; inga flygplan. Bara solen; vinden och likstanken. Ett annat liv eller kanske var det egentligen livet som det skulle vara. Vi var bara gäster, tänkte han.
Han gick fram till takets ytterkant. Tittade ned på torget. Kropparna låg där och två hundar rotade i buken på ett manligt lik. Ungefär där skulle han landa. Han höll andan när han föll så att han skulle slippa stanken i fartvinden.”