”När morbror Hans sade att han ’läst värre skit’ förstod jag att jag lyckats”

 

Blanda en deciliter Arto Paasilinna, lite Röde Orm, en skvätt Soldaten Svejk och tillsätt två kryddmått Forrest Gump så har du Jonas Jonassons debutroman Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

Boken är en spännande historia om hur hundraårsjubilaren Allan Karlsson rymmer från sin egen hundraårsfest och ger sig ut på en resa i bara tofflorna på landsbygden i Syd- och Mellansverige. Resan kompliceras av att han hamnar i kläm med såväl polis som ett gangstergäng på jakt efter en försvunnen väska med knarkpengar.

– Även om det är en må bra-bok är det en må bra-bok inte helt utan komplikationer. Läsaren är helhjärtat på hundraåringens sida, Allan Karlsson är bokens verkliga hjälte. Men samtidigt borde han låsas in för dråp, vållande till annans död, stöld, urkundsförfalskning och brott mot de flesta paragraferna i den svenska djurskyddslagen, säger Jonas Jonasson.

 Kan man ha hur skurkaktiga förebilder som helst?

– Allan är sorg- och respektlös som Pippi Långstrump och aningslös och naiv som Nalle Puh. Även i en vuxenbok måste man ju få sympati för en sådan kombination.

 

Boken är också en historisk tillbakablick på flera av 1900-talets största historiska händelser, sedda genom huvudpersonens ögon. Det visar sig nämligen att Allan Karlsson själv varit med om, och orsakat, en majoritet av händelserna. Bland annat är han inblandad i utvecklandet av atombomben, är med och både planerar och avvärjer ett mordförsök på Winston Churchill och har varit god vän med både amerikanska presidenter och ryska kommunistledare.

– Jag har alltid varit intresserad av historia och det faktum att mänskligheten aldrig tycks lära sig någonting av den. Det är egentligen därför jag har valt att även låta boken vara en historisk förteckning över 1900-talet, säger Jonas Jonasson.

 

Boken utkommer i september 2009, men manuset har legat länge i den före detta journalistens och mediekonsultens byrålåda i väntan på modet att låta någon läsa den.

– Jag har egentligen varit författare hela tiden, och det är författare jag är i själ och hjärta. Från början tänkte jag bara hoppa in ett tag som journalist tills jag hade råd att författa. Sen gick det 25 år, och det blev världens längsta uppehåll från något jag inte ens hunnit börja med ordentligt.

 

Som journalist började Jonas Jonasson på Smålandsposten. Efter flera år i högt tempo på Expressen bildade han först eget konsultbolag och var sedan med att grunda den blivande mediejätten OTW. Tempot gick från högt till ännu högre i takt med framgångarna.

– Jag jobbade stundtals nästan dygnet runt och jag kan i dag inte riktigt begripa hur ett nästan färdigt bokmanus samtidigt kunde växa till sig i byrålådan.

 

Men en dag gick det bara inte längre. Jonasson gick in i väggen, blev först väldigt sjuk och hamnade sedan i något han själv beskriver som en ”evig dimma”. Ibland lättade dimman tillfälligt och då försökte han komma tillbaka till sitt gamla liv, men till slut gav han upp. Han ryckte upp sig själv med rötterna, sålde allt han ägde i Sverige och flyttade till den italiensktalande kantonen Ticino i Schweiz.

– Medelhavsklimat, italiensk kultur och schweizisk ordning. Och framför allt långt, långt från den miljö där jag blivit så sjuk. Jag satte mig under ett palmträd och gjorde ingenting. Det tog nästan ett helt år till, men sedan var jag frisk igen på riktigt.

 

Och när han var frisk på nytt behövde han något att göra. Han plockade fram det nästan färdiga manuset ur byrålådan och skickade det till vännen Lars Rixon i Stockholm, till vännerna Mikael Aspeborg och Liza Marklund i Marbella och till morbrodern Hans Isaksson i Vislanda.

– Det var nervöst, det var det. Speciellt eftersom jag valt att skicka det till kamrater jag visste skulle uttrycka sig ärligt. Mest orolig var jag inför vad morbror Hans skulle tycka, han har nämligen aldrig sagt ett snällt ord till någon i hela sitt liv. Men vännerna tyckte om det jag hade skrivit, de till och med jämförde mig med andra författare, och till min fördel! Det betydde väldigt mycket för mig. När sen morbror Hans hörde av sig och sa att: ”Värre skit har jag läst” då förstod jag att jag hade lyckats. Det är det vackraste någon någonsin hört honom säga.

 

Boken är fylld av oväntade vändningar och en absurd humor. Steget till bondkomik är inte långt samtidigt som boken är kryddad med uppfinningsrikedom och kluriga lösningar för att få historien att gå ihop. Och allt är sammanvävt med den högst verkliga och många gånger tragiska 1900-talshistorien.

– Jag är väldigt idérik, och det har jag haft stor nytta av som producent i mediebranschen. Sen är jag också intresserad av hur människan beter sig, och jag tror att det är därför det aldrig blev svårt att få ihop manuset till boken. Jag såg det som kreativ avkoppling till journalistyrket, förklarar Jonasson.

 

– Nej, mitt formella förnamn är Pär-Ola, men det är det ingen som kan uttala där jag bor*. I bästa fall blir det ”parola”, och det kan betyda ord eller uttryck på italienska. Ord Jonasson. Vem vill heta det? I värsta fall slinter tungan och det blir parolaio eller parolaccia. Och då blir jag Pratsjuk Jonasson eller Oanständigt Tal Jonasson i stället. Så jag har lånat ”Jonas” från min far. Jonas fungerar bra på italienska, och Jonas Jonasson är väl inget dumt författarnamn?

* Vid tillfället för intervjun bodde Jonas i Italien. Numera bor han i Sverige.