1960 – minnenas television
Skrivarsajten Kapitel 1 har under våren 2009 parallellt med tävlingen Bok-SM även puffat för novellskrivande. Den novell som den 1 juni hade högst snittbetyg på Novelltoppen var Alexandra Wiiks ”1960 – minnenas television”. Läs mer om Alexandra här.
Alexandra presenterar novellen så här:
”Tekniktrött?
Lätt hänt när sladdar, kontakter och manualer trängs i en oöverskådlig cocktail samtidigt som den unge entusiastiske säljarens löften ännu inte tonat ut i dina öronsnäckor. Och inget fungerar!
Då är det skönt att drömma sig tillbaka. Tänka att allt var bättre förr. Eller var det verkligen det?”
Året var 1960. OS i Rom skulle gå av stapeln med start 25 augusti och avslut 11 september.
Utbyggnaden av tevenätet hade äntligen nått upp till mellersta Norrland. Tevemasten i Vännäs hade sedan några månader varit i drift och de åtråvärda signalerna pumpades ut över landskapet. Den som var lycklig ägare till en teveapparat kunde nu njuta av skådespelet.
Så även min familj. På första parkett i vardagsrummet, mitt framför soffan stod den. Nyinköpt. En klenod, en statussymbol. Beviset på att familjen tagit steget in i den nya världen. Teknikvärlden.
OS kunde börja och en guldmedalj fick vi i alla fall njuta av. Kanot 1000 m för herrar. Gert Fredriksson och Sven-Olof Sjödelius stod för den bragden.
Att välja teveapparat hade varit ganska enkelt . I vår lilla stad fanns bara två radiohandlare och deras sortiment var lika sparsmakat som de tekniska finesserna som erbjöds på apparaterna. Bildrörsstorleken var också blygsam medan djupet på apparaten var desto ansenligare. Sammantaget var vår första teve ett smärre skåp.
Efter moget, mycket moget, övervägande hade man bestämt sig för en 20 tums TV-apparat av märket Grundig. Att valet föll på just detta skåp berodde på det bruna filter som skärmen var försedd med. De andra apparaterna gav ifrån sig ett blåskimrande sken, men så icke denna. Min mor var mycket bestämd i sitt val och far fick finna sig i att notan steg med ytterligare 150 kronor. Sluträkningen hamnade på 1295 kronor.
Tjugo tum stor, eller liten. Jämfört med dagens platteveapparater var det ett nyckelhål vi tittade i. Detta bruna filter var också den enda finess man kunde hitta i TV-världen på den tiden. Förutom av- och påknappen samt rattarna för höjning och sänkning av ljud och ljusstyrka. En tevekanal sändes och en kunde tas emot. Teveapparaten levererades färdiginställd. Allt man behövde göra var att sätta in kontakten i väggen. Och sätta upp en TV-antenn.
Antennen innebar ytterligare en kostnad. Den klurige kunde ordna det billigare. Min far ansåg sig tillhöra den gruppen. På väggen, bakom det stora skåpet som teven utgjorde satt en lång platt plastkabel. Längst upp, vid taklisten, förgrenade den sig. Det hela såg ut som ett jättelikt T. Inne i den centimeterbreda plastkabeln löpte två koppartrådar. Vid bra väderlek blev bilden hyfsad. Svart och vit var den ju ändå under alla förhållanden.
Vid den här tiden var dygnetruntteve ett okänt begrepp. Mellan 19.00 och 21.30, ungefär, kunde man beskåda Olle Björklund som läste nyheter och ett och annat underhållningsprogram. Väderleksrapporten med meteorolog Simmeläs ”kalluftsutbrott från norra Ishavet” var också något vi aldrig missade. Allteftersom kom fler och fler programidéer och tablåer. Tidigt kom Sveriges Radios julkalender och vem minns inte Humle och Dumle och Titta Leka Lära? Åtminstone vi som var barn i början av det glada sextiotalet. Mina föräldrar pratar fortfarande om Perry Mason och Helgonet, program som jag ansågs vara för liten för att se. Däremot smög vi syskon oss ut i hallen för att se de fantastiska bröderna Cartwright. Inte begrep vi mycket av intrigen, men signaturmelodin var det ös i! För att inte nämna Simon Brems glada inledning till Hylands Hörna. Där skrevs tidig tevehisoria.
På dagtid var det nästan aldrig några tevesändningar. Men då och då kunde man i det gråprickiga flimmer som mest liknade ett myrornas krig se vissa skuggningar dra fram.
”Tyskland”, brukade min far säga. Och det är klart att alla var intresserade av att se tysk teve. Eller åtminstone skuggan av den. De här tillfällena minns jag som särskilt lyckliga. Speciellt sedan Twistpåsen gjorde entré i hemmet. För far i huset, som var mycket teknikintresserad, menade att med hjälp av stanniolpapper, eller aluminiumfolie, kunde bilden förbättras. Detta var långt före den tid aluminiumfolie fanns att köpa metervis på rulle i snabbköpet. Detta var faktiskt på den tiden då snabbköpsidén fortfarande var i sin linda i vår lilla stad. Men Twistkaramellerna var uppfunna.
Runt varje godbit fanns, förutom lite plast, en liten bit guld- eller silverfärgat papper. Dessa papper var attraktiva för den som ville se tysk teve. Så vi ungar fick äta hur många vi ville mot att vi frenetiskt strök på baksidan av guldpapperet. Då lossnade nämligen ett tunt plastskikt och en tunn guldmetallglänsande foliebit blev tillgänglig. Dessa samlade far i huset ihop och lindade runt plastantennen han hade monterad på väggen. Medan han förde guldpapperet upp och ner ropade vi ”bättre” och ”sämre” allt eftersom bilden förändrades. Tyvärr fick vi aldrig någon bra bild från Tyskland, men vi hade många trevliga söndagseftermiddagar i största gemenskap och samarbete.
Efter några år gav far upp och införskaffade en riktig teveantenn. Någon tysk teve blev det inte nu heller, men tandläkarräkningarna sjönk drastiskt.
Nu inleddes istället en farofylld tid för far i huset. Sittande på taknocken. Vi andra skrek ”bättre”, ”sämre” och ”bra” så högt vi kunde. Bästa bilden hade vi faktiskt den stunden då pappa kom rutschande ned från taket. Behöver jag säga att han sjöng centralantennens lov när den blev vanlig? Det gjorde alla i familjen. Dels ville vi ju ha kvar vår far och familjeförsörjare, men nu äntligen hade vi fått en acceptabel tevebild.
Men jag kan ändå inte låta bli att längta tillbaks till detta, där jag sitter med min nyinförskaffade teveapparat och digitalboxer. Jag läser och läser. Trycker och trycker. Och läser igen.
Åh! Du sextiotalets radiohandlare, vart tog du vägen? Jag har satt in kontakten i väggen men bilden förblir svart. Förutom det felmeddelande som då och då dyker upp. Nyss var det nog på japanska, för jag förstod inte skrivtecknen. Tjugosju kanaler har de lovat mig. Och surroundljud. Men det är bara mörkt och tyst. Det enda jag hör är olyckskorpen på min axel. ”Det var bättre förr”, kraxar den.
Jag funderar på att sätta upp en plastantenn, en sådan som min gamle far hade. Och köpa en Twistpåse. De har i alla fall inte försämrats på de nära nog femtio år som gått. Och om jag ändå inte får någon bild i teven så har jag ju något gott att trösta mig med.