I mikrokosmos mörker
Skrivarsajten Kapitel 1 har under våren 2009 parallellt med tävlingen Bok-SM även puffat för novellskrivande. Den novell som den 1 juni hade haft flest läsningar var Anders Textorius ”I mikrokosmos mörker”. Läs mer om Anders här.
Anders presenterar novellen på följande sätt: ”Att färdas genom mikrokosmos är livets mest dramatiska resa. Det är ett mirakel att få komma ut till världen, då farorna under resan finns överallt i mörket. Denna novell är tänkt som en liten hyllning till livets under. Det är en hyllning till vårt perfekta, ofödda barn som tog farväl halvvägs på resan och en sorg över de spruckna drömmarna,en sorg över det liv som aldrig fick en chans…”
Här nedan publiceras inledningen på novellen. Fortsättningen kan läsas på Kapitel 1.
Nollpunkten (en handling av kärlek)
Fusion.
Förlösning.
Kamp.
Gladiatorernas Golgata.
Det obarmhärtiga urvalet.
Att tränga igenom målet.
Att spräcka sitt huvud.
Se ljuset i det allsmäktiga himlavalvet.
Ännu en spröd, ofattbar chans till liv.
En chans till liv.
Ur det spruckna huvudet ges en invit till himlavalvet.
X eller Y?
Resan till den eviga livskällan var plågsamt utdragen. Du splittrades, delades och styrdes av en stenålderskompass. Men lusten för dig att växa fast var alldeles självklar. Den kunde inte ifrågasättas eftersom den var styrd från början. Metamorfosen till det lilla mullbäret var förprogrammerad sedan begynnelsen, men trots det var det omöjligt för dig att veta vad som skulle hända. Allt var mörker förutom en skir, skarp stråle av ljus som banade sin väg. Ett stjärnljus som ingav hopp i en värld av girig hunger, skövling, förödelse, otacksamhet, utarmning och hungrande sorg. Du kunde förvalta världens arv. Arvet fanns alltsedan neanderthalarna. Världen hade förändrats, men du var densamma som en påminnelse till det äkta och det oförfalskade.
Det bildades ett hålrum, där livets vatten strömmade in. Din urbassäng skulle bli ditt hem för fyra tidsrymder innan du långt in i framtiden förhoppningsvis skulle tillhöra den lyckliga skaran som fick kastas ut i världens ljus. Om ditt öde visste du ännu inget. Det enda du ville var att klamra dig outröttligt fast vid livets sträng. Den enda önskan du hade var att få växa till utan girighet och frosseri. Din moder fanns där för att vårda dig och försörja dig. Hon fanns inom räckhåll, men ändå så oändligt långt borta. På botten av vattensfären låg du som en platta av groddar i väntan på att ta form. I väntan på att specialiseras, organiseras, manifestiseras och på att få bli. Allt fanns redan ordnat där för dig. Kärleken omsvärmade dig i mikrokosmos mörker och väntade på din ankomst till världen.
I gryningen : Trophe och Blastos
Den första tidsrymden
Fastvuxen men ännu fullt rörlig frodas du. Du jagar efter syre för att få liv. Du kan inte andas och det är för tidigt för att ens lära sig andas. Du kommer att ställas inför svåra frågor, häpnadsväckande utmaningar att övervinna men du känner ännu inte till något av detta. Din enda bundsförvant och din ledsagare är din värdinna som har förberett allt för dig. Titta, det finns strax utanför din horisont. Om du hade hörsel så kunde du höra det tryckande, strömmande dånet. Din moders hjärtslag, hennes vulkaniska magljud och det galaktiska bruset utifrån. Men det som är närmast är det strömmande, röda blodfallet just utanför. Du kan inte höra det, kan inte förstå det eftersom du fortfarande är så försvinnande mikroskopisk att du nästan själv förnekar din egen existens.
Ingen känner kanske ännu till att du finns. Du kommer att delas, falla sönder, byggas upp och bli enastående. Hur kommer det att kännas? Kommer det att plåga dig? Stimulera dig? Du suger dig fast vid spiralerna och känner det våldsamma trycket när världen sätts i gungning. Dina kärl bildas och det pumpar och dånar. Små utskott växer till, förgrenar sig med plötslig kraft och det bildas ett Livets Träd. Ett Träd som hoppas få bära frukt och kunna bistå dig i din magnifika metamorfos. Du börjar lära dig hur man hämtar syre och förstår varför det är så viktigt att hålla rent. Du lär dig skilja mellan det Goda och det Onda. Du tar till dig syret som ger dig liv och stöter bort smutsen som skulle förgifta dig. Du förstår att det äntligen är dags att slå rot på riktigt. Ännu vågar du inte riktigt andas ut och du skymtar endast vagt din närmaste stjärna i den nebulosa som är ditt trygga hem.
Madre cara
Det var ju inte hennes fel. Hur skulle hon kunna veta vad som skulle hända? Hon hade ju tänkt på allt; försökt stå i rätt vinkel, använda bylsiga, pösiga kläder och smyga med de i lönndom tilltvingade fikastunderna, som föreföll lite underliga för omgivningen. Hon gjorde allt för att dölja sin monstruösa glädje. Allt för att stänga de fördämningar och de porer som ville jubla ut det hon visste men inte förmådde visa omvärlden. Den enda som kände till hemligheten var hennes följeslagare i kärlek, vars elliptiska livsbana var förutbestämd att åtfölja henne. Genom naturens sinnrika arrangemang var den metamorfosiska tiden som väntade henne både uttänjd och blixtsnabb på samma gång.
Hennes hemlighet tyngde ned henne i förvrängda samvetskval för vad de överordnade skulle säga. Avslöjandet av den skulle säkerligen släcka hennes möjlighet till en framtid på arbetsplatsen. Den skulle göra henne omöjlig, obekväm och oattraktiv. Det var ju egentligen mot lagen; i ett modernt, jämställt samhälle var det självklart att få bejaka möjligheten att få bli förälder, att gå i förfädernas fotspår och få sprida sitt arv till generationer framåt i tiden. Mot detta talade förstås profit, kostnadseffektivitet, rationaliseringar, övertid, kvartalsrapporter, engagemang, flexibilitet och arbetsplatsdynamik. Allt detta tröttade henne. Hon längtade efter ett liv, där hon kunde försvinna in i ett ögonblick. Där hon kunde få tid att andas, tid att tänka och känna den förbehållslösa kärleken till ett värnlöst barn. Där hennes sinne kunde få frid utan att gnagas sönder vånda över irreperabla misstag i det förgångna, spolierade chanser i nuet och fantasier över olika fasansfullt möjliga scenarior i framtiden. Scenarior då hon inte var önskad av någon, föråldrad för att få rum i den företagsvärld där 40+ var ett ord som framkallade rysningar och svettkårar bland de profitjagande cheferna. 40+ innebar ett stelnat sinne, minskad ork, fysiskt förfall och att man inte var lika övertidsbenägen som cheferna krävde av sina medarbetare. Men det värsta för hennes del som kvinna, och det enda som hade en genuin betydelse, var att 40+ innebar en bortflyende fruktsamhet. Oddsen för att bli gravid höjdes med dramatisk beslutsamhet för varje år som tynade iväg efter 40. Hon hade bara haft en häpnadsväckande tur att hon som en gammal fertil kvinna hade givits en sådan möjlighet att förvalta. Hon värjde sig mot tanken att hon skulle bli en gammal mamma. Det kändes faktiskt inte riktigt rättvist eftersom hon fortfarande hade sitt barnasinne kvar.
Vad annat kunde man säga om någon som fortfarande kunde brista ut i barnslig, omogen gråt och väta ned ett dussin pappersnäsdukar när hon tittade på elefanten Dumbos mamma som var infångad i tivolits cirkusvagn. Dumbo sprang hyperventilerande dit och med nedtyngda ögon i en ömhetsbetygelse slingrade han sin snabel kring hennes medan symfoniorkestern framförde en smäktande kärlekssång i bakgrunden. Förmodligen hade hon denna enda chans kvar att bli mamma och hon kunde inte tillåta att det gled henne ur händerna. Tanken att bilda familj hade genom åren vuxit till en Godzillalikt vrål i hennes huvud och det fanns inget som kunde utplåna dess kraft och tydlighet.
Hon ville inte vräkas in i en möjlig framtid av fruktan. En fruktan för att mötas av en tryckande tystnad i sitt hem. Fruktan av att beskåda en hjärndöd telefon som sedan länge hade slumrat in i koma. Fruktan av en förtvinande ensamhet då tankarnas kraft nästan blåste ut tinningarna på henne. Fruktan av att hon stilla skulle tyna bort och att det inte skulle finnas någon som kunde bära hennes minne. Under långa perioder i livet hade hon varit ensam och varit förnekad en kärleksfull mänsklig närvaro. Det enda som då höll henne uppe och förhindrade henne från att brytas ned och falla ihop av en förtärande ensamhet, var en trogen bundsförvant som hade päls, stora, vänliga bruna ögon och som på ett litet barns nivå kunde kommunicera med henne. Den tycktes förstå när hon ställde obesvarade frågor till den och tycktes begrunda hennes reflektioner om livet. Den tittade på henne med kärleksfull blick, i hopp om att bli klappad och höra en vänlig stämma som uppskattade att den fanns där. Den uppmanade henne att fylla på matskålen, kanske till och med erbjuda en godisbit och ta med den på skogsäventyr där världen var fullkomlig. I skogen blev hundens nyfikenhet tillfredsställd och den fick en ocean av stimulans som väckte ett skall av livsjubel, som svansen ville bejaka genom att vifta som en trumpinne med ekvilibristisk frekvens. Varje spår skrek efter dess uppmärksamhet, tiggde om att bli bekräftad och bad om att få följas till sitt ursprung. Den brydde sig inte om dess gelikar, det var endast en människas kärlek som räknades. Tacksamheten var stor när hon tvingades att ta farväl av den. Den hade blivit gammal och metastaserna härjade som krigszoner i dess sargade kropp. Hon insåg att det var denna älskansvärda varelse som hade hållit henne vid liv. Behovet av att tröstas, sjunka in i en varm famn hade kort därefter fört med sig att hon blev översvämmad av känslor för de intensiva, varma, blå ögon som mötte henne under en natt av självömkan på krogen. De gav henne ett löfte om förening, ett förbund, av att smälta samman och för henne en sista desperat möjlighet att sätta nya avtryck för framtiden.
Tankarna skingrades när den blytunga tröttheten belägrade henne och tvingade hennes ögonlock att sluta sig i stillsam protest mot att ta emot flera intryck. Hennes sådda frö sög åt sig så mycket näring och energi från henne att kroppen skrek efter vila. Skrek efter att hitta en lugn plats så att det spirande livet inom henne fick utrymme att växa och utvecklas enligt de mästerliga ritningsplanerna som naturens chefsarkitekt genom eoner hade fulländat.