Skräcknovell: Dags att bada
av Mats Karlström
Tredje dagen. Jag vet inte vad som är värst. Är det den där förbannade musiken som mal om och om igen? Eller är det att jag försvinner.
Egentligen vet jag nog svaret. Det värsta är att det inte gör ont. Än. För någon gång måste den ju börja. Smärtan alltså. Det går inte att bara försvinna utan att det gör ont. Eller, ja det går ju, men inte på det här sättet. Undrar om jag hinner bli galen innan smärtan kommer? Kanske jag försvinner innan den kommer.
Får jag ändra mig? Det värsta är nog att inte veta när, eller om, det kommer att börja göra ont. Men det där äckliga sörplande ljudet kan också kännas som värst ibland. Egentligen skiter jag nog i vilket faktiskt. Bara det här helvetet är över någon gång. Det är nog det som gills.
De första dagarna skrek jag, och förbannade och grät och kämpade som ett sårat djur för att komma loss. Nu känns det mest som om jag sakta vaggas till sömns. Men jag tänker inte somna, aldrig i livet att jag tänker somna. Då tar det resten av mig!
* * *
Om jag bara kunde komma åt datorn så jag fick tyst på den där jävla musiken!!!
* * *
Vad konstigt det är. Det är rätt många gånger jag önskat att jag bara försvunnit. När jag kräktes på brorsans trettioårsfest till exempel, eller när Ola klampade in i rummet när jag låg i sängen med brallorna nerhasade och… ja. Som det ser ut nu så skulle jag nog gärna göra om de grejerna. Bara fick byta bort det som händer, för nu försvinner jag på riktigt.
Vill du veta när det började? Jag berättar gärna så tiden rullar på lite.
Första dagen. Det började i förrgår när jag fixade till en skön kväll. Jag knäckte upp en burk Norrlands och drog på lite sköna låtar på datorn. Jag satte dem på repeat så de skulle hålla ett tag. Sedan vred jag på kranarna vid badkaret och ställde biran på kanten.
Har du läst Illustrerad vetenskap? Den gillar jag. De kan förklara rätt knepiga grejer på ett enkelt sätt så den fick hänga med till badrummet. Det är jävligt skönt att sänka kroppen i ett varmt bad, suga i sig lite nya kunskaper ur blaskan och skölja ner dem med en klunk öl. En halvtimme brukar vara rätt lagom. Ligger jag längre börjar vattnet kallna. Så efter trettio minuter drar jag ur proppen och ligger kvar. Det känns lite konstigt skönt när kroppen blir tyngre och tyngre ju mer vatten som rinner ut.
Det var i det läget som det gick snett. Det mesta av vattnet hade runnit ut och jag tittade på mina tår och fötter, som såg ut som de sakta reste sig upp över vattenytan. Ungefär när jag skulle börja se fotlederna bryta vattenytan så slutade vattnet sjunka.
Jag böjde mig fram för att se om proppen glidit ner igen och stoppat vattnet. Eller rättare sagt, jag skulle ha böjt mig fram men det gick inte. Jag spände magmusklerna men det var som om det inte gick att ta spjärn för att komma framåt. Överdelen av låren stack upp några millimeter som åsar över ytan men jag kunde inte känna resten av benen när jag försökte spänna lårmusklerna. Och vattnet hade blivit grått och grumligt så jag såg dem inte heller.
När jag försökte känna på låren under ytan så var ytan som gelatin. Den fjädrade lite men släppte inte igenom min hand hur hårt jag än tog i, även om handen klibbade fast och nästan inte gick att få loss. Och det var då jag först hörde det där äckliga sörplandet. Som om någonting mycket mer trögflytande än vatten rann ur hålet i badkaret.
* * *
Kan ingen jävel få stopp på den helvetes jävla musiken!!!!
* * *
Femte dagen. Det är ett tag sedan fötterna och lårens åsar sjönk ner under ytan och försvann, och resten av min kropp sjunker också sakta. Det börjar bli svårt att se över badkarskanten nu. Och jag börjar förstå att sörplandet är ljudet av hur min kropp sakta rinner bort.
Jag är inte det minsta hungrig. Men det är väl inte så konstigt. Jag har ju ingen mage längre. Men jag är trött, jag är så sjukt, så galet, så alldeles vansinnigt trött att det inte går att beskriva. Men varenda gång jag börjar nicka till så blir jag rädd att aldrig vakna mer igen. Att jag ska försvinna helt när jag sover.
I går lyckades jag få tag i duschhandtaget när jag rullade ihop tidningen och knuffade på slangen länge nog. Jag provade att spola riktigt hett vatten på ytan för att lösa upp den. Det enda som hände var att vattnet ångade bort och att det faktiskt gjorde ont i mig. Skärande ont, som om jag blev avsågad på mitten med en gammal rostig vedsåg och jag skrek rakt ut. Samtidigt kunde jag se att jag sjönk djupare för min navel försvann under ytan.
Jag vrålade i nästan en timme tror jag, innan vattnet hade ångat bort. Då försvann smärtan och jag svimmade en kort stund.
Nu börjar det bli svårt att hålla armarna uppe. Det värker så hemskt i dem men jag är rädd att de försvinner om de kommer i kontakt med ytan igen. Jag håller upp dem över huvudet med ett fast grepp om kranen, men jag vet inte hur länge till jag orkar det.
Sjätte dagen. Mina armar har fastnat! Jag somnade till en stund och då måste de ha fallit ned. Halva underarmarna har försvunnit under ytan. Jag vill inte mer! Om jag kunde skulle jag slänga mig framåt så ansiktet fastnade och sögs ner men jag kan inte röra överkroppen alls. Lite, lite kunde jag röra den innan armarna fastnade men nu är de som stag som håller mig uppe.
Borde jag inte vara död nu? Min kropp slutar ju vid bröstvårtorna och då måste ju det mesta av hjärtat vara borta nu. Och allt blod. Fast det är kvar tror jag för jag hör hela tiden min puls dunka i huvudet. Den överröstar nästan den där jävla musiken som aldrig, aldrig, aldrig, aldrig slutar. Men inte sörplandet, det har blivit högre och intensivare. Det känns som det blivit varmare i den grå äckliga sörjan jag ligger i också. Som om den blivit allt mer levande ju mer av mig som sugs ner.
* * *
Snälla någon, hjälp mig. Hjälp mig dö, jag vill inte mer!
* * *
Åttonde dagen. I natt försvann det sista av mina axlar. Jag måste ha hållit huvudet lite snett för det tippade åt sidan. Det var min första rörelse på flera dagar. Men nu hör jag det där sörplandet så mycket mer intensivt. Som om någon sakta suger i sig mig.
Nionde dagen. Nu slutade sörplandet. Nej, nu hör jag det igen, fast med högra öra. Det vänstra måste ha försvunnit helt nu. Med mitt vänstra öga ser jag ytan komma närmare och närmare. Det går så ohyggligt fort nu när jag ser den på så nära håll. Snälla, ta inte mina ögon, jag vill inte SE min syn försvinna.
Tjugofjärde dagen. Jag förstår inte. Jag ser inte längre. Jag hör inte. Jag finns helt enkelt inte. Men mina tankar är kvar. Varför snälla någon, varför? Vad har jag gjort, jag vill inte mer… kan inte någon åtminstone få stopp på den där satans musiken!
– – – – – – – –
Novellen ”Dags att bada” kom tvåa i en skräcknovellstävling på skrivarsajten Kapitel1.se. Vi har tidigare publicerat vinnarnovellen. Mer om Mats Karlström kan man läsa här.