”Ein stück Liza Marklund-buch, bitte!”

Det är svenska deckarhjältinnor som välter kiosker i Dresden.
– Kvinnor som kombinerar karriär och familj lockar, säger Christine Farhan, docent vid Södertörns högskola. 

Många svenska författare har gjort succé i Tyskland. Men de kvinnliga deckarförfattarna verkar ha en alldeles särskild plats i de tyska läsarnas hjärtan. Liza Marklund och Helene Tursten är de mest uppenbara exemplen på Piratförlagets kvinnliga författare som lyckats i Tyskland. Även debutanten Kristina Ohlsson bör lyftas fram i sammanhanget: hennes ”Askungar” snappades upp av ett tyskt förlag innan Kristina hann säga ”sauerkraut” och ska ges ut nästa år.
Annika Bengtzon kämpar med att få vardagen att gå runt. Tampas med inre demoner och en gnagande känsla av att inte räcka till. Hur får man familjeliv och karriär att gå ihop? Liza Marklunds hjältinna har det inte alltid lätt. Mitt bland dagishämtningar, mord och ett stressigt reporterjobb ertappar hon dessutom maken med en annan kvinna.

Men Annikas situation är långt ifrån unik. I alla fall i den svenska litteraturen. Slå upp en bok av valfri kvinnlig deckarförfattare – och du hittar sannolikt en hjältinna vars situation liknar hennes. Det menar Christine Farhan, docent vid Södertörns högskola, som forskat i deckargenrens modersfigurer och jämfört svenska och tyska romanmammor.
Docent Christine Farhan har, efter år av forskning, en väl underbyggd förklaringsmodell till tyskarnas stora sug efter de svenska deckarförfattarnas böcker:
– Det handlar om hur modersrollen skildras, säger hon. I svenska deckare skrivna av kvinnor är det självklart att hjältinnan kan kombinera karriär och familjeliv. Hjältinnan kan ha problem i äktenskapet, svårt att hinna med både jobb och barn, men utgångspunkten är att kvinnor yrkesarbetar. Att det finns en möjlighet att få jobb och privatliv att gå ihop.

I Tyskland finns ett skällsord för mammor som väljer att satsa på karriären – ”Rabenmutter”, korpmamma. Samtidigt strävar många tyska kvinnor efter att kunna förena karriär och familjeliv utan att ifrågasättas. Därför kan de identifiera sig med de svenska deckarhjältinnorna.
– I den tyska litteraturen kan moderskap och arbete ibland skildras på ett hopplöst sätt, som om det är en omöjlig kombination, säger Christine Farhan. Vi i Sverige har lämnat det.
Hon beskriver de tyska deckarhjältinnorna som män i kvinnokroppar. Hårdkokta typer som sätter jobbet i första rummet. De drömmer om att det ska fungera med partner och barn, men har gett upp. Blivit udda ensamvargar eller hemmafruar.
– Det är antingen det ena eller andra som gäller. De tyska deckarhjältinnorna tvingas välja.

En som reagerat på den schablonmässiga framställningen av kvinnliga deckarkaraktärer är Helene Tursten. I en tidigare intervju med Piratförlaget berättar hon hur hennes hjältinna, kriminalkommissarie Irene Huss, växte fram:
– För att vara en bra mordutredare så måste du förutom en rad personliga egenskaper ha en väldig erfarenhet. I Irene Huss skapade jag en 37-årig kvinna med man, barn och hund, en kvinna med kompetens och där kompetensen ökar för varje bok. Det var en viktig poäng för mig. Och att trovärdigheten skulle finnas. Irene har intuition och intelligens men hon är inte särskilt intellektuell, hon har helt enkelt inte tid till det. Hon prioriterar att träna och hålla sig i form.

Helene Turstens böcker om Irene Huss är mycket populära. Sex har redan blivit film och tv-serier. Under sommaren bänkade sig mellan tre och tre och en halv miljoner tyskar framför tv:n när de visades på kanalen ARD.
– Det finns långt framskridna planer på att göra ytterligare sex filmer. Eftersom jag bara har två böcker som inte är filmade, har jag tillsammans med producenterna på Illusion film gjort synopsis till fyra nya filmer.
– Just nu skriver jag en roman som bygger på ett av dessa synopsis och som ska ges ut innan sommaren 2010.
Ytterligare en sak som lockar med svenska deckare är hur hjältinnans jobb skildras, menar Christine Farhan. Jobbet ger hjältinnan en identitet och skapar mening i tillvaron.
– I den tyska litteraturen skildras moderns arbete ofta som ett tråkigt måste. Chefen är dum och kollegorna är ointressanta. Den svenska litteraturen fyller kanske en lucka, ett behov som inte kan täckas i den inhemska litteraturen.