Varför pimplar bokpoliserna kaffe?
Bilden är kanske lite överdriven, men att kaffet är otroligt viktigt för de flesta litterära kriminalare är det inget snack om. Helene Tursten reder ut karaktären Irene Huss imponerande kaffeintag:
– Irene är verkligen ”heavy addicted”. Hon startar hemma med minst två stora koppar kaffe till frukost, plus en ostmacka. På morgonbönen klämmer hon 1-2 muggar till. Sedan tar hon varje tillfälle i akt när det bjuds. Jag skulle tro att hennes konsumtion ligger på 8-10 koppar kaffe per dag.
Alltid svart som natten, alltid utan socker.
Jan-Sverre Syvertsens norska polispsykolog Sander Mørk dricker lite mer måttliga fyra koppar espresso och cortado, men Unni Lindells Cato Isaksen sänker ”tio tolv koppar svart kaffe per dag”.
– Han gör det automatiskt och märker inte att det ofta är kallt, säger Unni Lindell.
Varför dricker Cato Isaksen så mycket kaffe?
– Han dricker kaffe eftersom han inte röker. När man jobbar mycket måste man ha en ”ovana”. Kaffedrickande kan lätt bli lite maniskt. Jag vet det själv, för jag dricker på samma sätt som min hjälte. Vi dricker kaffe i samma takt.
Helene Tursten har en liknande förklaringsmodell:
– Eftersom Irene Huss inte röker och knappast dricker heller, så är kaffet hennes stora last. Eller kanske är livselixir ett bättre ord? Irene behöver kicka igång med kaffe för att överhuvudtaget fungera på morgnarna. Hon gillar kaffe och dricker det gärna under hela dygnet. Dock dricker hon te på kvällen. Hon måste väl deffa ner…
Vad hade hänt med karaktärerna om de inte drack kaffe? Om de drack chai-té i stället, eller Coca-Cola? De tre författare vi pratat med menar att det hade inneburit dels en drastisk karaktärsförändring, dels en katastrofal sänkning av arbetskapaciteten. Jan Sverre Syvertsen:
– Det hade förändrat hela Sanders personlighet. Och inte minst ödelagt mitt band till Sander Mørk som i stor utsträckning bygger på identifiering. Det han är vill jag också vara – och vice versa. Och jag har ingen ambition ”what so ever” att bli en chai té-drickare.
Unni Lindell:
– Cato Isaksen är macho. Han dricker inte té. Jag funderade på om han skulle vara en whiskey-polis när jag ”uppfann” honom, men tänkte att ”nej, det blir för klichéartat”. Om han inte drack kaffe skulle han inte klara upp en enda mordutredning.
Inte heller Irene Huss skulle fungera utan kaffe, enligt hennes skapare.
– Hon får dock en ny kollega i den kommande boken, som utkommer maj/juni 2010, som till hennes förundran bara dricker te. Den enda tedrickande polis som hon kan erinra sig var Sven Andersson. Han hade problem med magkatarr några månader under den senare delen av 1990-talet, och då drack han bara te. Gissa om han var osedvanligt grinig…
Frågan är om den bild som kriminalromanerna ger av den ständigt kaffepimplande polisen stämmer. Dricker verkliga poliser verkligen lika mycket kaffe som deras litterära motsvarigheter? Enligt våra författare är det inga tvivel om den saken. Unni Lindell hänvisar till vänner som är poliser, som bälgar i sig kaffe. Helene Tursten borde också veta – hennes man jobbade som polis när de träffades för 30 år sedan:
– Han dricker väldigt mycket kaffe. Det var en vana som han lagt sig till med under sina sex år som polis. När vi träffades för 30 år sedan drack han minst som Irene gör. Numera har han dragit ner till cirka fem koppar per dag. Men då snackar vi temuggar!
FAKTA:
Så mycket kaffe dricker nordborna:
Finnarna leder med 3.5 koppar om dagen.
Norrmän dricker 3 koppar per person/dag.
Svenskar dricker 3.2 koppar.