Följ oss på sociala medier:
”Författaren är väl insatt i tidsandan och kvinnohistorien. Mönstret le...”Läs mer
”Sara Lövestam är en gudabenådad ciceron i vårt svenska språk, och tack...”Läs mer
”Romandebutanten Moa Gammel Ginsburg lånar Hjalmar Söderbergs hundra år...”Läs mer
” Författaren behärskar sitt hantverk. ... Jonasson låter sina skrönor ...”Läs mer
”Återigen har författar- och advokatparet skrivit en roman om händelser...”Läs mer
”Jan Guillou går hur som helst lyckligt i mål med sin uppgift....”Läs mer
”Det är verkligen rappt berättat och det märks att författaren inte vil...”Läs mer
”Johan Erlandsson, till vardags journalist på Kommunalarbetaren, har gj...”Läs mer
”Oerhört spännande hela vägen in i mål.”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Boken Lärarinnan är både allvarlig och rolig. Och den är både tankeväc...”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Det är välformulerat och vasst, men också plågsamt och ibland nästan o...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

”Oviljan känns i hela kroppen” – Sara Kadefors om bokcirklar

Sara Kadefors har en, minst sagt, avmätt inställning till bokcirklar. ”Jag kan höra de andras utläggningar om gripande kvinnoporträtt och fascinerande persongalleri. Jag kan höra min egen ångest medan de pratar” skriver hon här i en specialskriven betraktelse över bokcirkelfebern som landet drabbats av.

”Fler och fler pratar om det, fler och fler gör det, bland vännerna, på jobbet till och med inom familjen. Det känns som om alla har hakat på trenden och gjort slag i saken, gått med i en grupp där man diskuterar böcker. Tanken är inget annat än underbar. Böcker kan vara utgångspunkten för intressanta samtal där man kan komma varandra närmare, få nya perspektiv på livet och utvecklas som människa. På samma gång får man ett tillfälle att äta och dricka vin och det är onekligen tacksamt att kunna fly hemmet med orden ”Jag sticker på cirkeln!”.

Men det är ändå något som tar emot. Oviljan känns i hela kroppen. Tanken på att behöva sitta där i kollektivmyset och prata böcker med andra medelålders kvinnor ger mig rysningar. Rödvin i glasen, en rustik bondsoppa, hembakt bröd – och så en köttig, ”härlig” roman i centrum. Alla i gruppen har kollektivt ignorerat ”Idol” på tv för att krypa upp i mysfåtöljen med romanen med stort ”r”. De har varit på gränsen till okontaktbara på kvällarna då de förlorat sig helt i den 600 sidor långa historiska släktkrönikan. Jag kan höra de andras utläggningar om gripande kvinnoporträtt och fascinerande persongalleri. Jag kan höra min egen ångest medan de pratar. Jag har som vanligt inte blivit särskilt gripen av boken, snarare irriterad över att författaren ägnat femtio sidor åt att beskriva hur man plöjde hö på artonhundratalet. Ska jag våga påtala bristen på styrsel och angelägenhetsgrad? Ska jag orka upprepa mantrat från sist, att de första tvåhundra sidorna borde ha strukits? Kommer de sluta tycka om mig då? Kommer de att utesluta mig för att jag förpestar deras bokcirkelmys med min negativism?
Jag har ju hört folk berätta att ”Igår blev det bråk på cirkeln”. Jag tyckte det lät läskigt. Jag tyckte det lät som något man inte vill vara med om. I många grupper verkar det finnas en ”jobbig” som vill bestämma vilka böcker man ska läsa och som är lätt aggressiv. Folk tvingas sluta för att de inte står ut med den där som alltid tycker tvärtom och verkar ha ”problem” i största allmänhet. I andra cirklar händer ingenting eftersom alla är rörande överens om vilka böcker som är bra. Där sitter de och kväver en gäspning i rödvinsglaset och hummar instämmande åt varandras förväntade utläggningar.

Det låter som jag är rädd, jag vet. Helt säkert är jag skräckslagen för att jag, på grund av min halvdyslexi, inte ska hinna läsa boken och att jag ska behöva dyka upp med samvetskval och dåliga ursäkter. Lika rädd är jag förstås för att säga ”fel” saker eller tourettskt tända en cigarett i någons piffiga Hemtexhem. Allra räddast är jag ändå för att behöva ge upp min patetiska kamp mot kulturtanten inom mig. För varje dag som går, varje teaterföreställning jag ser, varje bok jag läser kryper jag närmare det oundvikliga. I ett par år till tänker jag hålla fanan högt och fortsätta försöka bemästra henne, men lagom till våren 2012 ska jag lägga ner mina vapen, färga håret brunrött och ta det slutgiltiga och mycket harmoniska klivet in i en bokcirkel.”
/Sara Kadefors, december 2009