Följ oss på sociala medier:
”Författaren är väl insatt i tidsandan och kvinnohistorien. Mönstret le...”Läs mer
”Sara Lövestam är en gudabenådad ciceron i vårt svenska språk, och tack...”Läs mer
”Romandebutanten Moa Gammel Ginsburg lånar Hjalmar Söderbergs hundra år...”Läs mer
” Författaren behärskar sitt hantverk. ... Jonasson låter sina skrönor ...”Läs mer
”Återigen har författar- och advokatparet skrivit en roman om händelser...”Läs mer
”Jan Guillou går hur som helst lyckligt i mål med sin uppgift....”Läs mer
”Det är verkligen rappt berättat och det märks att författaren inte vil...”Läs mer
”Johan Erlandsson, till vardags journalist på Kommunalarbetaren, har gj...”Läs mer
”Oerhört spännande hela vägen in i mål.”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Boken Lärarinnan är både allvarlig och rolig. Och den är både tankeväc...”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Det är välformulerat och vasst, men också plågsamt och ibland nästan o...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

Förvandlingen av kvinnomördaren Ali Q

Av Jan Guillou

Ursprungligen publicerad i Folket i Bild/Kulturfront nr 13 och 14 1979

I
Vittnet till hans första brott heter Florence Ingeborg Almebrant. Hon såg hur Ali Q kom in i tunnelbanevagnen den 28 juni 1974 och satte sig på ryggstödet med fötterna nere på sätet. Han började dricka öl.
”Plötsligt tycktes han bli arg på något” och sparkade ut fönsterrutan så att glasskärvorna yrde. Han bar ljusa byxor och det började blöda genom tyget. Vid nästa hållplats tog han sina ölburkar med sig och bytte vagn.
Ali Q var 20 år gammal och det hade ännu inte gått ett år sen han kom från byn Nador i norra Marocko direkt till Stockholm. Ali Q skulle aldrig våga dricka öl om hans far eller hans fars kusin fanns i närheten. Ännu mindre sitta på ryggstödet i en tunnelbanevagn med fötterna på sätet och dricka så att alla i närheten kunde se det, och sen förlora behärskningen och sparka ut ett fönster. Hemma i Nador skulle en sådan handling vara skamlig på gränsen till det otänkbara och hela familjen skulle få lida för den. Men här i det nya landet var ändå det mesta som hade med skam och goda seder att göra alldeles bakvänt. Ali Q hade ännu efter ett år inte hunnit vänja sig vid alla dessa bilder på nakna kvinnor som dånade emot honom vart han vände blicken. Det är så det känns om man kommer från en by i Atlasbergen: som om bilderna dånar emot en från alla håll samtidigt.
Målet mot Ali Q var förvisso ett bagatellärende i Stockholms tingsrätt. Och det förändrades inte så mycket av att han sen den där dagen i tunnelbanan hade hunnit med några ytterligare småbrott. En månad senare hade han åkt fast för ett klumpigt stöldförsök på Club Malmen i Stockholm. Först hade han tagit en av servitrisernas handväskor. Så skulle han ta en handväska till och så tog någon honom på bar gärning och så blev det polis. Det var den 23 augusti. Och ytterligare en månad senare, den 22 september, finkades han för fylleri, vilket ännu 1974 var ett brott.
I domstolen erkände Ali Q utan omsvep fylleri, stölden och stöldförsöket. Han sa att han varit berusad när han gav sig på servitrisernas handväskor på Club Malmen och att han inte skulle ha försökt stjäla annars. Han var ovan vid alkohol, det var svårt att veta när man blev full och dum. Men däremot nekade han till att han skulle ha sparkat sönder en fönsterruta i tunnelbanan. Han berättade att det i stället gick till så att han försökte stänga fönstret och att det satt trögt. När han tog i med full kraft så gick fönstret ner med en smäll ”så att glaset krossades så att glasskärvor föll ner på hans ben… så att det började blöda”.
Domen avkunnades den 21 januari 1975. Ali Q, 21 år, dömdes till skyddstillsyn och att betala 264 kronor för en ny fönsterruta. Han befanns alltså skyldig till stöld, försök till stöld, skadegörelse och fylleri.
Däremot dömdes han inte till förvisning. Det var år 1975 och domstolarna i Sverige var fortfarande ganska toleranta mot utlänningar; några år senare skulle Ali Q antagligen ha skickats hem till Marocko efter denna nybörjarkrock med det svenska samhället. Därmed hade historien om Ali Q varit slut.
Alis far och hans fars kusin, som båda arbetade i Stockholm sen flera år, trodde i alla fall att Ali hade lärt sig en läxa. Och han skötte ju hela tiden sitt jobb på restaurang Prinsen perfekt. Dom var nöjda med Ali där. Han kom i tid till jobbet och tog på sig mycket extraarbete. Han började spara sina pengar och söp sig inte längre full Det verkade som om Ali Q inte skulle behöva hamna hös polisen en gång till.

II
Torsdagen den 30 april 1977 ringde Gertrud Andrén till sin man och frågade om han köpt Expressen för dagen, eller om hon skulle köpa den på hemvägen. En kort stund senare lämnade hon sin arbetsplats, BS-konsult på Nybrogatan 34. Enligt hennes stämpelkort var klockan då 17:17. Tre timmar och tre minuter senare var hon död.
När hon träffade sin mördare bör klockan ha varit omkring 17:25. Det hela gick mycket snabbt, hon uppfattade det som om en man kom emot henne med en ”knytnäve” och som om hon fick ett slag över bröstet.
Den ganska smala kniven trängde in mellan 5:e och 6:e revbenet. Knivspetsen träffade i hjärtat i dess nedre del, i den högra kammaren.
Mördaren försvann snabbt från platsen.
Högra hjärtkammaren försörjer inte hjärnan med blod. Det betyder att Gertrud Andrén kan ha fortsatt att gå hemåt, fortfarande utan att fatta att hon blivit knivhuggen. Fenomenet är väl känt bland polisens våldsspecialister; det finns exempel på människor som förflyttat sig mycket långt från den plats där de träffade sin mördare eller försökte döda sig själva så att de slutligen dött så att självmordet såg ut som mord eller så att mordplatsen aldrig kunde lokaliseras.
Troligtvis träffade Gertrud Andrén sin mördare på Jakobsbergsgatan något hundratal meter från sitt hem. Men man vet bara med säkerhet var hon hittades: 29 steg från sin port.
Det var resebyråtjänstemannen Jeanette Stålberg som först fann den döende Gertrud Andrén. Jeanette Stålberg var på väg till Gallerian. Hon hade just stannat till vid den zoologiska affären på Norrlandsgatan och tittat lite i skyltfönstret. Vidare ur hennes förhörsprotokoll, som upprättades fem dagar senare:
”När hon därefter skulle fortsätta såg hon en dam som stod och lutade sig mot husväggen på andra sidan tvärgatan. Damen – som var klädd i en svart kappa och hade en handväska i högra handen – stod med vänstra sidan mot väggen. Hon svajade fram och tillbaka. Fru Stålberg skyndade fram mot damen men innan hon hann fram ramlade damen åt höger och slog handlöst i gatan. Vid fallet slog hon i huvudet och ådrog sig ett skrapmärke på högra sidan av pannan. Fru Stålberg lyfte upp damen i sittande ställning. Hon frågade vad som hänt men fick inget svar. Så småningom kvicknade damen till och på fru Stålbergs förnyade fråga sade hon: ‘Jag blev slagen.’ Samtidigt med detta yttrande gjorde hon en gest mot bröstet. Fru Stålberg frågade om hon skulle tillkalla läkare och damen svarade: ‘Jag bor ju precis här i huset.’ Därefter blev hon tyst och hennes huvud föll framåt…”
Flera människor skyndade till. Någon ringde efter ambulans. Gertrud Andrén hann yttra ännu någonting till Jeanette Stålberg innan ambulansen kom: ”Det var nån som rusade på mej.”
En läkare som kom till platsen av en händelse upptäckte att Gertrud Andrén var allvarligt skadad. När ambulanspersonalen lyfte upp henne på båren fick hon hjärtstillestånd. Läkaren hoppade därför med in i ambulansen och såg till att hon fick syrgas och hjärtmassage, som han själv utförde. Hjärtstilleståndet hävdes.
När Gertrud Andrén anlände till S:t Eriks sjukhus var hon vid medvetande. Innan hon sövdes ner för operation hann hon till olika personer på sjukhuset ge en del kortfattade beskrivningar av sin mördare.
Läkaren Stig Lindberg, som tog emot Gertrud Andrén vid akutmottagningen kom ihåg hennes beskrivning av mördaren som ”äldre än de vanliga typerna som brukar vara där och vad ska vi säga, hon sa att han var äldre än 20–25 år. Något äldre i alla fall. Han hade på sig mörk rock… vi frågade om han var utlänning, men då sa hon att han inte sa någonting… han var ungefär av medellängd, varken lång eller kort… hon sa att han var äldre än de typer som brukar vara där, dom här unga i 20–25-årsåldern, så att man fick en känsla av att han kunde vara någonstans omkring 35–40 år.”
Läkaren Sven-Olov Waller, som själv talade med Gertrud Andrén strax efter att hon kommit till sjukhuset, minns att hon beskrev sin mördare som ”inte särskilt ung, normal längd – i varje fall inte kort till växten – mörk, var sannolikt klädd i mörk jacka eller kavaj”. Vidare skulle mördaren ha varit ”snarare mörk än ljus” och vad ålder beträffar ”snarare något äldre än yngre”.
Polisassistenten Karl Göran Olofsson Storm hann också tala med Gertrud Andrén på sjukhuset. Han minns att hon beskrev mördaren som äldre än vanliga knarkare, kraftig och mörkhårig och klädd i skinnjacka. Ur förhörsprotokollet med polisassistenten Karl Göran Olofsson Storm:
Storm: Ja alltså vi fick dra det här ur henne, för att hon sa inte spontant allting, men, ja. Han var alltså lång och kraftig.
Förhöraren: Var han lång och kraftig?
S: Ja.
F: Sa hon någonting på längden då?
S: Ja, han var längre än henne.
F: Vad fick du fram av det.
S: Ja, vad fick jag fram av det. Ja kraftig var han i alla fall, det sa hon.
F: Äldre än vanliga knarkare?
S: Ja.
F: Vad fick du för intryck vad hon mena med det?
S: Ja, jag skulle tippa en 35 år någonting.
– – –
Gertrud Andréns man kallades till sjukhuset någon gång strax efter 18.00. När han kom dit fann han sin hustru vid medvetande på en bår. De hann inte säga så mycket. Såvitt han minns frågade han någonting om ”hur gick det här till” och då svarade hon ”det var en äldre kille”. Något mer talade makarna inte om själva överfallet. Hon klagade över att hon frös om fötterna. Han försökte värma henne. Sen rullades hon bort och det var det sista han såg av henne. När polisen långt senare frågade honom vad den mördade kvinnan kan ha menat med ”äldre” så förklarade han att hon bör ha menat mellan 30 och 40 år.
Klockan 20:20 dog Gertrud Andrén på operationsbordet, hon blev 48 år, hennes man fick ta med sig hennes handväska hem och den Metro-kasse hon burit med sig. Kassen innehöll en Expressen, mjölk, pilsner, en nätkasse med apelsiner och möjligen ett kassakvitto. Han avböjde att ta med hennes nedblodade underkläder. Bad sjukhuspersonalen kasta bort.
De följande dagarna genomförde 10–15 man från polisen en intervju- och dörrknackningsoperation i området för att få ett spår efter mördaren. Sammanlagt förhördes hundratals människor.
En person som verkade nojig hade gått omkring i närheten och antastat folk. Han hade varit synlig vid Norrmalmstorg och gått på Biblioteksgatan.
Man hittar mannen och förhör honom i fem dagar. Själv minns han ingenting eftersom han var berusad. Han anhålls misstänkt för mord men utredarna anser sig kunna bevisa att han omöjligt kan vara gärningsmannen. Tiden stämmer inte. Han släpps och polisen är tillbaks där man började.
På kriminalens våldsrotel är man övertygad om att mördaren måste vara antingen sinnessjuk eller nojig narkoman. Det fanns inget motiv.
Gertrud Andrén gick från sitt arbete som vanligt, gick ner i Metro i T-banestationen vid Östermalmstorg och handlade som vanligt. Gick sen som vanligt genom den underjordiska T-banegången och kom upp vid Birger Jarlsgatan. Fortsatte upp Jakobsgatan för att om någon minut komma hem till Norrlandsgatan 16 B. Någonstans på vägen träffade hon den sinnessjuke eller narkotikaberusade mördaren. Sätter man samman hennes egen beskrivning är mördaren kraftig, längre än hon (hon var 1,64), antagligen i 30–35-årsåldern, mörkhårig och klädd i mörk rock eller skinnjacka.
Inga vittnen. Och i området hade det varit alldeles lugnt efter 16:20 då den berusade bråkmakaren härjat. Fallet började sjunka undan för utredarna. Andra arbetsuppgifter trängde sig på och det verkade som om ”Citymördaren” (kvällstidningarna döpte den okände dagen efter mordet) aldrig skulle gripas. En galning utan motiv griper man inte så lätt. Om inte tillfälligheterna förr eller senare spelar in.

III
När Ali Q kom till Stockholm sommaren 1973 var han 19 år gammal. Han kom direkt från Marocko och han hade aldrig varit utomlands förut. Hans far Muhammed Q och hans onkel Khalifa arbetade redan sen flera år i Sverige. Genom deras bekantas bekanta ordnade det sig ganska lätt med jobbet i restaurang Prinsens kök. Ännu 1973 var det lätt för en marockan att komma in i Sverige och få arbetstillstånd om han hade släktingar här. Trycket från lågkonjunktur, arbetslöshet och kvoter för politiska flyktingar av olika sort från olika system i olika världsdelar hade ännu inte skurit ner möjligheterna att komma direkt från byn Nador i norra Atlasbergen till ett restaurangkök i Stockholm. Visserligen hade Ali Q haft förhoppningar att studera. Men han talade inte ett ord på något europeiskt språk och dessutom var hans arabiska ganska skral trots att han gått sex år i marockansk arabiskspråkig skola. Studera var omöjligt, men stanna och arbeta gick bra.
Ali Q och hans släkt är berber. Deras kultur är i de flesta viktiga avseenden helt islamiserad (religion, seder och bruk, namn) men deras språk, berbiska, skiljer sig lika mycket från arabiska som svenska skiljer sig från turkiska.
När Ali Q kom till Sverige hade han aldrig haft en kvinna. Det är åtminstone vad hans släktingar tror, men å andra sidan måste en ung man som Ali visa vördnad för sina äldre släktingar. Därför har till exempel onkel Khalifa än i denna dag inte sett Ali dricka alkohol mer än en gång då han av en händelse passerade puben på restaurang Carlton och såg att där satt Ali med ett ölglas framför sig. Alltså, säger onkel Khalifa, skulle Ali nog inte vilja berätta om han ägt en kvinna hemma hos oss i Nador eftersom där bara funnes den skamliga möjligheten att ge sig in till stan och hitta en bordell. Teoretiskt vore det möjligt, men jag tror det inte om Ali, han var alldeles för ung för sånt.
En enda gång under alla de år som Ali varit i Sverige har onkel Khalifa hört att han skulle ha träffat flickor. Det var visst så att Ali och någon bekant en gång gick ut på Djurgården tillsammans med två flickor.
Onkel Khalifa har bott och arbetat 14 år i Sverige och har barn som vuxit upp i Sverige och går i svensk skola. Han är sen länge en stadgad man som klarat sig förbi nybörjarproblemen i Sverige. Men han kan utan svårighet minnas och berätta om de första årens ensamhet. En man är en man och redan av den anledningen är ensamheten svår. Men kommer man från Marocko och en kultur där inte ens skamliga bilder på kvinnor i baddräkter förekommer så blir mötet med Stockholm hårt och svårt. Det tar tid att lära sig att alla dessa bilder man ser i tidningar och på pornografiska biografer och i skyltfönster tillhör enbart de svenska männen och inte är någonting för svartskallar. En svartskalle får gå till Malmskillnadsgatan och betala om nu lusten blir sådan att den når det outhärdligas gräns och man samtidigt anser att man kan riskera sin värdighet den fasansfulla sekund det visar sig att apartheid gäller även på Malmskillnadsgatan. Fast har man gott om pengar och lätt för att tala svenska kan man gå till någon dyr krog som Ambassadeur. Men för det mesta är det ju bara horor man träffar där också.
Ali Q arbetade flitigt som kockbiträde på restaurang Prinsen. Först hade han börjat som biträde nere i källaren med att skala potatis och sköta en del grovdisk. Sen hade han jobbat sig uppåt och kunde efter några år sköta kockens jobb om det skulle behövas. Han var punktlig och visade ingen nämnvärd frånvaro. Kanske höll han sig lite för sig själv. Kanske hade han svårt att hantera en del av arbetskamraternas drift med honom för hans blyghets och hans litenhets skull. Ali Q är 1,64 lång och väger 48 kilo och ger ett omedelbart intryck av spinkighet med sin nästan flickaktiga kropp och sina mycket smala armar.
Han tjänade omkring 3 500 kronor i månaden. För ett hyresrum i en villa ute i en av förorterna betalade han 275 kronor. Hans far hyrde ett rum i samma villa. Ali Q sparade pengar till obestämda mål i framtiden. Han gömde en del pengar hemma i tusenlappar och hundralappar som han då och då räknade för sej själv. Men det mesta satte han in på sin bankbok. Han åt billigt på sitt arbete (en sorts löneförmån), men ändå drog han in på allt utom det nödvändigaste. Långa perioder gjorde han inte av med mer än tio kronor om dagen i genomsnitt.
Då och då gick han ut på något nattöppet ställe efter jobbet. Han gick någon gång på dansställen men eftersom han inte kunde dansa blev det mest öl- och spritserveringar som Monte Carlo uppe i hörnan av Sveavägen och Kungsgatan. Där kunde han sitta och långsamt dricka en öl medan han förgäves hoppades att han skulle få kontakt med någon eller att något ovanligt skulle hända. Om det nu var en förhoppning han hade att hitta en kvinna på Monte Carlo efter klockan tolv på natten så lär han aldrig ha fått den förhoppningen infriad. Monte Carlo är ett slabbigt ställe där ölen skvätter och smockan hänger i luften och där ensamma yngre skötsamma kvinnor är en sällsynthet. En liten rädd svartskalle i slafsiga kläder som inte talar svenska och inte har något annat än en ölsejdel att umgås med kan inte finna annat än spruckna förhoppningar på ett sådant ställe.
Alis far och onkel Khalifa ansåg att dom där svårigheterna som Ali hamnade i under sitt första år i Sverige, det dumma stöldförsöket, fylleriet och det där med att slå sönder ett fönster i tunnelbanan, var ett passerat stadium av nybörjarchock och anpassning. Ali skötte sig ju fint. Det sa dom på hans jobb också. Och han sparade sina pengar till framtiden. Han var Muhammed Qs bäste son, glad och pratsam, intelligent och öppen. Det var därför dom hade vågat låta honom komma till Sverige redan vid 19 års ålder. Hans yngre bröder skulle komma först senare.
Våren 1977 åkte Ali Q och hans far hem på två månaders semester. Och som familjen minns det var Ali som vanligt när han var hemma. Han hade ännu inte börjat förvandlas. Fortfarande uppträdde han med respekt och vördnad inför sin mor. Allt var fortfarande som vanligt med Ali.
Han återvände till Stockholm den 28 mars och började jobba igen. Den 30 mars mördades Gertrud Andrén av en okänd man som enligt hennes signalement såg ut på ett helt annat sätt än Ali Q.
Det var ytterligare ett år senare, på våren 1978, som Ali Q började förändras. Dom som först märkte det var hans arbetskamrater. Han började visa sig aggressiv. En gång slog han kocken i ansiktet. Efter ytterligare ett slagsmål blev han helt enkelt utslängd på gatan av arbetskamraterna som sa att han inte fick komma tillbaka (ägaren till restaurangen var bortrest). Det var den 15 mars. Ali Q gick till fackföreningen och ombudsman Arne Olofsson skrev ett pepprat brev till restaurangen och Ali Q fick komma tillbaks. Det fanns ingen saklig grund för någon uppsägning. Att personalen ville ha honom sparkad var ingen saklig grund.
Onkel Khalifa berättar:
”Det var ju alldeles klart att Ali hade blivit sjuk. Det kunde ju vem som helst som kände honom se. Och eftersom han var sjuk måste han få läkarvård och inte sparken från jobbet.
Vid den här tiden började han klaga över att han hade huvudvärk som aldrig gick över och att det susade i huvudet på honom. Det rann var ur ena örat på honom så att han ständigt gick och lutade huvudet för att varet skulle rinna ut. Alla insåg att Ali hade blivit sjuk, hans chef på jobbet insåg det, hans arbetskamrater insåg det och vi hans anhöriga insåg det. Han skulle ha läkare och inte sparken.
Vi resonerade så här med ombudsmannen när vi var uppe hos honom. Antingen är det som vi alla säger att Ali är sjuk och behöver läkare. Då ska vi se till att han får läkare. Men i så fall är det restaurangens fel att han blivit sjuk och inte hans fel. Alltså ska han inte ha sparken. Om det å andra sidan verkligen vore Alis fel att allt det här bråket uppstod då ska han ha sparken och inte något skadestånd som ni i facket talar om.
När vi framfört detta till ombudsmannen gick han och talade med högste LO-chefen, den här man brukar se i TV som heter Nilsson. Och så slutade det med medling och en kompromiss. Ali skulle till läkare och sen fick vi se.
Det var i maj 1978. Vi gick upp på Södersjukhuset för att dom skulle kunna ta hand om Ali. Där sa dom att han måste opereras i huvudet men att det var lång väntetid och vi fick komma tillbaks om några månader. Men så kunde vi ju inte ha det så jag föreslog att jag skulle ta med mej Ali hem på några månaders semester och tjänstledighet i Marocko. Så skulle han kanske bli bättre. Det tyckte hans chef var ett bra förslag. Och så reste vi, Ali och jag, hem till Marocko på två månader.”
Men Ali Q blev inte bättre av att komma hem. Tvärtom märkte alla hemmavid genast att han var som förbytt, att han uppträdde som om han var sjuk i huvudet eftersom han till och med var oförskämd mot sin egen mor! Han kastade maten hon gav honom på marken så att grannarna kunde se det! Vilken skam över Ali!
Alis mor var allvarligt oroad över sin son och talade med onkel Khalifa om saken. Skulle Ali bli värre och värre? Kunde han klara resan tillbaks till Sverige utan att ställa till med en olycka någonstans på den långa vägen? Skulle läkarna där uppe i Sverige verkligen kunna bota honom? Och hur hade han blivit sådan som han nu var?
När Ali Q kom tillbaks till arbetet på restaurang Prinsen sommaren 1978 var han lika konstig och aggressiv som när han reste. Det blev nya bråk. Han slog sönder en fönsterruta med avsikt. Vid ett tillfälle öppnade han en kran så att kokande olja strömmade ut. Hans arbetskamrater gnisslade tänder om facket som skyddade Ali så att jobbet blev outhärdligt. Några började tala om att gå ur facket.
Ali Q togs in på Södersjukhuset i september 1978 och opererades i vänstra örat. Enligt vad hans släktingar tror var detta bara början på behandlingen av Ali. Det skulle finnas något samband mellan hans konstiga beteende och hans besvär i innerörat (?). Läkarjournalerna är hemliga och Ali Q kan inte närmare förklara vad som opererades. Men släktingarnas teori är inte medicinskt omöjlig.
Vistelsen på Södersjukhuset tycks ha blivit början till den slutgiltiga förvandlingen av Ali Q. Han begick ett brott, greps och fördes bort av polis så att behandlingen av honom avbröts. Han hade antastat en medpatient, fru Signhild Branneståhl, född år 1900.
Natten till den 4 september låg hon och sov ensam i sal 3. De tre andra patienterna i sal 3 hade permission över helgen. Strax före klockan 03:00 vaknade hon av att det låg en man ovanpå hennes täcke och utförde något som liknade samlagsrörelser: ”mannens stjärt gick som en lärkvinge.” Hon skrek och lyckades tända ett ljus och mannen försvann ur hennes rum. Enligt vad fru Branneståhl uppgav i ett förhörsprotokoll några dagar senare var det hela inte så mycket att bråka om. Själv hade hon ju inte fått några skador och ”det var läkaren som ville anmäla det inträffade, inte jag”. Mannen hade inte rört henne och inte försökt komma åt henne under täcket eller dragit i hennes kläder.
Ali Q hade betett sig underligt hela den natten. Från halv elvatiden hade han rantat efter sjukvårdsbiträdet Elisabeth Berggren; han hade tilltalat henne då och då och sagt att hon hade vackert hår. En gång hade han dristat sig att snudda med handen vid hennes hår samtidigt som han upprepade att det var så vackert. Han tafsade inte på henne och hon uppfattade honom snarast som en ofarlig tok.
Ali Qs brott rubricerades först som försök till våldtäkt men mildrades snart till otuktigt beteende.
När han togs till förhör nekade han till allt. Han uppgav att han varit förvirrad av medicinering och därför inte kunde minnas så klart. Han hade opererats men sa sig inte veta vad för sjukdom han lidit av eller vad operationen skulle hjälpa honom med. Såvitt han förstod skulle han opereras igen för någonting. Ibland hände det att han drabbades av minnesförluster. Och om det nu var så att han verkligen begått något brott ville han påpeka att det i så fall skedde när han var sjuk.
Ali Q fick nu träffa en personundersökare inför den stundande rättegången. Och i sitt utlåtande om Ali Q slog personundersökaren och socionomen Peter Gerdman fast att en villkorlig dom borde vara det mest ekonomiska och samhällsnyttiga sättet att straffa Ali Q: ”Detta mot bakgrund av den tilltalades stabila sociala förhållanden. Ali Q har fast arbete och bostad, han har inga kända missbruksproblem och i ekonomiskt avseende är den tilltalade oberoende av hjälpåtgärder.”
Och som ytterligare förberedelse i målet mot Ali Q yttrade sig skyddskonsulenten Margareta Nilsson som den 12 oktober rekommenderade en s k liten sinnesundersökning eller villkorlig dom då ”något behov av övervakning inte kunnat påvisas”.
Själva rättegången ägde rum den 23 oktober och var undanstökad på 45 minuter. Fru Hulda Signhild Margareta Branneståhl vittnade och fick 15 kronor i ersättning av allmänna medel för att hon infann sig i rätten. Och det beslutades att Ali Q skulle genomgå en s k § 7-undersökning (liten sinnesundersökning).
Undersökningen av Ali Q genomfördes som en kort intervju med hjälp av tolk och fick till resultat att Ali Q ansågs fullt frisk, att han inte vari behov av stor sinnesundersökning eller psykiatrisk vård, samt att han inte hade några problem med kvinnor.
Enligt polisen var undersökningen en skandal av flera skäl. Den tog en kvart och den genomfördes med en tolk som hade svårt att kommunicera med Ali Q. Kriminalinspektör K G Ohlsson:
– Femton minuter lär den undersökningen ha tagit. Då frågar man sej, kan en människa med skandinavisk skolning och bakgrund göra en personbedömning av en marockan vars hela bakgrund, religion och kultur skiljer sig från vår? Och dessutom med en tolk som inte i alla delar förstår! En sådan undersökning är ju meningslös.
Det var meningen att målet mot Ali Q skulle tas upp igen den 6 december, alltså efter att han nu förklarats frisk av läkare. I väntan på rättegång för otuktigt beteende fick Ali Q förbud att resa ur landet och anmälningsplikt hos polisen. Varje måndag och torsdag skulle han anmäla sig på kriminalens jourvakt på Kungsholmen.
Men detta bagatellmål mot Ali Q skulle ändå aldrig bli av.

IV
Måndagen den 13 november vid 17-tiden stod ambulansföraren Göran Johansson och handlade i kiosken vid Svedmyra tunnelbanestation. Då hörde han hur någon skrek på hjälp. Ropet kom uppifrån trapphuset som leder upp till tunnelbaneperrongen.
När han sprang uppför trapporna mötte han en ung kvinna som kom vacklande nerför trappan. Hon verkade hysterisk och chockad, höll händerna för ansiktet och blödde kraftigt från näsa och mun.
Eva Norr fick stanna fyra dagar på sjukhuset. Hon hade fått näsbenet avslaget och drabbats av minnesförlust. Det fanns inga vittnen. Men alldeles efter överfallet hade hon sagt till ambulansföraren Johansson att en okänd man kommit fram till henne och bett om cigarretter. Sen hade han plötsligt slagit till henne.
I Stockholmsdistriktet inträffar ungefär 1 000 händelser varje år av detta slag. I polisrapporteringen använder man beteckningen 0331 som betecknar ringa våld där parterna inte känner varandra. Sådana ärenden betraktas som rutin och skall handläggas ute på de mindre polisenheterna, inte på den centrala våldsroteln som sysslar med grövre och allvarligare brott.
Det är antagligen denna misshandel av Eva Norr som var den första i en lång rad överfall som Ali Q inledde vid den här tiden.
Han hade gjort sig allt omöjligare på jobbet. Facket krävde äntligen att han skulle avskedas, resan hem hade inte gjort honom bättre på något sätt. Han hade börjat göra en del närmanden mot servitriserna. Det var kanske ganska oförargligt eftersom hans kvinnliga arbetskamrater ansåg det uppenbart att han hade det svårt med kvinnor och att han var sjuk och att det mest var synd om honom. Men han hade allt oftare börjat visa sig våldsam också och det gjorde saken mera obehaglig. Och han skötte sitt arbete sämre, hade börjat komma försent. Det verkade som om han sov dåligt på nätterna, som om han var ute på stan och snurrade.
Natten till den 14 november satt Ali på restaurang Monte Carlo ända fram emot stängningsdags och som vanligt grusades alla hans små eller stora eller halvt resignerade förhoppningar om att få kontakt med någon kvinna. Han gick ut och fick tag på en taxi i närheten. Just när hemfärden hade börjat bad han taxichauffören Stig Palmqvist att stanna utanför den nyöppnade krogen Albatross på Mäster Samuelsgatan. Där gick Ali Q ur bilen och fram till en ung kvinna som han växlade några ord med. Palmqvist hörde inte vad som sas men plötsligt kom kvinnan fram till honom och frågade vad han egentligen menade med sådana förslag. Palmqvist drog därför slutsatsen att det hela måste röra sig om en misslyckad raggning där Ali Q på något sätt använt honom som förevändning. När Ali Q kom tillbaks till bilen bad han dessutom Palmqvist rent ut att hjälpa honom att ragga upp någon kvinna.
Färden fortsatte mot Ali Qs hemadress i söderförorten. Vid Gullmarsplan upptäckte Ali Q en ensam kvinna som gick på trottoaren. Han beordrade taxin att stanna vid henne och sen frågade han henne om han kunde få skjutsa henne hem. När hon klev in i bilen och sa varåt hon skulle försökte Ali Q att få henne att följa med hem till honom i stället. Försöket misslyckades och något senare klev hon ur och slog igen bildörren. Taxin fortsatte mot Ali Qs hemadress.
Framme vid Sågverksgatan 18 betalade Ali vad det kostade, 34:80. Men av någon anledning dröjde han sig kvar vid höger framdörr i stället för att stänga den och gå sin väg. Plötsligt lutade han sig fram och slog ut med armen. Palmqvist träffades av något hårt kring hakan och kände att det omedelbart började blöda (en skada som senare syddes med fem stygn; förmodligen hade Ali Q en kniv i handen; möjligen missade han halsen på Stig Palmqvist).
Ali Q sprang från platsen och ner till tunnelbanestationen i Stureby där han i förtvivlan eller raseri eller i något annat sinnestillstånd slog sönder sju stora fönsterrutor till en kostnad av 3 885 och 55 öre.
Några dygn senare, natten till den 18 november slog han sönder bilar till ett mångdubbelt större värde. Han gick med påk från bil till bil och slog in vindrutorna och betedde sig som om han vore en nojig narkoman. Han greps av tillkallad polis och sattes i cell över natten efter att ha förts till kriminaljouren på Kungsholmen.
Nästa morgon tillkallades tolk och förhöret var snabbt avklarat. Ali Q erkände skadegörelsen och kunde därefter omedelbart försättas på fri fot. När han steg ut genom polishusets port på Bergsgatan 52 var klockan 10:50.
15-20 sekunder senare misshandlade han Anette Lindblad, 26, som var på väg till Konsum mitt emot polisen för att handla. Hon hann se slaget komma och vred instinktivt på huvudet precis före träffen. Knytnäven landade på bakre delen av höger kind och över örat. Ali Q sa ingenting utan fortsatte nerför gatan mot tunnelbanestationen.
Samtidigt kom Drissa Lemouth-Benzliha, tolken från förhöret med Ali Q ut genom polishusets port, såg den gråtande kvinnan tjugo meter från polisingången och såg Ali Q bortåt tunnelbanan och förstod omedelbart sammanhanget.
Efter slaget mot Anette Lindblad fortsatte Ali Q ner i tunnelbanestationen där han i snabb följd misshandlade tre kvinnor. Allt skedde inom loppet av ett par minuter. I anmälningarna till polisen står samma tid noterad för alla tre, 10:55.
Drissa Lemouth-Benzliha hade omedelbart följt med Anette Lindblad in i polishuset för att göra anmälan mot den identifierade Ali Q.
Här fördelades ytterligare några rutinärenden av mindre vikt på olika poliser i olika distrikt av stan. Ärendena var av typ 0331 och hamnade därför i egenskap av småärenden på olika distrikt. Proceduren avgjordes som vanligt av kriminaljourens registrator.
Följden blev att de poliser som helt skilda från varandra fick ta del av varsin bit av Ali Qs bärsärkagång saknade varje möjlighet att se att pusselbiten hörde hemma i ett mycket större och farligare system. Ali Q skulle fortsätta sitt våld länge innan han berövades friheten. Han skulle komma att döda inom två veckor.
Men om man då antar att ett datorsystem hade gjort det möjligt att omedelbart binda samman alla dessa händelser och den byråkratiska gången dessutom varit annorlunda så att hela bunten av rapporter hamnat där den hörde hemma, hos en och samma utredare på centrala våldsroteln – hade det blivit slutet på Ali Qs kvinnoöverfall, hade den kvinna han snart skulle mörda kunnat räddas till livet?
Kriminalinspektör K G Ohlsson som arbetat med utredningen av fallet Ali Q tvekar inte en sekund inför den frågan:
– I helvete. Sådana ärenden, 0331 betyder ”misshandel som rör vanlig misshandel, annan än grov, offret obekant med gärningsmannen”, får man ingen frihetsberövad för. Det är helt otillräckligt. Jag tror inte ens att kombinationen av dom här fyra misshandelsfallen, skadegörelsen mot bilarna, skadegörelsen i tunnelbanan och misshandeln av taxichauffören sammanlagt hade räckt till för att få Ali Q frihetsberövad eftersom han hade fast bostad och arbete!
– Så den vägen hade man inte kunnat rädda livet på Astrid Adelöw som mördades tio dagar senare?
– Nej. Lite misshandel, lite skadegörelse och det där otuktiga beteendet på Södersjukhuset, som ju utfördes av en ”fullt frisk person” som inte var i behov av vård… det hade inte räckt för häktning i dagens Sverige.
Däremot, om Ali Q åkt fast dagen efter, den 19 november, hade det tagit slut. Då försökte han döda studeranden Kristina Gustafsson, 22, på väg till bibelstudium hos Kyrkliga Gymnasistföreningen på Regeringsgatan 80.
När hon var nästan framme vid nr 80 hörde hon springande steg bakom sig. Just som hon vände sig om kände hon som ett kraftigt slag i ryggen och en man sprang förbi henne, stannade till och stirrade på henne. Det hon minns tydligast är hans ”uppspärrade ögon”. I det korta ögonblicket hann hon prägla in hans utseende i minnet.
Samtidigt som Ali Q började springa från platsen förstod Kristina Gustafsson att hon inte var slagen utan knivhuggen. Hon vacklade fram mot porten till nr 80, försökte förgäves få några bilar att stanna. Sen började hon skrika.
Lite mer än två veckor senare skrevs hon ut från sjukhuset. Kniven hade trängt in nedanför tolfte revbenet och skadat höger njure.
– Varför hade du kniven med dej den dagen, Ali?
– Jag hade kniven med mej därför att jag ville döda eller åtminstone hugga någon människa den dagen.
– Hade du tänkt dej någon särskild sorts människa?
– Jag hade tänkt döda vem som helst. Det var hon (Kristina Gustafsson) som nappade.
– Varför ville du döda någon?
– Jag vet inte orsaken.
– Hur kommer det sig att det är främst kvinnor du överfaller?
– När jag är ute och går möter jag bara kvinnor.
– Men man möter väl män också när man går ute på stan?
– Men männen behandlar mej inte illa, det gör kvinnorna.
– På vilket sätt?
– Dom behandlar mej illa, jag kan inte förklara.
– Har du umgåtts med många kvinnor i Sverige?
– Svaret är nej nej nej. Jag sällskapade med en kvinna men jag vet inte vart hon har tagit vägen. Det var en kvinna eller om det var tre kvinnor, 1974. Jag hade ingen bostad och bodde hos dom.
– Har du legat med en kvinna någon gång?
– Nej, nej. (Paus). Men en gång promenerade jag med en kvinna inne i stan. Vi hade sällskap, vi gick och pratade. Men inte… ingenting sånt där.
Tio minuter eller möjligen en kvart efter det att Ali Q försökt döda Kristina Gustafsson på väg till bibelstudium på Regeringsgatan drabbade han Kerstin Orrvant, 31, som tillsammans med sin mor var på väg att se Ingmar Bergmans Höstsonaten:
”Vi hade köpt biljetter redan klockan sex och sen promenerade vi omkring. Vi var på väg från NK då det plötsligt hände. Mamma gick på högra sidan och jag sa att här var den där gottaffären som hade så mycket godis. Jag hann inte se så mycket när jag mötte en yngling. Knytnävsslaget träffade under örat. Det bara small till. Vi hörde sen steg bakom oss, men ingen av oss vågade vända sig om – – – Han röt till någonting men jag uppfattade inte vad det var – – –”
– Vad har du att säga om det här, Ali?
– Jag mötte henne på gatan. Jag slog henne, jag gick därifrån. Jag har ingenting att tillägga.
– Varför slog du henne?
– Jag slog henne. Punkt och slut. Jag ville slå henne och det gjorde jag. Jag träffade två gånger, på höger och vänster kind.
– Ville du skada henne?
– Nej, jag ville bara slå henne. (– – –)
– Varför ville du slå henne?
– Hon hörde till den här sorten som vill det. Det är många svenska flickor som vill ha en smäll av mej. Och ändå gör jag det inte alltid. Jag förstår inte varför jag inte gör det oftare.

V
I slutet av november stod det klart för alla på restaurang Prinsen att det bara fanns ett enda sätt att lösa problemet med Ali Q. Nu måste han avskedas.
Under de senaste veckorna hade han slagit sönder kontorets gårdsfönster, kastat in en dessertskål (efterrätten kvar i skålen; crème caramel) genom ett stängt fönster till en granne till restaurangen, värmt upp tallrikar i den s k salamandern så att två servitörer fick brännskador i händerna när dom överraskades av skämtet, stulit kläder för dom anställda och stoppat ner i sopsäckar som han snyggt och prydligt tejpat igen, ställt till två slagsmål, försökt stjäla en flaska konjak, skruvat ur propparna till det stora kylrummet över en lördagsnatt, blottat sig för en del servitriser och tafsat på andra.
Då och då hade han plötsligt försvunnit från arbetsplatsen. När ägaren till restaurangen högg honom på väg ut vid ett sådant tillfälle förklarade Ali Q att det var för att han måste iväg och anmäla sig till polisen. Han hade anmälningsplikt två gånger i veckan, på måndagar och torsdagar (i avvaktan på rättegången för otuktigt beteende på Södersjukhuset i september).
Den 27 november skrev restaurangens ägare till Hotell- och restauranganställdas ombudsman Arne Olofsson och förklarade att nu kunde det inte bli tal om annat än uppsägning. I brevets avslutande stycke står det:
”Jag kan ej annat än beklaga denna stackars människa, men ett omhändertagande av honom vore nog nödvändigt. Sådana beslut ligger naturligtvis inte inom vårt kompetensområde varför vi tyvärr måste begära att få entlediga honom från sin anställning – – –”.
På kvällen samma dag som detta brev avsändes gick Ali Q på restaurang Monte Carlo. Enligt vad han minns hann han dricka två stora sejdlar starköl och två groggar på rom och Cola innan han gav upp och började tänka på att dra sig hemåt. Instoppad mellan kroppen och byxlinningen bar han en kniv.
Samtidigt ringde väckarklockan på Apelbergsgatan hemma hos fru Astrid Adelöw, 83 år gammal. Varje natt gick hon upp vid den här tiden för att gå till sitt arbete som städerska på Hötorgsbaren där hon hade arbetat i 30 år. Hon brukade komma till arbetsplatsen vid tre, halvfyratiden på morgonen, städade i ett par timmar och tog sen emot morgonens brödleverans vid femtiden. Ägaren till Hötorgsbaren, David Szpigler, brukade komma till arbetet ungefär en halvtimme senare. Hötorgsbaren höll öppet mellan 6 på morgonen och 6 på kvällen. Därför hade David Szpigler ofta sagt till Astrid Adelöw att hon väl ändå borde göra jobbet efter stängningen, mellan 6 och 8 på kvällen, i stället för mitt i natten. En gammal dam som hon borde inte gå ensam på gatorna och vara ensam i lokalen på det där viset. Men hon hade alltid avfärdat honom med att hon i så fall skulle missa de bästa TV-programmen. Förresten hade hon inget annat jobb att tänka på. Hade hon klarat sig i 30 år skulle hon nog klara sig i fortsättningen också på sina nattliga promenader.
– Jag brukar titta genom grinden vid Klarahemmet. Om det är tomt ute på gatan så kilar jag snabbt Målargatan upp mot Kungsgatan och Drottninggatan. Där finns det alltid folk i rörelse, om jag skulle behöva hjälp.
Klockan var någonstans mellan tio och tjugo minuter i tre denna nollgradiga morgon den 28 november när mördaren Ali Q närmade sig den gamla damen i snögloppet. Han anföll henne bakifrån och hon skrek och tog några steg framåt efter det första hugget. Ali Q följde efter henne och högg igen och igen. Hon föll med ansiktet direkt mot trottoaren.
Hon hittades en kort stund senare med ansiktet vilande i en blodpöl. Hennes löständer låg en bit från ansiktet. Hon var död.
– Varför hade du kniv med dej den där natten, Ali Q?
– Jag brukar ha kniv med mej. På natten har jag kniv för att jag är rädd. Det är så mycket bråk mellan svenskar och utlänningar.
– Varför högg du med kniven mot den här kvinnan?
– Du frågar mej varför. Jag säger att jag har huggit henne. Punkt och slut. Jag fick en impuls att göra det och det gjorde jag.
– Vad gjorde du före den där händelsen?
– Först hade jag varit på Silver Bar, sen på Monte Carlo. Efter Monte Carlo tänkte jag inte göra något särskilt. Jag tänkte gå till Centralen och ta en taxi hem därifrån. Jag gick på Kungsgatan. Sen är det något varuhus där på nästa gata, kanske Drottninggatan. Jag gick in där. Då träffade jag henne. Jag sa ingenting till henne. Vad hon sa till mej förstod jag inte. Jag högg henne på Drottninggatan.
– Kan du beskriva kvinnan?
– Hon var mycket gammal. Jag tror att hon var cirka 64 år gammal. Hon var kort till växten, nästan lika liten som jag.
– Högg du flera gånger för att hon skulle falla?
– Varje gång hon rörde sig högg jag en gång till.
– Hur långt trängde kniven in i kroppen?
– Första hugget 6 eller 7 centimeter. Andra hugget hela bladet in. Tredje hugget också, cirka 20 centimeter.
Beskrivningen är tämligen korrekt. Två av huggen åstadkom bara obetydliga skador. Men det tredje hugget var dödande. Enligt rättsläkarens rapport, punkt 77:
”Stora kroppspulsådern företer… på ett avstånd av omkring 6 cm från den vänstra nyckelbenspulsåderns avgångsställe inom nedre gränsen av stora kroppspulsåderns båge, en tvärställd, 3 cm lång, närmast snittformad skada i stora kroppspulsåderns vägg, genomträngande densamma inom dess övre bakre yta och därefter förlöpande ut genom det s k mediastinum. Sårskadan avlossar en nedåt vinklad, L-formad flik av stora kroppspulsåderns vägg – – –”.
Det är en beskrivning av hur döden kom snabbt efter chock och medvetslöshet.
Två dagar senare var det sammanträde hos ombudsmannen Arne Adolfsson på hans kontor bakom LO-borgen. Sluträkningen gjordes upp mellan restaurang Prinsen och Ali Q. Man upprättade ett förlikningsavtal där Ali Q fick 5 400 kronor i ekonomiskt skadestånd för att han nu, med fackets godkännande, avskedades.
Enligt slutavräkningen som gjordes upp samtidigt fick Ali Q ut 6 285 kronor netto efter skatteavdrag. Han verkade fullständigt normal, påpekade en detalj som gällde semesterersättningens storlek för den innevarande tiden. Skrev under avtalet, kvitterade pengarna och stoppade dom på sig. Parterna tog i hand och tackade för den tid som varit. Klockan var omkring 16:30 den 1 december.
När Ali Q kom ner på Wallingatan upptäckte han omedelbart Gunilla Eriksson, 22 år gammal. Han sprang fram emot henne och gav henne med all sin kraft ett slag i bakhuvudet.
– När du slog till den här kvinnan på Wallingatan, var du upprörd över att du blivit avskedad?
– Jag arbetar bättre än dom andra! Jag är skötsam, men facket ville inte ha mej kvar. Ändå hade jag arbetat där i sex år! Därför var jag inte nöjd med deras behandling. Efteråt gick jag min väg. Jag vet inte vart flickan tog vägen, men hon var inte kvar där.
– Vad sa du till henne?
– Jag sa ingenting. Men hon sa någonting till mej som jag inte begrep.
Senare på kvällen misshandlade han en ung kvinna utanför restaurang Monte Carlo.
När Monte Carlo stängde gick han vidare på en eller annan illegal nattklubb i närheten av Odenplan.
Halvannan timme senare går han omkring lite planlöst ute på stan. Hamnar i en av de underjordiska passagerna under Sergels torg, Hästskogången.
Fru Gunda K, som är 132 cm lång och handikappad med nedsatt syn kommer emot Ali Q, som fortfarande har omkring 6 000 kronor på sig. Det finns inga vittnen i närheten.
När Gunda K åtskilliga månader senare skall beskriva vad som hände har hon fortfarande vissa talsvårigheter (”Han kom bakom eller framifrån… springande, om man säger så…”).
Hon berättar hur hon efter de första slagen hamnade på marken och hur den mörke okände mannen började sparka henne i ansiktet. Hennes tänder hittades av polisen senare. Hon måtte ha förlorat medvetandet. I väskan som han slet åt sig hade hon bara några papper från sin arbetsplats, NK, och några plåster i en förpackning. Inga pengar, ingen portmonnä.
Ena kindbenet (okbenet) bröts rakt av efter en spark. En annan spark träffade så nära ögat att Gunda K förlorade synen på det (”näthinnan vek ihop sej som en fjäril, sa dom”). För ögats förlust samt lidande i övrigt skulle staten senare komma att utbetala ett belopp strax över 50 000 kronor till Gunda K. Försäkringsbolagen har ställt upp särskilda tabeller som fastställer hur stora skadestånd som skall utbetalas efter trafikolyckor och samma tabeller tillämpas rutinmässigt i brottmål.
– Varför gav du dej på henne, Ali Q?
– Jag slog henne därför att jag ville slå henne. När hon föll till marken fortsatte jag att slå henne och så sparkade jag henne i magområdet två gånger, nej så var det i ansiktet också ett par gånger. Nej fyra gånger var det. Sen tog jag hennes väska och gick därifrån.

VI
En galen mördare gick lös i Stockholms city och affärsmännen kring Sergels torg utfäste en belöning på 5 000 kronor till den som kunde sätta fast knivmannen.
Men när postiljonen Lars Kennet Hagström, 20 år, satte fast Ali Q hade han ingen aning om belöningen. Däremot såg han genast att det var någonting konstigt med Ali när denne steg in i tunnelbanevagnen.
Klockan var ännu inte halv sex på morgonen och det var bara en fem sex personer i hela tunnelbanevagnen förutom Kennet Hagström. En kvinna i 60-årsåldern, de andra var män. Ali Q steg på vid Stureby.
– Han verkade ganska virrig och han tittade på alla i vagnen. Han var liksom nervös för någonting, han kunde liksom inte hålla sig lugn.
Ali Q hade först gått nerför mittgången i riktning mot den plats där Lars Kennet Hagström satt. Men sen ändrade han sig och gick tillbaks upp mot den andra änden av vagnen och satte sig snett mitt emot den enda kvinnan, Iris Viola Fernberg.
– Han satte sig (snett) mitt emot henne och började titta på henne. Han såg sig noga omkring i vagnen…
Sen gick allt fort. Iris Fernberg hann aldrig uppfatta mer än ett slag (”trodde att mannen slagit sönder hela ansiktet”). Men Lars Kennet Hagström som satt fem sex meter därifrån och uppmärksamt betraktat Ali Q redan innan han överföll Iris Fernberg räknade till tre eller fyra slag. När dörrarna öppnades vid nästa hållplats (Svedmyra) slank Ali Q ut och försvann bortåt perrongen. Ingen i vagnen kom sig för att ingripa.
Men Lars Kennet Hagström tog sig an den slagna och misshandlade Iris Fernberg. Såg till så att hon kom av vid Gullmarsplan och fick sitta ner på en bänk medan han gick och ringde efter polisen.
Patrullbil rb 360 under befäl av polisinspektör Lennart Miedl från tredje vaktdistriktet kallades till platsen. När polismännen kom ner till perrongen och träffade Lars Kennet Hagström och den misshandlade fru Iris Fernberg råkade Lars Kennet Hagström plötsligt upptäcka Ali Q som satt i det tåg som just precis då kom in till perrongen. Ali Q hade bytt tåg några gånger för att komma undan eventuella förföljare.
Han gjorde inget motstånd när han greps. Uppe i polisbilen avvisiterades han. Polismännen hittade en 22,5 cm lång brödkniv som Ali Q hade instoppad i skjortans vänstra bröstficka.
Fru Iris Fernberg, som aldrig mer i sitt liv skulle våga åka tunnelbana ensam, blev körd till Södersjukhuset i polispiketen, tillsammans med den gripne Ali Q som skulle vidare till förhör på tredje vaktdistriktet.
Till en början såg det ut som ett av dessa små eländiga misshandelsfall. Men dels hade polismännen råkat fråga Ali Q om en misshandel som ägt rum den natten utanför Monte Carlo (de hade haft jourtjänst och mindes larmet några timmar senare) och dels förhåller det sig så att Lennart Miedl är en ovanligt bra polis. Det är åtminstone vad man anser om honom uppe på den centrala våldsroteln.
Lennart Miedls intuition sa honom att denne underlige lille figur kunde vara den galne citymördaren. Det var numera en allmän teori inom poliskåren att det var en och samma person som stod för ett stort antal av dessa kvinnoöverfall. Miedl upptäckte att Ali Q hade intorkat blod på spetsen av sin högra sko.
Miedls överordnade bedömde dock fallet som en struntsak som inte behövde gå vidare till någon våldsrotel. Då ringde Miedl själv till någon han kände på våldsroteln och berättade vad han trodde.
Någon timme senare hade Ali Q överförts till häktet nere i city och hans ärende låg nu på våldsroteln. Kapplöpningen med tiden hade börjat. Inom sex timmar måste det finnas underlag nog för att få honom anhållen. Flera man jobbade samtidigt på att få fram det beslutsunderlaget.
En sak var att sammanställa de olika polisrapporter som faktiskt fanns på Ali Q fast på olika håll inom poliskvarnen: Otuktigt beteende, skadegörelse, fyra fall av misshandel utanför polishuset, en misshandel strax innan gripandet. Från våldsroteln ringde man runt till de olika distrikten för att samla upp alla anmärkningar som kunde gälla Ali Q.
Det var då kriminalinspektör K G Ohlsson kom att tänka på att en människa kanske kunde identifiera den galne mördaren. Tänk om den där flickan Kristina Gustafsson, hon som knivhöggs på väg till sitt bibelstudium på Regeringsgatan, skulle råka komma ihåg mannen så väl att hon kunde peka ut Ali Q på bild. Han hade ju vänt sig om och ”stirrat” på henne en kort stund innan han sprang vidare.
K G Ohlsson tog med sig ett tjugotal bilder ur kriminalregistret. I urvalet fanns två helt olika bilder på Ali Q som tagits vid helt olika tillfällen (1973 och 1978).
Kristina Gustafsson låg kvar på Danderyds sjukhus. När K G Ohlsson visade bilderna för henne och frågade om det var någon här som kunde vara gärningsmannen blev hon lite osäker. Det var nämligen två helt olika personer som påminde om honom, svarade hon.
Båda bilderna hon pekade ut föreställde Ali Q. Saken var klar. Den galne knivmördaren kunde äntligen anhållas och häktas.
Tillfälligheterna hade gjort sitt. Det hade kunnat ske förr eller senare men nu råkade det bli postiljon Lars Kennet Hagström morgonen den 4 december. Lars Kennet Hagström fick långt senare den utlovade belöningen från affärsmännen i City.
Förhörsmaskineriet var mest rutin. Ali Q erkände det mesta man frågade honom om och vid något tillfälle erkände han till och med ett misshandelsbrott han inte kunde ha begått. Det korrigerade man.
Redan från första dagen var männen på våldsroteln inne på att här hade man inte bara mannen som stått för den långa raden av kvinnomisshandelsfall under hösten 1978, mordet i december och mordförsöket i november. Det måste rimligen ha varit Ali Q som mördade Gertrud Andrén i mars 1977. Därmed skulle även det mordet vara uppklarat.
När Ali Q erkände mordet på Gertrud Andrén beskrev han henne som en kvinna i 22–23-årsåldern (hon var 48), klädd i jeans, skjorta och svart kappa och barhuvad (hon var klädd i långbyxor i ljus flanell, svarta läderstövlar, blå polotröja, svart kappa och svart pälsmössa), han sa att hon bar en röd skinnväska i handen (hennes handväska var blå med gulmetallspänne), att hon bar en kasse i handen med röd färg på (hon bar en vit kasse med röd text), att han mördade henne en, eller enochenhalv, eller två månader efter att han kom hem från semester i Marocko (rätt tidpunkt är två dagar efter hemkomsten), att han högg henne två gånger med kniven, en gång i axeln och en gång nerifrån och uppåt mot magen (Gertrud Andrén höggs en gång direkt i hjärtat).
Till detta kommer att Gertrud Andrén beskrev sin mördare som äldre, längre och grövre än Ali Q.
Det räcker inte med att erkänna ett mord för att bli fälld för det. Erkännandet måste styrkas av något som kallas omständigheter i övrigt. I det här fallet blev den avgörande detaljen den vinkel i vilken kniven trängt in i Gertrud Andréns hjärta. Kriminalinspektör K G Ohlsson fick svar på sin skriftliga fråga i det avseendet från rättsläkaren och docenten Sten Jacobsson. Svaret daterat den 27 december 1978: ”…snett uppåt i ca 20 graders vinkel mot kroppens horisontalplan och åt kroppens högra sida i ca 45 graders vinkel mot kroppens vertikalplan…”
Så träffade kniven. Det skulle kunna stämma med Ali Qs beskrivning om nerifrån framifrån. I fallet Ali Q räcker detta som ”omständigheter i övrigt”. Om han nekat hade han aldrig fällts. Om han inte varit skyldig till alla de andra brotten är det osäkert om detta med 20 graders vinkel i horisontalplanet och 45 graders vinkel mot vertikalplanet haft något värde alls i rättsmaskineriet.
Det finns förbrytare som polismännen hatar. Det är ingen hemlighet men det är heller ingenting som polismän tycker särskilt mycket om att diskutera offentligt. Männen som arbetar på våldsroteln ser och upplever så mycket av våld och blod och sönderslagna människor och grymt dödade människor att dom ibland tror sig förhärdade. Men ibland händer det ändå att de träffar på någon förbrytare som dom skulle vilja slå in skallen på. (Vid genomläsningen av den här texten förnekar polismännen Ohlsson, Jonsson och Thorstensson att det någonsin kan förhålla sig så.) Men Ali Q väcker snarare medlidande. Männen som sysslade med hans utredning ville naturligtvis göra ett bra jobb och prydliga rapporter och få ett antal ouppklarade brott undanstökade. Men ingen kunde känna någon aggressivitet mot den lille Ali Q som erkände sågott som allt man frågade honom om.
Det kan möjligen till en del bero på att Ali Q saknar varje form av hotfullhet i sin attityd. En normalstor karl skulle aldrig komma på tanken att den 1,64 långe och 48 kg tunge Ali vore farlig.
Men det uppenbara skälet att inte avsky Ali Q och det skälet som polismännen också vill beskriva själva är att det ju är så självklart att Ali Q är galen. Som en ren rutin kommer han att sändas iväg till sluten psykiatrisk vård och sen kommer han väl ut och blir kanske ett nytt ärende vad det lider. Tre fjärdedelar av alla som anklagas för mord i Sverige betraktas vid den obligatoriska sinnesundersökningen som sjuka och i behov av sluten psykiatrisk vård i stället för fängelse. Att den vården ibland kan bli märkvärdigt kort, några månader, innan mördaren anses frisk och släpps ut är en helt annan historia. Det är inte polisens sak, säger man. Men i alla fall så är det ju klart att Ali Q är galen och det är synd om honom och om alla som är i hans situation.
Kriminalinspektören Lars Jonsson som var Ali Qs förhörsledare skruvar på sig av obehag inför frågorna. Han är 33 år men ser på grund av en viss prudentlighet i klädsel och frisyr äldre ut. Han formulerar sig noga i den sedan länge uppgjorda intervjun:
– Jovisst har vi spekulerat om motiv och vad som egentligen kan ligga bakom. Man måste tänka på hur en främling som Ali Q hamnar i vårt land och varifrån han kommer. Ensam, hyresrum, restaurangjobb år efter år, monotoni och tristess. Har vi inte missbedömt det här, vi svenskar, att det skulle vara så bra att komma hit? Det är den ena frågan man kan ställa sig. Och sen… hur kan en latent sjukdom utvecklas just under sådana ogynnsamma omständigheter? Om Ali Q valt att leva i Marocko kanske det här inte inträffat.
– Ensam liten arab som aldrig får en tjej blir till slut tokig?
– Ja alltså, frågan gäller ju hans ensamhet, slutenheten i ett sånt sätt att leva, kontaktsvårigheterna du nämnde… Vi svenskar tror att vi alltid har rätt, att vi alltid kan lösa problem utan att vi ser vilka problem som uppstår kring sånt här som porr och utlänningar och… ja som Ali Q ensam mitt i natten på Monte Carlo.
Kriminalinspektör Lars Jonsson ser upp från sina händer som han betraktar under den sista meningen. Hans blick är alldeles stadig och utan minsta spår av aggressivitet.

VII

I rättssalen sniglar sig tiden fram. Nämndemännen klagar över att det är något konstigt med just det här rummet. Det är som om syret tog slut fortare här än på annat håll så att man får svårt att hålla sig vaken.
De har också svårt att hålla sig vakna. Att döma en galen mördare med Ali Qs meritlista till sluten psykiatrisk vård tar ungefär två veckor efter en viss omständlig procedur. Först går man igenom hela målet detalj för detalj. Sen enas försvaret och åklagarsidan om att det måste till en stor s k sinnesundersökning. Därefter beslutar rätten att det måste till en stor sinnesundersökning. Sen genomförs en stor sinnesundersökning och när resultatet från den föreligger drar man igenom hela målet en gång till detalj för detalj och sen dömer man den galne mördaren till sluten psykiatrisk vård.
Rummet är ungefär 50 kvadratmeter stort. Ali Q sitter under ett porträtt i olja av en person i blått ordensband och med högdragen hållning som enligt den svarta texten på den förgyllda namnskylten föreställer Grefve Johan Aug. Sandels född 1764 död 1831, T.F. Öfverståthållare 1815–1819.
Ali Q har bruna plastsandaler som han sparkar av sej under bordet. Bakom honom sitter två fullkomligt ointresserade vakter från häktet och sover i varierande ställningar. Det finns nio åskådarplatser, alla tomma utom en stol längst ner i hörnet där den ende journalisten sitter och antecknar dag ut och dag in. Bakom ryggen på domaren och nämndemännen finns två fönster. Ali räknar då och då rutorna i fönstren. Det är 18 rutor i vardera fönstret. Vid det ena fönstret står en karaff med vatten och svenska plastmuggar. Det hänger ett brunt draperi längs sidoväggen och golvet täcks av en rosa matta.
Domarens ton är perfekt sval och opartisk. Den kvinnliga åklagaren är något oerfaren och blir då och då lite nervös när hon trasslar in sig i formalia. Men annars är det en stämning som om det inte vore allvar, som om detta bara är något vi måste genomlida för formens skull. Ali Q svarar enstavigt via sin tolk som talar ett för honom främmande språk och det som en gång var de mest gallskrikande kvällstidningsrubriker blir nu som om det vore trivialiteter.
– Vad hände sen då? suckar åklagaren.
– Sen högg jag henne med kniven, muttrar Ali Q.
– Var träffade den kniven?
– På bakre nedre delen av ryggen.
– Vad gjorde ni sen?
– Jag gick nånstans i närheten av Kungsgatan och fikade.
– Varifrån kom kniven?
– Den hade jag haft hemma.
– Var förvarade ni kniven när ni var ute och promenerade?
– Mellan byxlinningen och kroppen.
– Och varför hade ni med er kniven den här dagen?
– Jag tog med den hemifrån för att hugga någon person med den.
– Vilken hand högg ni med?
– Med höger hand.
– Och av vilken anledning?
– Jag högg henne med kniv. Punkt och slut.
– Vad gjorde ni med kniven?
– Den kastade jag bort på Kungsgatan nära Sveavägen.
Då och då blir det paus för vädring. Ali Qs vakter föser ut honom i korridoren. Han sitter ensam för sej själv på en bänk fem meter från dörren ut mot friheten men det är som om ingen skulle komma på tanken att Ali Q skulle kunna ta sig för något sådant som att springa sin väg. Vakterna går till kaffeautomaten borta vid trettonde avdelningens kansli utan att närmare bekymra sig om den lille galne mördaren Ali Q som alla vet skall dömas till krysset. Det heter så, att bli kryssad är att dömas till sluten psykiatrisk vård på obestämd tid.
Dag ut och dag in sitter Ali Q och erkänner allt man anklagar honom för. Vid några tillfällen frågar han hur länge det här tjatandet skall hålla på. Det är nämligen så att han vill ut och söka jobb och därför undrar han om rätten kan rappa på lite med allt det här pratandet så att vi blir färdiga nån gång. Vid ett enda tillfälle protesterar han. Det är när det i förbigående noteras att de pengar som funnits i hans besittning tills vidare är beslagtagna. Hemma i hans bostad hade polisen beslagtagit 8 000 kronor i sju tusenlappar och tio hundralappar och på bankbok nr 5240-2005564, SE-banken, fanns 21 763:85 och Ali Q menar att det är hans pengar och dom får rätten inte ta ifrån honom. Han förstår inte att enbart det öga han sparkade ur fru Gunda Ks ansikte kommer att kosta honom över 50 000 kronor i skadestånd. Redan de preliminära skadeståndsyrkandena uppgår till 46 723 kronor.
När åklagaren slutligen pläderar i denna första rättegång som alla vet bara är en sorts generalrepetition (alla vet utom Ali Q) så konstaterar hon tämligen kort och utan att bli emotsagd att utredningen ”entydigt visar att Ali Q är gärningsmannen vid samtliga tillfällen” och att motiven är svårt att få grepp om eftersom det enda som Ali Q egentligen förklarat själv går ut på beskrivningar som ”jag fick en impuls” eller ”jag ville det, jag ville döda någon.” Men om det nu var frågan om ”någon sorts hämndaktion” eller ej så torde ju en rättspsykiatrisk undersökning kunna ge upplysning om motivet till Ali Qs mördande.
Försvararen advokat Olof Ek invänder att bevisningen visserligen är svag på några ställen. Men också han rekommenderar rättspsykiatrisk undersökning vilket rätten snabbt och rutinmässigt beslutar.
På väg ut ur rättssalen undrar Ali Q om det är slut så att han kan få komma ut och söka nytt jobb nu. Han är trött på att sitta i häkte, säger han. Det är alldeles klart att Ali Q inte begripit att han nu skall iväg till stor sinnesundersökning och bli förklarad galen.

VIII
Den 11 april förklarades mördaren Ali Q vara fullt frisk. Det rättspsykiatriska utlåtandet signerades av klinikchefen Bo Carlsson vid Statens rättspsykiatriska klinik i Göteborg där Ali Q undersökts.
Visserligen, menade Bo Carlsson, hade Ali Q ”begått de åtalade gärningarna under inflytande av själslig abnormitet” men den abnormiteten var ”ej av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom” och följaktligen var Ali Q inte i behov av vård. Ali Q tillhör den lilla minoritet på 25 procent av de människor som åtalas för mord i Sverige och vid den så gott som obligatoriska sinnesundersökningen befinns vara frisk. Lider man av själslig abnormitet som ej är att jämställa med sinnessjukdom är man nämligen frisk.
Det är inte så lätt att komma åt uppgifter om hur klinikchefen Bo Carlsson och hans medhjälpare kunnat komma fram till att Ali Q är frisk. Bo Carlsson är mycket förtegen när man frågar honom och hänvisar till att allt är hemligt, att han inte ens vill bekräfta att han haft med Ali Q att göra, att han vill bli korrekt tilltalad av okända journalister som han aldrig hört talas om, samt att han är en mycket upptagen man.
I sitt utlåtande över Ali Q gör klinikchefen en del påpekanden om ”att man har haft att göra med en individ från en för oss främmande och delvis okänd del av världen… de annorlunda förhållanden, som man därvid har kommit i kontakt med, och som har gällt tros- och livsåskådning, moral, sanning, värderingar m m kan inte helt negligeras vid totalbedömningen av expl:s ärende” men det har, översatt till vanligt språk, ingenting med galenskap att göra.
Det är svårt att veta vad klinikchefen Carlsson egentligen menat med ‘annorlunda förhållanden’ beträffande moral och sanning och värderingar i den för honom delvis okända delen av världen. Men i byn Nador i norra Marocko bedöms kvinnomisshandel mycket hårdare än i Sverige, mord på främmande kvinnor är en ännu mycket större social katastrof än i Sverige. Det är inte sant att araber ljuger mer än andra och för övrigt är Ali Q inte arab utan berber.
Dock var det en förmildrande omständighet att Ali Q präglades av ”tragiskt främlingskap i det svenska samhället”.
Men fraser av det slaget betyder ingenting i ett rättspsykiatriskt utlåtande. Det enda som betyder något där är om mördaren är frisk eller sjuk i lagens mening. Något mellanting finns inte.
Allt vad som hände Ali Q på den psykiatriska kliniken i Göteborg den månad han vistades där är hemligt. Allmänhetens begränsade insyn motiveras med hänsyn till Ali Qs personliga integritet.
Så mycket är i alla fall klart att det var en ovanlig tid för Ali Q. Folk var vänliga mot honom, talade med honom och intresserade sig för honom. Mot slutet av sin tid kunde han till och med kramas med några av sjuksystrarna i all vänskaplighet. De var inte rädda för honom, han hatade dom inte.
Vad Ali Q inte insåg var att denna vänlighet och omtanke som fick honom mjuk och ”normal” till sitt uppträdande var en kort och definitivt avgränsad period. Det var första och sista gången i Ali Qs liv i Sverige som man uppträdde så mot honom.
I den hemliga delen av det rättspsykiatriska utlåtandet slogs fast att Ali Q intellektuellt skulle befinna sig på en 7-årings nivå. Men varken detta eller hans själsliga abnormitet eller kombinationen av båda går enligt lagen att jämställa med sinnessjukdom. Alltså är Ali Q fullt frisk och normal.
Och inför lagen fortsatte granskningen av Ali Q i maj 1979. Rättegången repeterades moment för moment, brott för brott, slag för slag, spark för spark, knivhugg för knivhugg. På åskådarbänkarna var tomt sånär som på den enda journalisten. Ali Q gäspade och hade uppenbart svårt att koncentrera sig. Två av nämndemännen nickade till då och då. Endast domaren verkade klar och sval som en bäck i fjällen. Utanför de två fönstren med de arton rutorna började löven slå ut medan åklagaren dag för dag repeterade anklagelserna och Ali Q dag för dag repeterade sina bekännelser.
Men sista rättegångsdagen händer något oväntat. Man sitter och går igenom fru Gunda Ks skadeståndsanspråk. Hennes advokat åberopar försäkringsbolagens sveda- och värktabellen enligt cirkulär 6/76 när han höjer skadeståndsanspråken till en bit över 50 000 kronor. Ali Q är totalt ointresserad och lyssnar antagligen inte längre. En av hans vakter sover med armarna sträckta framför sig som kudde vilande på stolsryggen.
Så kommer Alis yngre bror Abdel Moussa och onkel Khalifa in i rättssalen. Dom går fram och hälsar på Ali, tar högtidligt i hand och sätter sig så omedelbart bakom honom. Det uppstår kort häpen paus i förhandlingarna innan domaren påpekar att där får dom inte sitta. De två männen går villrådigt över till åhörarbänkarna och sätter sig med händerna på knäna i lätt framåtlutad ställning.
Ali Q har börjat le och skratta, till synes helt omotiverat eftersom man nu går igenom hans bekännelse av mordet 1977. Hans två släktingar lyssnar uppmärksamt. Onkel Khalifa undviker att se på Ali men brodern söker hans ögonkontakt. Ali Q mjuknar i ansiktet och ler svagt och blänker i ögonen.
Rättegångsförhandlingen glider in på redogörelser om vad som stått på sidan si eller så i förundersökningsprotokollet. Avsnittet måste vara absolut obegripligt för den som först idag fått ledigt från sitt jobb och kommer in mitt i sista dagen och dessutom får allting tolkat till det främmande språket arabiska.
Så kommer Ali Qs far Muhammed in och sätter sig bredvid onkel Khalifa. Han ser sig försiktigt omkring, efter en minut går han ut och hämtar modern.
Hon är en vacker kvinna någonstans under femtio år klädd i den traditionella muslimska sjaletten och som Koranen föreskriver bär hon långa ärmar till den blå klänningen. Under klänningen långbyxor i rött tyg. Sjaletten är vinröd. I handen kramar hon en näsduk som hon då och då hastigt torkar undan tårarna med. Hon gråter med kvävda snyftningar. Hon förstår inte ett ord av vad som sägs i salen.
Då börjar åklagarens plädering. Än en gång går hon igenom Ali Qs olika erkännanden. Därefter säger hon att ”en samlad bedömning entydigt visar att Ali Q är gärningsmannen i alla dessa fall. Det har handlat om ett likartat tillvägagångssätt, han har utdelat slag eller knivhugg och sen snabbt avlägsnat sig… mord och mordförsök kan inte bli dråp eftersom det saknas förmildrande omständigheter i det här fallet. Det har ju handlat om regelrätta överfall på skyddslösa kvinnor”.
Det är en paus av tystnad när åklagaren bläddrar i några papper. Bara snyftningarna från Ali Qs mor hörs medan åklagaren samlar sig till fortsättningen.
Åklagaren konstaterar så att medicinsk expertis slagit fast att Ali Q är frisk och att socialstyrelsen i sitt yttrande över läkarens omdöme också slagit fast att Ali Q måste vara frisk. Med hänsyn härtill kan ingen annan påföljd komma ifråga än fängelse. Minimistraffet för mord är 10 år och i det här fallet handlar det om flera ytterligt allvarliga gärningar.
– Därför anser jag, säger åklagaren och drar snabbt efter andan, att ingen annan påföljd kan komma ifråga än livstids fängelse.
Ali Qs bror och onkel och far sitter med hårt samlade ansikten. Modern snyftar.
Men åklagaren är inte färdig ännu. Det finns ytterligare ett yrkande. Efter livstidsstraffets avtjänande bör Ali Q förvisas ur riket för alltid:
– Ali Q har inte kunnat komma in i det här svenska samhället och med hänsyn till karaktären av det brott han begått finns det all anledning att befara att han skulle fortsätta att begå nya brott. Det är vad jag har att säga.
Innan försvararen advokat Olof Ek genomför sin plädering görs paus för vädring. Ali Q förs för en gångs skull bort genom korridoren i tingshuset för att inte komma i kontakt med sina väntande släktingar. Utanför på bänken sitter hans yngre syster. Hon får inte komma in i rättssalen för sina föräldrar. Dom anser att det är för otäckt för en liten flicka. Hon ser ut att vara omkring elva år gammal.
Försvarsadvokatens uppgift förefaller hopplös. Ali Q har erkänt alla brott han anklagats för och läkarvetenskapen har sagt att han är fullt frisk. Det är visserligen märkligt att man kan vara ”själsligt abnorm” samtidigt som man är frisk utan att det skall räknas som förmildrande omständigheter, säger advokaten. Och eftersom läkarvetenskapen jämställer Ali Q med en underårig borde han i så fall inte straffas som en underårig, dvs få en lindrigare påföljd?
Och socialstyrelsen har ju i sitt yttrande som en del av förklaringsgrunden hänvisat till Ali Qs ”ursprung, uppfostran och religion…”
Här märks en häftig reaktion hos åhörarna för första gången. De växlar några hastiga ord för att kontrollera att de verkligen hört rätt. Jodå, en del av förklaringen till mördaren Ali Qs framfart i Stockholm hösten han blev galen skulle vara deras ursprung, deras uppfostran av honom och deras religion. Så säger till och med hans advokat.
Advokaten kämpar vidare för att undvika livstidsdomen. Det vore en tragisk följd som ur individualpreventiv synpunkt (förbättringen av Ali Q) inte hade någon positiv funktion att fylla. Den vård han kommer att få blir ju att umgås med andra kriminella under ett stort antal år.
Mycket av hans brottsliga verksamhet uppstod av rena tillfälligheter och berodde på svårkontrollerade impulser. Han hade lika gärna kunnat sakna kniv dom dagar det blev mord och så hade det visserligen blivit en längre rad fall av misshandel men inte tal om livstid. Och vad beträffar förvisningen så är det svårt att spekulera i vilken risk för fortsatt brottslig verksamhet som kan föreligga om tio till tolv år.
Den långa fängelsetiden bör ju ge honom en ännu närmare anknytning till Sverige och därefter skall han dessutom ha sonat sitt brott. Ska han då tvingas återvända till ett hemland där hans familj inte längre finns?
Här brister Ali Qs far i gråt för första gången.

IX
För onkel Khalifa och Ali Qs föräldrar är rättegången ett bevis på att rasismen i Sverige börjat bli allt brutalare och öppnare.
– För om Ali hade varit svensk, säger onkel Khalifa när upprördheten efter rättegångens sista dag lagt sig, då hade han ju kommit till läkare när vi sa att han var sjuk. Då hade han fått vård redan när vi upptäckte att han behövde det och så hade han inte hunnit göra alla dom här sakerna. Men nu var han bara en svartskalle och därför hade dom inte tid med honom. Och när han äntligen kom in på sjukhus, vad hände då? Jo då visade det sig att han var sjuk och då kom polisen och släpade bort honom från läkarna och tog hans pass och sa att nu skulle det bli rättegång. Vad är det för vård?
– Jamen läkarna säger ju att Ali är frisk?
– Det är för att dom är ena jävla rasister, det kan inte finnas någon annan förklaring. Och varför släppte dom ut honom hela tiden? När han slog sönder alla dom där bilarna? Och sen när han gick direkt ut från polisen och slog fyra kvinnor utanför polishuset? Ändå lät dom honom fortsätta och nu vill dom döma honom till livstid i stället för vård. Han betalade skatt som alla andra. Vi betalar alla skatt och vi arbetar hårt. Om svenska samhället gjorde honom sjuk har han rätt att bli frisk av svenska samhället.
– Varför skulle det vara rasistiskt att säga att han är frisk?
– Därför att då får han inte vård den lilla jävla utlänningen. Då kan dom låsa in honom för evigt i fängelse ända tills han blir gammal och sen kasta ut honom till Marocko. Därför sa dom att han var frisk. Och ta bara det där med att ”religion och uppfostran” skulle ha med saken att göra! Dom är rasister till och med i sina egna papper och skrivelser. Och en tolk som talar arabiska som han knappt förstår. Inte undra på att han erkände det där mordet 1977 som han säkert är oskyldig till.
Onkel Khalifa formulerar familjens åsikter. Han är den som varit längst i Sverige, talar bäst svenska och enligt familjen är bäst skickad att tala med pressen. Familjens dom är enhällig och utan minsta reservation.
Domaren i målet är rådman Sven Norrman. Han ser ut som en domare i den meningen att man inte behöver tveka en sekund om man ser honom mitt i en grupp nämndemän för att se att han är domaren. Han är gråhårig, strikt, vänlig och klädd i en lustig blandning av korrekthet och ”modern” tweed som domare inte skulle ha haft förr i världen. Han uppträder i rättssalen som han är klädd. Strikt, opartisk så att inte ens den kritiskt vakande journalisten under två veckors tid upptäcker misstag eller partiskhet eller känslor riktade mot den anklagade Ali Q. Den svala svenskheten utan hotfullhet eller ovänlighet kanske bidrog till att Ali Q aldrig riktigt fattade att det var allvar.
Det tillhör ovanligheterna att domare beviljar intervjuer. Ämbetsmännen i domstolar hänvisar regelmässigt till sina domar och uttalar sig för övrigt så knapphändigt snålt som möjligt till journalister. Sven Norrman överraskar med att anslå en hel timme till frågor inne i en för tillfället ledig rättssal. Han förstår mycket väl vilka frågor han kommer att få.
– Blev du och rättens övriga ledamöter överraskade när resultatet kom från den rättspsykiatriska undersökningen?
– Det blev väl alla människor. Man trodde väl att det här var ett fall av så kallad lyxkryssning.
– Lyxkryssning?
– Ja att ”krysset”, dvs sinnessjukförklaringen, var så självklar att det var rena lyxen att ens skicka honom på undersökning. Det är, enligt gängse jargong, en lyxkryssning.
– Rättens ledamöter och du själv betraktade det som självklart att Ali Q var sjuk?
– Ja för det kunde ju ett barn förstå att den här killen var inte riktigt klok, det är väl ingen tvekan om det. Och det finns två skäl att bli överraskad över resultatet av den rättspsykiatriska undersökningen. Dels är det ju vanligt att läkarna, ofta i samförstånd med den undersökte, finner att han är sjuk – så att den undersökte sen kommer ut fortare. Och dels så är ju gärningarnas beskaffenhet i det här fallet sådana att den som begår sådana gärningar han kan helt enkelt inte vara riktigt klok.
– Men när läkare och socialstyrelsen förklarar Ali Q frisk så bestäms närmast automatiskt fortsättningen, då är det ingen tvekan om hur domen kommer att bli?
– Nej det är riktigt. Då är saken klar.
– Men ändå talar ju läkarna om en ”själslig abnormitet”. Är det inte något förmildrande, skulle inte det kunna ge rabatt på straffet?
– Nej det finns inte något sådant spelrum därför att man inte har så mycket att rabattera på när det gäller två mord och ett mordförsök och sen en lång serie våldsbrott ovanpå det. Två mord och ett mordförsök mindre – då kanske det hade funnits utrymme för en sådan rabatt.
Ali Qs släktingar betraktar läkarutlåtandet som så uppenbart felaktigt att dom misstänker en avsikt bakom det, nämligen att läkare och socialstyrelse mot bättre vetande förklarade Ali Q frisk för att få in honom längre i fängelse. Kommentar?
– Jag kan förstå tankegången. Men det vore väl ändå osannolikt att en sådan bedömning skulle passera socialstyrelsen.
– Socialstyrelsen ”skärpte” så att säga Ali Qs friskhet?
– Ja dom gick längre i sitt utlåtande. Dom förklarade nämligen att det var ”uppenbart” att han inte var sinnessjuk eller jämställd därmed. Uppenbart, sa dom…
– Hur kom dom fram till den skärpningen? Var det enbart genom att läsa handlingarna i målet?
– Det vet jag inte. Någon kompletterande undersökning tror jag dock inte att dom gjorde.
– Hade Ali Q kunnat bli häktad efter skadegörelsen och misshandelsserien den 18–19 november? Med andra ord: hade samhället kunnat rädda livet på Astrid Adelöw? Poliserna på våldsroteln rycker bara på axlarna och säger att det hade aldrig gått…
– Det är ohyggligt svårt att hantera frågor om frihetsberövanden när det gäller våldsbrott. Jag kan förstå polismännens pessimism eftersom vi (domarkåren) ogillar en och annan sån här framställning. Men jag brukar säga att vid bedömningen gör vi absolut ingenting annat än vad förnuftigt folk i allmänhet skulle göra i vårt ställe.
– Men samhällets värderingar förändras ju ständigt. Förr i världen var det självklart att Ali Q häktats i det läge vi talar om eller rentav tidigare, idag är det alltså tveksamt och i framtiden kan det bli än mer annorlunda åt endera hållet?
– Ja samhällets värderingar har förändrats när det gäller den här frågan precis som när det gäller andra frågor. Och det är klart att det återspeglas i domstolarnas arbete. Men som jag sa, det är oerhört svåra avgöranden man ställs inför när det gäller frihetsberövanden för våldsbrott.
– När du avkunnade domen fanns det uniformerad polis i rättssalen. Varför hade du beställt dit dom?
– Det var en ren försiktighetsåtgärd för att slippa överspel i känslor. Jag har nämligen varit med om det förut. Det hade inget speciellt med Ali Q att göra. Han uppträdde helt korrekt och lugnt under hela rättegången.

X
Domen avkunnades fem minuter över tolv den 17 maj. Det hela var över på några minuter.
Bakom Ali Q satt två uniformerade poliser beväpnade med batonger och pistoler. Och vakterna från häktet satt tillsammans med poliserna bakom Ali Q under porträttet på den en gång tillförordnade överståthållaren Sandels. De fyra männen bildade en liten halvcirkel bakom ryggen på Ali Q.
Borta hos den ensamme journalisten satt två civila kriminalare som möjligen missförstått sin uppgift men som strax innan förklarat att dom bara lydde order och inte visste varför dom kallats till den här rättssalen.
Rättens ledamöter satt liksom omedvetet lätt framåtlutade med rakare ryggar än någonsin under alla dessa dagars tragglande. Domaren Sven Norrman läste upp domen i samma svala korrekta tonläge som vid alla andra förhandlingar.
De sju männen bakom Ali Q och vid sidan av honom på åhörarbänkarna hade ansikten slutna som knytnävar när Sven Norrman läste domen. För första gången var rättssalen iskall.
Bredvid Ali Q satt hans försvarare och tittade ner i bordet, ritade cirklar framför sig med en blyertspenna. Åklagaren Birgitta Cronier hade något mörkare klädsel än vanligt. Hon var blek, höll händerna framför sig på bordet.
”…och när det gäller påföljden finns det inga skäl till rättspsykiatrisk eller annan särbedömning. Med hänsyn till gärningarnas beskaffenhet kan ingen annan påföljd än livstid komma ifråga. Tingsrätten dömer därför Ali Q till livstids fängelse och till förvisning ur riket.”
Ali Q blinkade till som för ett lätt slag när den arabiska tolken nämnde ordet livstid.
Så var det över och de fyra männen som satt bakom Ali Q reste sig upp och ställde sig nära runt honom. Han såg rädd ut. Männen som var jättar i jämförelse med honom tog fram handbojor och fumlade ett slag för att få in dom på minsta storleken som man använder för tonårsflickor. När handbojorna var ordentligt knäppta leddes Ali Q ut i korridoren.
Där kom hans försvarare och tolken ikapp honom.
Advokat Olof Ek frågade om Ali Q förstått innebörden i domen.
– Ja får jag komma hem nu? frågade Ali Q. Slipper jag det här stället nu äntligen när det hela är över. Jag vill börja jobba igen.
Så leddes han bort i den mörka korridoren mot den underjordiska kulverten.
Några minuter senare stod advokat Olof Ek på trappan till rådhuset. Han hade för första gången fått en klient dömd till livstids fängelse.
– Det måste vara något fel, sa han lågt. Det kan inte vara rätt…
Solljuset var starkt den 17 maj på trappan till rådhuset i Stockholm. Advokat Olof Ek hade tårar i ögonen.