”Jag ser loppet som en poetisk installation”
– Kanon! Sluttid 4.05, det var tjugo minuter snabbare än fjolårets katastrofala, rentav vidriga genomklappning.
Om det var så jobbigt förra gången – varför utsatte du dig och din kropp för det här igen?
– Jag ville göra det bättre och arbeta mig genom samma sak för att på det sättet få en slags kroppslig förståelse för vad som hände.
Var det jobbigt i år då?
– Inte så farligt faktiskt. Jag har fördelen av att ha en mycket lättsprungen kropp, har knappt någon benstomme utan den består nästan bara av senor, inälvor och en och annan muskel. Men visst, det är ruskigt långt och de avslutande sju-åtta kilometerna var tunga.
Skulle du rekommendera dina patienter att göra samma sak, göra något mot sin vilja?
– Att generellt rekommendera någon att göra saker mot sin vilja vill jag inte göra. Tvärtom tror jag man ska göra det man vill göra. Men ibland vill man ju göra jobbiga saker. Själv började jag springa i slutet av 90-talet när min rygg pajade och det blev ett sätt att hålla mig frisk. Jag tänker bra när jag springer och har skrivit mina bästa dikter då. Jag har också upptäckt pod-radio, senaste veckorna har jag under löprundorna lyssnat på en föreläsningsserie av den franske filosofen Bernard Stiegler, ”Trouver des nouvelles armes”. Så man blir bildad på samma gång.
Har du som psykoterapeut några extra knep på hur man håller hjärnan i schack under en sån här ansträngning?
– Löpning tenderar för många att bli någonting av en lätt nördig, tvångsneurotisk verksamhet där folk samlar på sig massa grejer: pulsklockor, kilometerräknare och lägger upp träningsdiagram på Excel. Dessa saker tror jag är just ett försök att hålla både hjärnan och ångesten över att klappa ihop i schack. Själv tänker jag mig själv som en helt materiallös löpare. Jag springer inte ens med klocka och om det gick skulle jag gärna springa barfota. Jag brukar också tänka på loppet som en poetisk installation. Alla sanslöst självklara, men ändå fina, kommentarer man får höra: Bra jobbat killar och tjejer, nu är det bara två mil kvar! Kom igen, bit ihop! Eller: Heja Arne, kämpa på! Sån rak och omedelbar litteratur gillar jag. Det coola är att det precis så det är. Det är exakt så man måste tänka när det börjar göra ont och man egentligen bara vill lägga av. Kämpa på, snart är du i mål!
Hur pallar psyket – varför ger man inte bara upp?
– Det är en kliché att säga att det finns en njutning i ansträngningen. Men det är ju den man är ute efter. Och känslan efteråt. Aldrig smakar en öl så gott!
UKON utkommer med Hjälp, vem är jag? tillsammans med Caroline af Ugglas 22 september.