"Vart jag än går samlar jag på mig historier"

I Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig får vi komma ännu närmare mannen, vännen, sonen, brodern och pojken Mark Levengood. Det blir mycket vardag. Mycket familjeminnen. Och en skarp blick på det som är typiskt svenskt, betraktat av en person med ena foten i Sverige och den andra i uppväxtlandet Finland.
– En rikssvensk inställning för mig är att man framhåller vem man skulle vilja vara i stället för vem man är. Den differensen tycker jag är väldigt spännande, och det är också ett av ledmotiven i boken.

Är det din bakgrund som gett dig förmågan att se sådant som inte alla andra ser?
– Jag tror det. Men det är också en övningssak. Alla kommer från en miljö där det finns mycket att berätta, det gäller bara att se det. Vart jag än går samlar jag på mig historier. Ett ögonblick kan frysas för mig och bli evigt.

Kan du vara mitt i en situation och tänka att det är något som du kommer att skriva om?
– Ibland. Krönikan om nunnan i Calcutta är ett exempel. Den bara rann från verkligheten och rakt in på papperet. Men när det gäller familjehistorier kan jag plötsligt inse att något är väldigt, väldigt roligt först 40 år senare.

Kompisarna Pia och Scott, mamma, gammelfaster Fay och skolkamraten Olli som fick hångla på skoldansen. Alla får de vackert finna sig i att figurera i nya boken. Reaktionerna är blandade, men aldrig negativa.
– Innan den förra boken skulle ges ut skickade jag manuset till min mamma. Hon sa: ”Det var ju alldeles förskräckligt, men skicka nu tio exemplar.” De flesta tycker nog att det är ganska roligt att få ingå i ett galleri.
Mark Levengoods två barn är enda undantaget. De hålls utanför böcker, intervjuer, tv-program, föreläsningar, scenshower och allt det andra som ingår i hans offentliga tillvaro.
– De måste få leva i en värld där de är absoluta centrumet och där de inte ska bedömas på något sätt. Det är en lätt gräns att dra.

Är dina böcker ett sätt att lära känna dig?
– Ja, de är djupt personliga. Jag utgår aldrig från någon roll. En roll blir väldigt jobbig i längden, och jag är inte heller någon bra skådespelare.
Mark Levengood kallar sig humanist. Han lägger till medmänsklig och empatisk. Men när snäll kommer på tal protesterar han högljutt.
– Jag kan vara väldigt taskig och vass i mina texter. Folk har ett behov av att det ska fi nnas snälla människor, så därför läser de gärna in ett sådant drag. Jag är inte elak, men jag är inte snällare än genomsnittet.

Men roligare än genomsnittet vågar vi ändå påstå att han är. I bloggar och bokforum skriver läsare om hur de skrattat så mycket att tonårsbarnen tyckt att de varit pinsamma. Någon uppfattades som berusad på tunnelbanan.
– Jag har aldrig trott att jag har ett budskap i mina böcker som världen inte kan klara sig utan. Det är bra nog att få folk att skratta och gå och lägga sig på lite bättre humör, det är en viktig uppgift.

Många skriver också brev och tackar honom personligen. Ett av dem tog dock en mycket oväntad vändning. Brevskriverskan berättade hur svärmor suttit vid köksbordet på julafton och läst ur en av Marks böcker. Den gången hade skrattet slutat med att svärmodern gick ur tiden.
Det är faktiskt inte enda gången som en läsare avslutat sitt liv mitt i ett gapskratt och med en bok signerad Mark Levengood i handen.
– En kvinna som stod i kö för boksignering på bokmässan i Göteborg började plötsligt gråta när hon kom fram till mig. Hon berättade att hennes svårt sjuka pappa hade gått bort i en hjärtattack medan han läst min bok och skrattat. Jag visste först inte vad jag skulle säga, så jag sa förlåt och funderade på om jag kunde vara skyldig till mord. Men hon sa att han inte hade haft långt kvar och att familjen var väldigt tacksam över att han fick dö glad.