Läppglans, pastellfärger och solariemästerskap
I radio berättar Morgan ofta om minnen från sin uppväxt i Trollhättan, men han har sparat de allra bästa historierna till sin första roman.
– Även om Radhusdisco handlar om min uppväxt i en småstad så är det inte alls någon uppgörelse med staden. Den vill varken ta revansch eller ge tillbaka, utan i stället lyfta fram vilket äventyr uppväxten i den miljön verkligen kan vara, säger Morgan Larsson.
Trots att boken bygger på minnen är huvudpersonen Morris inte Morgan själv, hävdar den nyblivna författaren, bara för att i nästa stund säga ”jag” i stället för ”Morris” när han drar en historia ur boken.
– Oj, ja ibland är det svårt att skilja på oss. Morris är inte jag, men det finns å andra sidan ingen i hela världen som är så mycket Morris som jag.
Läsaren följer Morris från lågstadiets fundersamma sjuåring till högstadiets upplevelsetörstande tonåring. Runt honom finns allt det som vardag och helg på åttiotalet kunde bestå av. Högstadiedisco med Miss Wet T-shirt-tävlingar, solariemästerskap (vem kan bli brunast på en vecka?) och klasskompisar som klipper av fliken under tungan för att kunna sträcka ut den lika långt som Gene Simmons i Kiss.
Nittio procent av händelserna i boken är helt sanna, hur otroliga de än kan verka många gånger, men karaktärerna är uppdiktade så att ingen ska känna sig utpekad, säger Morgan.
Morris är varken mobbingoffer, tuffing eller mes, utan en kille som tillsammans med sina vänner letar sig fram i den så snabbt föränderliga värld som ungdomstiden är. Han är vilsen, rädd och modig på samma gång.
– Jag skulle inte säga att Morris har dålig självkänsla, inte alls, men han har en ungdomlig självkänsla. Den är instabil eftersom han inte lärt känna sig själv så bra, vilket gör att han (precis som hans jämnåriga) lyssnar på råd som ibland leder helt rätt, och ibland helt åt skogen, förklarar Morgan. Morris har precis som jag en konstig förmåga att hamna i lag med personer som det händer mycket kring, vilket gör Morris tillvaro extremt händelserik trots att han själv inte är extrem eller speciellt aktiv som person.
Har du alltid drömt om att bli författare?
– Nej, det har jag inte. Inte för att jag inte tycker om att skriva, utan mer för att jag är uppväxt i en miljö där författare var något ”andra” människor blev. Min farfar, till exempel, var bonde och läste inte en enda bok i hela sitt liv. Det var han dessutom mycket stolt över. Samtidigt hjälpte han mig när det kom till berättande. Han kunde ofta slänga till mig en knippe Allers när jag var liten och be mig slå upp de roliga historierna. Sedan lade han sig på rygg i soffan med kepsen neddragen över ögonen och sa: ”Morgan, läs nu något riktigt roligt för mig.”
– Jag kunde läsa 20–30 historier varje gång, och möjligen skrattade han till på två av dem. Men de där två gångerna jag fick farfar att flina var värt alltihop, och jag kämpade som en dåre för att förmedla historierna så bra jag bara kunde. På det sättet lärde jag mig olika sätt att betona och berätta på. Hade jag vetat då att en författare egentligen bara är en berättare, hade jag kanske redan då börjat drömma om att bli det.