Terapitimmar samlade i en naken bekännelse

UKON var skeptisk till en början. Först och främst till om Caroline af Ugglas över huvud taget menade allvar.
I bokens inledningskapitel, under den första timslånga sessionen, säger han:
”Jag blir lite förbryllad av ditt förslag att träffas och prata på det här sättet. Man skulle kunna se det som att du egentligen eftersträvar en riktig psykoanalys eller psykoterapi, men inte riktigt vågar.”
Vad som följer är tretton sessioner, samtal, där Caroline af Ugglas blottar sin själ, sin historia, sin ångest, sina depressioner, sitt tidigare missbruk av psykofarmaka, sina nio dygn i häkte.
I en passage berättar hon om en av gångerna då hennes mamma och pappa hämtar henne hos polisen. På väg hem hoppar hon ur bilen i en rondell och rymmer. Pappa springer efter och får tag i henne. Hon skriker högt: ”Han våldtar mig, han våldtar mig!” Polisen kommer igen.

Det är en modig bok. Vad var egentligen jobbigast under den här skrivprocessen?
– I början var jag orolig för hur det skulle vara att börja peta i de gamla såren, att de skulle börja blöda igen. Jag kommer alltid att vara mycket upp och ner, alltid ha dagar när jag är på uruselt humör. Jag har lärt mig under den här processen att jag är neurotiker. Neuroserna finns där hela tiden, men jag skiter i dem.

Man kan också säga att du propagerar för någon form av självhjälp. Du menar att man faktiskt har kraften att ta sig ur sina depressioner, att man till slut måste dunka näven i bordet och säga att nu får det vara nog.
– Det är precis så det är. Man kan hela tiden välja om man vill ge efter och bli folkskygg och stanna inne eller om man ska trotsa sin oro och köra rakt på.

Tror du inte att många blir provocerade av den tanken?
– Jag vill inte säga att det är så enkelt för alla. Men jag vill ändå predika att det kan vara så enkelt för det hjälpte mig, och då hoppas jag att det kan hjälpa andra. Låter man sig själv fastna i de här neurotiska nonsenssituationerna som jag själv hamnade i tidigare så måste man någonstans fråga sig själv: Vad har jag för val? Det kan gå att ta sig ur det.

UKON slogs av hur omedelbar Caroline af Ugglas är.
– Det var hennes raka och direkta språk som gjorde mig intresserad. Hon besitter en otrolig kraft i sin önskan att säga sanningen, att säga som det är. Jag tror inte heller att hon lät sig censureras av att det låg en bandspelare på bordet. Därför är det en ärlig bok, en bok som inte luras.
Han konstaterar att han aldrig tidigare på en och samma gång har befunnit sig i båda sina yrken – poetens och psykologens – på ett så uppenbart sätt.
– Hennes syfte och mål har varit att hjälpa andra genom att vara öppen med sig själv och sina svårigheter. Jag tror inte att det finns någon liknande bok. Men jag tänker mig att boken delvis spelar i samma liga som Metallicas geniala gruppterapifilm, Some kind of monster. Men
på individens nivå. Kanske.

Innan de träffades hade UKON ingen riktig koll på Caroline af Ugglas. Efter några sessioner lärde han känna henne på djupet. Den andra, ytliga bilden, fick han se lite senare.
– Caroline hade fixat biljetter till Melodifestivalen i Scandinavium när hon skulle sjunga Snälla, snälla. Det var då jag för första gången förstod vad jag hade gett mig in på. Jag tänkte: oj då, det är ju henne jag ska göra en bok med. Det här kan bli stort! Det blev också uppenbart att det hon hade berättat för mig, att hon var som starkast när det gällde, i hettan, verkligen var sant.