Krönika: Därför skriker jag ner i ett bottenlöst hål

Jag började arbeta som journalist i Luleå i mitten av 1980-talet. En av mina arbetsuppgifter innebar att gå ner till åklagarmyndigheten varje eftermiddag klockan tre och kolla de nya stämningsansökningarna,
alltså de åtal och förundersökningar som åklagaren offentliggjort.

Där var sorgliga historier om bedrägerier och snatterier och droghandel och rattfyllor, och så var det de sönderslagna kvinnorna. Vecka ut och vecka in, berättelser om förföljelse och skräck, bilder på krossade käkben och avslagna revben, knivhugg i bröst och sparkar mot könsorgan, och så ansiktena, de förskrämda och sönderslagna.
Jag hade ingen aning.
Jag visste inte att det var möjligt.
Hur kunde människor göra så här mot varandra?

Folk från min egen hemtrakt, sådana jag vuxit upp med, som jag träffade på Storgatan varje dag, hur kunde det få förekomma?
Jag ställde samman en bunt med några av de senaste fallen och gick upp till en av åklagarna för att få svar: Har du sett vad som händer?
Hur kan detta inträffa, i vår lilla stad?
Åklagaren suckade tungt.
– Jag vet, sa han, det är för jävligt. Alla dessa hysteriska kärringar.
Jag minns fortfarande hur jag satt som förstenad, hade jag hört rätt?
Var det kvinnorna som var problemet? De sönderslagna brottsoffren, var det dem vi skulle ta itu med?
Jag frågade karln om han menade allvar.
Han suckade igen.
– Ja, sa han, jag fattar inte vad vi ska göra åt dem.
Resten av intervjun är borta ur mitt minne. Det enda jag minns är min fullständigt överskuggande
blodröda ilska, min fruktansvärda insikt:
Det är helt normalt att slå kvinnor.
Det är helt i sin ordning att hota kvinnor.
Det är helt okey att förfölja, trakassera och förnedra kvinnor.
(Och nej, karln i fråga var inte den djupt upprörda före detta åklagare från Luleå som skrev ett upprört brev till mig häromåret och kände sig felciterad.)
I myndigheternas ögon uppstår problemen när kvinnorna protesterar, hamnar på sjukhus eller dör.

Samtalet med åklagaren blev startskottet för ett engagemang jag fortfarande bär med mig.
Då, den där hösten i mitten av 1980-talet, satte jag igång att läsa allt jag hittade om våld mot kvinnor, dess mekanismer, vad man kunde göra åt det.
Och jag intervjuade. Intervjuade och intervjuade. Pratade och lyssnade. Konfronterade och blev utskälld.
Jag frågade ut åklagare och poliser. Jag besökte häkten och fängelser och pratade med männen som slår. Jag träffade de såriga barnen, deras dagispersonal och morföräldrar.
Och jag pratade med kvinnorna, de våldtagna och sönderslagna, den ena efter den andra, och det som gjorde djupast intryck på mig var deras totala samstämmighet.
Alla berättade precis samma historia.
Variationerna var små och inskränkte sig till de yttre förutsättningarna: kvinnorna kom från olika bakgrund, hade olika utbildning och målsättning i livet, men berättelsen om våldet var alltid densamma.Idag har jag intervjuat flera hundra misshandlade kvinnor.

Genom hela mitt yrkesliv har jag skrivit artiklar om de här frågorna. Ingen har någonsin velat ha dem. Det har inneburit att jag skrivit dem på fritiden och sedan tjatat in dem i tidningen någon natt när nyhetschefen haft särskilt svårartad nyhetstorka.
En gång fick en stackars redaktör nog och kastade mina artiklar i bordet med en smäll.
– Du och dina jävla kvinnor! Att du aldrig ger dig! Det säljer inte, ingen bryr sig. Vad fan ger du inte upp för?
Och jag svarade, med en dåres envishet:
– Jag tror du har fel, jag tror folk bryr sig. Och jag tänker inte ge upp.

Texten är  hämtad ur förordet till en av utgåvorna av Gömda. Nu publiceras den igen i Liza Marklunds krönikesamling Nya röster sjunger samma sånger.