Följ oss på sociala medier:
”Romanen dröjer sig kvar i det som gör ont, men har även...”Läs mer
”Sophie var en viktig röst i kampen för kvinnors frigörelse...”Läs mer
”Boken är välskriven och lättläst med ett språk som flyter fint. En ep...”Läs mer
”Vilken dramatik Birgitta Bergin skapar på det lilla skäret, man hör vi...”Läs mer
”Detta är en mysig och charmig roman om familjeband, sorg, goda minnen,...”Läs mer
”Jag borde inte ha blivit förvånad med tanke på hennes poetiska, vackra...”Läs mer
”Berättelsen om det journalistiska arbetet att avslöja IB och det polit...”Läs mer
”Spännande, lättläst, rolig, intelligent spänningsroman ... I del två h...”Läs mer
”Det är en mycket spännande bladvändare i samma klass som Unni Lindells...”Läs mer
”Malin Haawind tecknar ett säkert porträtt av miljön, mellan raderna hö...”Läs mer
”Liza Marklund i sitt esse.”Läs mer
”En roman vars första mening är "Min terapeuts samtalsrum är också henn...”Läs mer
”En spännande, lärorik roman... Betyg 4, Mycket bra”Läs mer
”Det blir kriminellt spännande när ett värdefullt manuskript försvinner...”Läs mer
”Varmt, hjärteknipande och med en gåta som gör läsningen till en riktig...”Läs mer
”Lisa Bjerre och Susan Casserfelt hittar rätt med mycket i boken. Karak...”Läs mer
”Thunberg Schunke lyckas åter förmedla en intressant och skrämmande ber...”Läs mer
”Det är lågmält beskrivet, med en stor portion humor där även det allva...”Läs mer
”Hem till Appleby Farm är charmig och livsbejakande, människorna på gå...”Läs mer
”Tredje Monikaboken är om möjligt ännu bättre än de två tidigare. Perfe...”Läs mer
”Det är humoristiskt och välskrivet på Emma Hambergs eget livsbejakande...”Läs mer
”... extremt spännande och välskriven. ... Totalt sett visar ändå boken...”Läs mer
” ....debutdeckare med en intressant story om hemligheter och trauman. ...”Läs mer
”Författaren beskriver trions liv på ett medryckande och genomarbetat v...”Läs mer
”Actionfylld militärthriller med internationell atmosfär. Det är verkli...”Läs mer
”Jagformen har gjort Jan Guillou gott. Riktigt gott. ... Guillous som a...”Läs mer
”Härlig spänningsroman med en sympatisk medelålders hjältinna och många...”Läs mer
”... en övertygande comeback. Miljöskildringen imponerar, liksom gestal...”Läs mer
”Emma Hamberg kan konsten att peppa sina läsare; hennes berättelse är...”Läs mer

Krönika: Därför skriker jag ner i ett bottenlöst hål

Jag började arbeta som journalist i Luleå i mitten av 1980-talet. En av mina arbetsuppgifter innebar att gå ner till åklagarmyndigheten varje eftermiddag klockan tre och kolla de nya stämningsansökningarna,
alltså de åtal och förundersökningar som åklagaren offentliggjort.

Där var sorgliga historier om bedrägerier och snatterier och droghandel och rattfyllor, och så var det de sönderslagna kvinnorna. Vecka ut och vecka in, berättelser om förföljelse och skräck, bilder på krossade käkben och avslagna revben, knivhugg i bröst och sparkar mot könsorgan, och så ansiktena, de förskrämda och sönderslagna.
Jag hade ingen aning.
Jag visste inte att det var möjligt.
Hur kunde människor göra så här mot varandra?

Folk från min egen hemtrakt, sådana jag vuxit upp med, som jag träffade på Storgatan varje dag, hur kunde det få förekomma?
Jag ställde samman en bunt med några av de senaste fallen och gick upp till en av åklagarna för att få svar: Har du sett vad som händer?
Hur kan detta inträffa, i vår lilla stad?
Åklagaren suckade tungt.
– Jag vet, sa han, det är för jävligt. Alla dessa hysteriska kärringar.
Jag minns fortfarande hur jag satt som förstenad, hade jag hört rätt?
Var det kvinnorna som var problemet? De sönderslagna brottsoffren, var det dem vi skulle ta itu med?
Jag frågade karln om han menade allvar.
Han suckade igen.
– Ja, sa han, jag fattar inte vad vi ska göra åt dem.
Resten av intervjun är borta ur mitt minne. Det enda jag minns är min fullständigt överskuggande
blodröda ilska, min fruktansvärda insikt:
Det är helt normalt att slå kvinnor.
Det är helt i sin ordning att hota kvinnor.
Det är helt okey att förfölja, trakassera och förnedra kvinnor.
(Och nej, karln i fråga var inte den djupt upprörda före detta åklagare från Luleå som skrev ett upprört brev till mig häromåret och kände sig felciterad.)
I myndigheternas ögon uppstår problemen när kvinnorna protesterar, hamnar på sjukhus eller dör.

Samtalet med åklagaren blev startskottet för ett engagemang jag fortfarande bär med mig.
Då, den där hösten i mitten av 1980-talet, satte jag igång att läsa allt jag hittade om våld mot kvinnor, dess mekanismer, vad man kunde göra åt det.
Och jag intervjuade. Intervjuade och intervjuade. Pratade och lyssnade. Konfronterade och blev utskälld.
Jag frågade ut åklagare och poliser. Jag besökte häkten och fängelser och pratade med männen som slår. Jag träffade de såriga barnen, deras dagispersonal och morföräldrar.
Och jag pratade med kvinnorna, de våldtagna och sönderslagna, den ena efter den andra, och det som gjorde djupast intryck på mig var deras totala samstämmighet.
Alla berättade precis samma historia.
Variationerna var små och inskränkte sig till de yttre förutsättningarna: kvinnorna kom från olika bakgrund, hade olika utbildning och målsättning i livet, men berättelsen om våldet var alltid densamma.Idag har jag intervjuat flera hundra misshandlade kvinnor.

Genom hela mitt yrkesliv har jag skrivit artiklar om de här frågorna. Ingen har någonsin velat ha dem. Det har inneburit att jag skrivit dem på fritiden och sedan tjatat in dem i tidningen någon natt när nyhetschefen haft särskilt svårartad nyhetstorka.
En gång fick en stackars redaktör nog och kastade mina artiklar i bordet med en smäll.
– Du och dina jävla kvinnor! Att du aldrig ger dig! Det säljer inte, ingen bryr sig. Vad fan ger du inte upp för?
Och jag svarade, med en dåres envishet:
– Jag tror du har fel, jag tror folk bryr sig. Och jag tänker inte ge upp.

Texten är  hämtad ur förordet till en av utgåvorna av Gömda. Nu publiceras den igen i Liza Marklunds krönikesamling Nya röster sjunger samma sånger.