Följ oss på sociala medier:
”Hans röst i etern följer med in i hans böcker, där hans...”Läs mer
”Författaren är väl insatt i tidsandan och kvinnohistorien. Mönstret le...”Läs mer
”"Handbok för språkpoliser" är en fin liten bok som förmedlar en massa ...”Läs mer
”Romandebutanten Moa Gammel Ginsburg lånar Hjalmar Söderbergs hundra år...”Läs mer
”Ebervalls och Samuelsons skildring av fyrtiotalets Stockholm och Köpen...”Läs mer
”Och i "Hämnden är ljuv AB" låter Jonas Jonasson sannerligen Victor få ...”Läs mer
”Jan Guillou går hur som helst lyckligt i mål med sin uppgift....”Läs mer
”Johan Erlandsson, till vardags journalist på Kommunalarbetaren, har gj...”Läs mer
”Det är verkligen rappt berättat och det märks att författaren inte vil...”Läs mer
”Anne Holt väver som vanligt en snygg intrig och varvar skickligt verkl...”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Boken Lärarinnan är både allvarlig och rolig. Och den är både tankeväc...”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Men David Wibergs roman är också en poetisk dialog, och mer än...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

Krönika: Därför skriker jag ner i ett bottenlöst hål

Jag började arbeta som journalist i Luleå i mitten av 1980-talet. En av mina arbetsuppgifter innebar att gå ner till åklagarmyndigheten varje eftermiddag klockan tre och kolla de nya stämningsansökningarna,
alltså de åtal och förundersökningar som åklagaren offentliggjort.

Där var sorgliga historier om bedrägerier och snatterier och droghandel och rattfyllor, och så var det de sönderslagna kvinnorna. Vecka ut och vecka in, berättelser om förföljelse och skräck, bilder på krossade käkben och avslagna revben, knivhugg i bröst och sparkar mot könsorgan, och så ansiktena, de förskrämda och sönderslagna.
Jag hade ingen aning.
Jag visste inte att det var möjligt.
Hur kunde människor göra så här mot varandra?

Folk från min egen hemtrakt, sådana jag vuxit upp med, som jag träffade på Storgatan varje dag, hur kunde det få förekomma?
Jag ställde samman en bunt med några av de senaste fallen och gick upp till en av åklagarna för att få svar: Har du sett vad som händer?
Hur kan detta inträffa, i vår lilla stad?
Åklagaren suckade tungt.
– Jag vet, sa han, det är för jävligt. Alla dessa hysteriska kärringar.
Jag minns fortfarande hur jag satt som förstenad, hade jag hört rätt?
Var det kvinnorna som var problemet? De sönderslagna brottsoffren, var det dem vi skulle ta itu med?
Jag frågade karln om han menade allvar.
Han suckade igen.
– Ja, sa han, jag fattar inte vad vi ska göra åt dem.
Resten av intervjun är borta ur mitt minne. Det enda jag minns är min fullständigt överskuggande
blodröda ilska, min fruktansvärda insikt:
Det är helt normalt att slå kvinnor.
Det är helt i sin ordning att hota kvinnor.
Det är helt okey att förfölja, trakassera och förnedra kvinnor.
(Och nej, karln i fråga var inte den djupt upprörda före detta åklagare från Luleå som skrev ett upprört brev till mig häromåret och kände sig felciterad.)
I myndigheternas ögon uppstår problemen när kvinnorna protesterar, hamnar på sjukhus eller dör.

Samtalet med åklagaren blev startskottet för ett engagemang jag fortfarande bär med mig.
Då, den där hösten i mitten av 1980-talet, satte jag igång att läsa allt jag hittade om våld mot kvinnor, dess mekanismer, vad man kunde göra åt det.
Och jag intervjuade. Intervjuade och intervjuade. Pratade och lyssnade. Konfronterade och blev utskälld.
Jag frågade ut åklagare och poliser. Jag besökte häkten och fängelser och pratade med männen som slår. Jag träffade de såriga barnen, deras dagispersonal och morföräldrar.
Och jag pratade med kvinnorna, de våldtagna och sönderslagna, den ena efter den andra, och det som gjorde djupast intryck på mig var deras totala samstämmighet.
Alla berättade precis samma historia.
Variationerna var små och inskränkte sig till de yttre förutsättningarna: kvinnorna kom från olika bakgrund, hade olika utbildning och målsättning i livet, men berättelsen om våldet var alltid densamma.Idag har jag intervjuat flera hundra misshandlade kvinnor.

Genom hela mitt yrkesliv har jag skrivit artiklar om de här frågorna. Ingen har någonsin velat ha dem. Det har inneburit att jag skrivit dem på fritiden och sedan tjatat in dem i tidningen någon natt när nyhetschefen haft särskilt svårartad nyhetstorka.
En gång fick en stackars redaktör nog och kastade mina artiklar i bordet med en smäll.
– Du och dina jävla kvinnor! Att du aldrig ger dig! Det säljer inte, ingen bryr sig. Vad fan ger du inte upp för?
Och jag svarade, med en dåres envishet:
– Jag tror du har fel, jag tror folk bryr sig. Och jag tänker inte ge upp.

Texten är  hämtad ur förordet till en av utgåvorna av Gömda. Nu publiceras den igen i Liza Marklunds krönikesamling Nya röster sjunger samma sånger.